Varför är kvinnor som barn?

Oj vad tråden tagit fart, ni bevisar ju genom era svar att ni verkligen ÄR som barn... Radda upp alla saker ni faktiskt kan, vad DUKTIGA ni är :) Barn söker som bekant ofta bekräftelse, som ni nog inte förstod.
Anledningen till att jag skrev inlägget från början är att jag är så trött att agera förmyndare åt min tjej... Hon börjar gråta när hon tittar på djurakuten, slänger sig på golvet och vrålar när hon inte får sin vilja fram, hon är fysiskt svag, vet inte skillnaden på en polygrip eller en glidledstång..Helt hjälplös! Som ett djur i Zoo har hon vant sig vid att bli matad och ompysslad och att jag tar alla beslut åt henne, jag vågar inte tänka på hur hon skulle klarat sig på egen hand..

Fast detta med mecka med bilar, svetsa, borra upp hyllor o.s.v. tycker jag inte hör hit. Män kan väl sällan sy in ett par byxor som blivit för stora i midjan, eller ens lägga upp dem..? Det handlar om att man har OLIKA kunskaper beroende på kön helt enkelt.

Däremot kan jag, fast jag är kvinna själv, tycka att många kvinnor är som barn ibland. Jag menar detta, att de ofta reagerar känslomässigt. Tänk det typiska scenariot i en skräckfilm,  där familjen/kompisgruppen äntligen lyckats rädda sig ut ur skräckhuset och ska ge sig iväg mot säkerheten. Och då MÅSTE kvinnan baaaaaara gå in igen för att göra ett sista försök att rädda ytterligare en person, eller hämta någon sak med affektionsvärde hon glömt eller liknande.

Det är just sådana grejor som kvinnor kan göra i verkligheten - jag har varit med om det.Även om det inte direkt handlade om liv och död i de fallen. Men det där, att låta känslorna ta över förnuftet, och inte LYSSNA på när någon förnuftigare försöker förklara för dem, är ganska typiskt för både kvinnor och barn.