Myset försvinner

Hur menar han? Tycker han att all fokus ligger på dig och att folk bara intresserar sig för dig och magen? Ja, för en kort tid (9 månader) kommer det vara så. Därefter kommer alla fokusera på den nyfödde, så du kan egentligen hälsa din sambo att det bara är att vänja sig.

Det där med mys/sex är svårt. Hormonerna kan ställa till det så att kvinnan inte längre vill ha så mycket fysisk kontakt. Hos vissa blir det tvärtom vilket innebär att partnern känner sig kvävd av den blivande mammans enorma sexlust och närhetsbehov.
Hos vissa par är det den blivande pappan som tar avstånd, kanske för att det känns "fel" att ha sex när barnet är "närvarande".

Det finns inget rätt eller fel. Prata med varandra, försök ha förståelse för den Andres känslor.

Jag är en sådan som tycker det är jobbigt med all uppmärksamhet. Jag vill bli behandlad som innan och har varit väldigt tydlig gentemot våra familjer och omgivningen med att det fortfarande är JAG som person som är viktig, inte min mage och att jag förväntar mig att de respekterar att vi talar om graviditeten när jag tar upp den och inte annars.

Vårt sexliv är typ som vanligt. Jag tycker man får ge och ta. Min man har ny tjänst och ibland svårt av sin astma=han har inte alltid heller orken. Man får kompromissa. Ibland ställer vi upp för den andre, för vi älskar varandra och det känns ok. Men oftast så vill vi båda!

Vet inte hur du själv är, om du gillar att all uppmärksamhet är på dig men isf kanske du måste låta honom ta lite plats. Han ska ju också bli förälder. Även om det kanske inte just är mys och kramar du vill ha/ge den kvällen så kanske man ibland får försöka att inte tänka "jag-jag" utan att HAN kanske faktiskt behöver det och prioritera partnern.

Och så klart, prata om det!

Min sambo beklagar sig en del över att han känner sig utanför - det är allt fokus på mig och "min" graviditet. Ingen, inte ens BM vid inskrivningen, frågar honom om hur han känner och/eller ser på graviditeten. Det enda han får höra är hur mycket som händer mig, och alla frågor är riktade mot mig. Utöver det får han dessutom bara höra hur mycket jag kommer att betyda den första tiden. Han är orolig för om han ens kommer att kunna knyta an...

Kanske är en anledning till att han inte ens försöker ha sex eller komma nära?! Vi sover inte ens ihop numera, eftersom jag sprattlar och pratar i sömnen så mycket sedan jag blev gravid. Min sexlust är iofs nere på noll, men saknar att få uppmärksamheten och myset!

Det där med inte sova ihop hade jag aldrig gått med på. Är det hans eller din ide? Hur tror ni att det blir att sova med barnet sen då, i flera år kanske...? ;)

Tror att många gånger så är det för att vi låter det bli så att allt fokus är på oss. Jag har som sagt varit tydlig med att jag inte vill ha någon extra uppmärksamhet- men det kanske är skillnad om man mår väldigt dåligt, hittills har jag mest känt mig som vanligt.

Ang att man pratar om hur det kommer bli osv, där bollar jag över frågor till min man. Han ska trots allt vara hemma halva tiden och är den som har barn sedan innan så jag anser att han har bättre koll än mig på många saker :)

Vi började med att han sov "borta" i veckorna, och vårt förhållande blev så mycket bättre på en gång! Han är mycket piggare och gladare, och jag får sova utan att han väcker mig för att jag härjar i sömnen.

Jag har inte heller mått så dåligt, oförskämt och lite skrämmande bra faktiskt, och försöker att hålla mig undan. Är inte så många som vet ännu, bara de närmaste, och jag tycker att det är lite knepigt efter de två tidigare missfallen - så jag är nog den som ligger lägst av oss två här hemma. Men sambon känner att all information och de som vet ändå fokuserar på mig och min kropp hela tiden - och jag kan hålla med, det är ju en rätt stor inställning för honom också, även om det inte innebär en rent fysisk förändring hos honom...

Vi har också bestämt oss för att dela lika på ledigheten. Delvis av ekonomiska skäl, vi har inte råd att jag är hemma för länge, och för att vi anser att det inte är mer än rättvist. Men han oroar sig för att han ska uppleva det som "tråkigt" med ett barn på knappa året... "De blir ju liksom roliga först vid typ 2 års ålder" :P Jag tror dock att det där löser sig. Men misstänker att alla tankar och funderingarna blockerar de där mysiga känslorna...

Jag har inte heller haft någon sexlust alls, mått illa så det har inte ens kommit på tanke. Vi har annars ett fantastiskt sexliv på bådas villkor. Men min man förstår helt och hållet. Han nämner det aldrig, jag har tagit upp det ett par ggr och vari orolig för att han tycker att det är jobbigt men får som svar att han är superlycklig att vi ska få en bebis, och om det innebär att vi inte kan ha sex ett tag så får vi stå ut. Men det kanske är för att han aldrig "tjatar" om sex annars heller, vi brukar båda vara lika sugna (sex kanske 2-5ggr per vecka för grav).

Det här med att han ska känna sig involverad har jag försökt tänka mycket på, och det verkar gå bra. Min man följer med på alla BMbesök, och såklart ultraljud. BM har varit rätt duktig på att tilltala honom också, annars får man väl säga till.

Jag brukar också förklara för honom hur jag mår, och tex berätta varje gång jag får en liten växtvärk (det som känns som mensvärk). Det känns som att han bilr mycket mer involverad då och det verkar göra honom glad, när han får "känna" vad jag känner. Kan säga typ, "nu växer bebisen lite igen" eller "bebisen gillade verkligen frukostmackan för nu känner jag hur den växer".

Det finns också en app som heter Ovia, som han kan installera på sin mobil. Den ger dagliga updates på vad som händer i kroppen, vilka delar av bebisen som växer och hur stor den är, och hur mamman mår. Den ger också mer inblick om man vill vara delaktig :)

Ovia-appen använder jag också, och läser högt för honom ur alla andra appar också. Han har också någon pappa-app som han stoltserar med.

Jag tror att jag ska ta och prata med BM, som du sa. Om att hon kanske kan försöka involvera honom lite mer. Han är med på alla undersökningar och besök, med full förståelse för att allting händer i mig - men skulle önska att någon kanske vände sig till honom någon gång.

Skönt att höra att jag inte är ensam om att inte vara så sex-sugen! Vi fick iofs lite sex-restriktioner från BM också, för att minimera risken för ytterligare missfall. Men jag önskade att han inte var rädd för att ta i mig i övrigt... Får ni till myset iaf? Allt det där utöver sexet?

Det låter bra att prata med BM. Vissa kanske är lite gammeldags och förstår inte riktigt att pappan vill vara med, men de vill ju väl så kommer nog bli bättre om man ber dem.

Myset har vi fått till hyfsat bra. Det märks att det är mindre än annars, jag tror det naturligt blir så när man inte har sex - närkontakt föder ju mer närkontakt. Men vi myser ändå en del så det har inte försvunnit om man säger så. Jag får också massage ibland, mot ryggont och för att jag fått lite torrare hud sedan graviditeten som det hjälper att smörja in, och det tycker vi båda är mysigt och ger kroppskontakt. Att massera varandra kanske är ett sätt att få mer närkontakt för er också som kan få igång mysfaktorn :)

Om han är rädd för att ta på dig för bebisens skull kanske det hjälper att förtydliga lite med BM vad som är OK. Såväl mys som lättare träning har jag förstått är OK så det hjälper att sätta tydliga gränser. Men som du skriver så kan det ju också vara tankarna som blockar myskänslorna.