Nja, om det är en överrepresentation av något här så är det väl (sd):are som har konton i parti och minut.

Sedan är det litet olika vad man menar med "ha förtroende". Man kan tolka det som att man gillar eller ogillar regeringens politik men man kan också tolka det som att man har förtroende för att regeringen sköter sitt uppdrag väl eller ej enligt sina egna värderingar även om man inte delar dem själv.

De som har brustit mest hittills är väl Wallström som klantat sig upprepade gånger i sina uttalanden och Löfven som uttryckligen lovade att inte regera med en borgerlig budget, något han raskt glömde bort. Fridolin imponerar inte heller med diverse storstilade löften som han inte har en chans att uppfylla. Magdalena Anderssons försök at tpolitisera talmansrollen i riksdagen var direkt pinsamt.

Andra ministrar har antingen inte märkts alls eller, som t.ex. Peter Hultqvist och Mikael Damberg, faktiskt givit ett gott intryck. Men över lag har regeringen inte imponerat, även om man försöker se det ur en vänstersynvinkel.

Tja, han lovade ju före valet att "rädda skolan på 100 dagar". Det kan väl ändå ingen påstå att han har gjort? Det var ett litet löjligt löfte från början, det tar betydligt längre tid än så att genomföra förändringar i skolan.

Varken (c) eller (fp) skulle sätta sig i en regering med (v). Det är exakt lika orimligt som att (s) och (mp) skulle sätta sig i en regering med (sd).

Det hinner väljarna glömma innan det blir val igen 2018.

Finns det någon som har något emot samarbete? Frågan är väl samarbete med vem och på vilka villkor?

Menar du att Reinfeldt och Lööf skulle ha vägrat att samarbeta? När då? Det tror jag inte ett ögonblick på, snarare handlar det om exakt det jag sade: Frågan är med vem man vill samarbeta och på vilka villkor.

De har nog inget problem att samarbeta med andra partier, även partier i det rödgröna blocket. Ett exempel är den migrationspolitiska överenskommelsen mellan Alliansen och (mp) och att Sverige sände spaningsplan till insatsen i Libyen t.ex.

Däremot ville de inte gå med på att splittra Alliansen, vilket givetvis var Löfvens stora mål. Det är något annat än att inte vilja samarbeta.

Visst inte.

Förstahandsalternativet, det som talmannen säkerligen hade gett Löfven i uppdrag om han efter att budgeten hade röstats ner hade återlämnat regeringsbildaruppdraget till talmannen, viore ju en ren (s)-regering som kunde göra upp med hela Alliansen i vissa frågor, exempelvis budgeten, och övriga partier i andra sakfrågor.

Det ville inte Löfven.

Vitsen med det är att Alliansen är det som krävs för att bryta (s) de facto-monopol på makten såsom navet i svensk politik kring vilket allt skall cirkla.

Ja, och de 4 borgerliga är större än (s). Trevligt att se att du har förstått begreppet demokrati.

Det är svårt att splittra (s) trots stora skillnader i åsikter inom partiet.och det heter ju om varje (s)-ledare att dennes första uppgift är att hålla ihop partiet. Det Löfven försökte var att splittra Alliansen, vilket kan vara enklare eftersom de formellt är olika partier trots att åsiktsskillnaderna dem emellan knpaast är större än vad som ryms inom (s).

Lyckas Löfven splittra Alliansen återgår vi till det tillstånd där (s) i praktiken alltid sitter vid makten. Det ville de borgerliga inte gå med på utan ser hellre att det finns tydliga alternativ som står mot varandra. Det här tror jag att du förstår mycket väl.