Den rödgröna minoritetsregeringen var ganska ifrågasatt redan från början. Sedan har svikna vallöften och skandaler bara rullat på, både från S och Mp. Personligen tycker jag att denna regeringen är den bedrövligaste Sverige har haft i modern tid.
Spännande att se vad ni tycker här inne, brukar ju vara en överrepresentation av vänsterradikaler här så förväntar mig ändå ett starkt försvar för denna flumregering...
Vice statsminister Åsa Romson förklarar ordvalet "olycka":
- Olyckan är att vi fick en väldigt hård debatt kring integrationen och kring hur samhället växer med olika religioner sida vid sida och den diskriminering som kom
Bra nyhetssammanfattning av SVT:
"Mehmet Kaplan står för den första ministeravgången i den nuvarande regeringen. Den har med andra ord klarat sig intakt under en ovanligt lång tid. Men det är en klen tröst ? eftersom Kaplan avgår på grund av att han anses som en politisk belastning påverkas naturligtvis förtroendet för regeringen. Men det är Miljöpartiet som drabbas hårdast. I en koalitionsregering är det de enskilda partierna som föreslår vilka som ska vara med i regeringen. I en enpartiregering, som exempelvis Göran Perssons, kan statsministern däremot bestämma helt på egen hand.
När MP-topparna nu på måndagseftermiddagen överträffar varandra i att uttala sitt stöd för Mehmet Kaplan gör de det väldigt svårt för sig. Innebär det att de sympatiserar med de uttalanden som Kaplan har gjort om Israel? Eller tycker att det är ursäktligt att Kaplan i fjol åt middag med företrädare för den högerextremistiska organisationen Grå vargarna?
Om de hade nöjt sig med att tacka den avgångne ministern för hans insats i regeringen hade de sluppit fortsätta debatten om Kaplans lämplighet.
Stefan Löfven kan däremot gå vidare, något stärkt. Han har visat rimlig handlingskraft genom att ge Mehmet Kaplan sparken (för det är naturligtvis så det har gått till i realiteten). Stefan Löfven har visat att han sätter en gräns för hur en politiker får prata om exempelvis Förintelsen. Och han har visat att en politiker som umgås med extremister inte får sitta kvar.
Stefan Löfven agerade snabbt på helgens uppgifter om de gamla uttalandena där Mehmet Kaplan jämförde Israels behandling av palestinier med nazisternas förföljelse av judar. Löfven vet, liksom de allra flesta politiker, att sådana resonemang aldrig kan accepteras i debatten. Löfven har också den diplomatiska krisen mellan Sverige och Israel i färskt minne. Utrikesminister Margot Wallström förklarades i praktiken som persona non grata i Israel efter uttalanden som brännmärktes av den israeliska regeringen.
Därmed hade Stefan Löfven knappast något val. Han kommer nu att uppfattas som handlingskraftig medan Miljöpartiet stukas ytterligare. MP har fått vika sig i migrationsfrågan och när det gäller framtiden för Vattenfalls miljöfarliga produktion (i dag på eftermiddagen blev det klart att bolaget vill sälja brunkolsverksamheten till en ifrågasatt tjeckisk köpare, en utveckling som MP är emot). MP har fått lättviktiga ministerposter ? Gustav Fridolin är den mest avlövade utbildningsministern någonsin (han får bara ha hand om skolan upp till årskurs nio). Åsa Romson skulle bli vice statsminister men hon blev det bara i representativa sammanhang (Margot Wallström är formellt den som är statsministerns ställföreträdare).
Och nu ska Miljöpartiet av allt att döma skaka fram en ny ministerkandidat. I en koalitionsregering brukar antalet ministrar inte förändras mellan partierna. Däremot kan ministerposterna flyttas om. Det är inte säkert att Stefan Löfven vill låta en miljöpartist ha hand om bostadsfrågorna. Det politikområdet har blivit alldeles för centralt i och med flyktingkrisen för att det ska gå till en lågrankad miljöpartist.
Räkna alltså med att Miljöpartiet blir ett parti som kommer att få mindre makt och utsättas för ytterligare förödmjukelser i regeringssamarbetet."
Källa: Dagens Industi www.di.se/artiklar/2016/4/18/ledare-avgangen-kan-starka-lofven/
"Mehmet Kaplan står för den första ministeravgången i den nuvarande regeringen. Den har med andra ord klarat sig intakt under en ovanligt lång tid. Men det är en klen tröst eftersom Kaplan avgår på grund av att han anses som en politisk belastning påverkas naturligtvis förtroendet för regeringen. Men det är Miljöpartiet som drabbas hårdast. I en koalitionsregering är det de enskilda partierna som föreslår vilka som ska vara med i regeringen. I en enpartiregering, som exempelvis Göran Perssons, kan statsministern däremot bestämma helt på egen hand.
När MP-topparna nu på måndagseftermiddagen överträffar varandra i att uttala sitt stöd för Mehmet Kaplan gör de det väldigt svårt för sig. Innebär det att de sympatiserar med de uttalanden som Kaplan har gjort om Israel? Eller tycker att det är ursäktligt att Kaplan i fjol åt middag med företrädare för den högerextremistiska organisationen Grå vargarna?
Om de hade nöjt sig med att tacka den avgångne ministern för hans insats i regeringen hade de sluppit fortsätta debatten om Kaplans lämplighet.
Stefan Löfven kan däremot gå vidare, något stärkt. Han har visat rimlig handlingskraft genom att ge Mehmet Kaplan sparken (för det är naturligtvis så det har gått till i realiteten). Stefan Löfven har visat att han sätter en gräns för hur en politiker får prata om exempelvis Förintelsen. Och han har visat att en politiker som umgås med extremister inte får sitta kvar.
Stefan Löfven agerade snabbt på helgens uppgifter om de gamla uttalandena där Mehmet Kaplan jämförde Israels behandling av palestinier med nazisternas förföljelse av judar. Löfven vet, liksom de allra flesta politiker, att sådana resonemang aldrig kan accepteras i debatten. Löfven har också den diplomatiska krisen mellan Sverige och Israel i färskt minne. Utrikesminister Margot Wallström förklarades i praktiken som persona non grata i Israel efter uttalanden som brännmärktes av den israeliska regeringen.
Därmed hade Stefan Löfven knappast något val. Han kommer nu att uppfattas som handlingskraftig medan Miljöpartiet stukas ytterligare. MP har fått vika sig i migrationsfrågan och när det gäller framtiden för Vattenfalls miljöfarliga produktion (i dag på eftermiddagen blev det klart att bolaget vill sälja brunkolsverksamheten till en ifrågasatt tjeckisk köpare, en utveckling som MP är emot). MP har fått lättviktiga ministerposter Gustav Fridolin är den mest avlövade utbildningsministern någonsin (han får bara ha hand om skolan upp till årskurs nio). Åsa Romson skulle bli vice statsminister men hon blev det bara i representativa sammanhang (Margot Wallström är formellt den som är statsministerns ställföreträdare).
Och nu ska Miljöpartiet av allt att döma skaka fram en ny ministerkandidat. I en koalitionsregering brukar antalet ministrar inte förändras mellan partierna. Däremot kan ministerposterna flyttas om. Det är inte säkert att Stefan Löfven vill låta en miljöpartist ha hand om bostadsfrågorna. Det politikområdet har blivit alldeles för centralt i och med flyktingkrisen för att det ska gå till en lågrankad miljöpartist.
Räkna alltså med att Miljöpartiet blir ett parti som kommer att få mindre makt och utsättas för ytterligare förödmjukelser i regeringssamarbetet."
Källa: Dagens Industi www.di.se/artiklar/2016/4/18/ledare-avgangen-.../