Hålla inne på umgänget

Nej ingenting, inte ens oss sinsemellan.

Många som läst men inga svar även om jag egentligen tror mig veta det själv eftersom jag har det fulla ansvaret och måste se till barnets bästa.

Kan jag få något medhåll om att jag har rätt att göra så?

Jag vet inte hur många möten jag har bokat in och sedan fått avboka pga att han kommit med undanflykter så det där känns bara som bortkastad tid.

Jag har verkligen kämpat, informerat, varit tålmodig, förlåtande, uppmuntrande, hotfull men ingenting har bitit på honom.

Inför varje umgänge påminner jag, informerar och varje helgslut blir jag lika besviken och förbannad över att ingenting följts.

[quote=75152005][quote-nick]Anonym (familjerätt) skrev 2015-04-13 10:44:08 följande:[/quote-nick]

Nej. Du får inte sabotera umgänget. Även om det är långt mellan gångerna, och ni inte har något direkt schema som är fastställt, så har barnet rätt till sin pappa och pappan har rätt att umgås med sitt barn. Att du har enskild vårdnad har inte med umgänget att göra.

Jag tycker du skall ta kontakt med familjerätten. Dyker inte pappan upp så går du i alla fall på samtal.

[/quote

Det där har jag redan gjort, pratat med Fr vid flera tillfällen tidigare och jag har fortsatt att uppmuntra honom att gå och prata på deras inrådan men icke att det gått. Hur lång framförhållning ska en människa behöva utan att komma med ursäkten att han inte kan ta ledigt från jobbet, hur gärna vill man komma till reda med problemet om man inte får göra lite uppoffringar!!?

Och så ständiga hot om att han ska dra det vidare om han inte får träffa när han inte ens kan dyka upp på Fr, vad sjutton är det för fjant!!?

Han vill få igenom sin vilja på sitt sätt utan att anstränga sig.

Jag tror aldrig att han kommer att dra någonting vidare för det har varit hot om det i flera år utan att någonting hänt.

Kjell, jobbar du med sånt här har sett dig svara så sakligt i många trådar?

Eftersom jag är så säker på att det bara är tomma hot så är det ingenting jag oroar mig för och om det mot förmodan ändå skulle bli så så får jag ta den smällen då. Jag som ensam vårdnadshavare borde väl ändå kunna ställa en del krav i ett sådant beslut t.ex att han ska skaffa sig kännedom om diagnoserna och inte avvika ifrån det livsmönster främst i kost som läkarna rått oss till att hålla?? Han har ju hittills gått med skygglappar och trott att allt kan vara som vanligt som med vilket annat barn som helst men så funkar det inte för det är barnet som blir lidande.

I övrigt så har jag redan fått så mycket spott och skit snackat om mig att jag har blivit härdad, det där biter inte på mig alls längre.

Vad gäller barnet så frågar hen inte ens efter sin biopappa utan ser min nuvarande man som sin pappa så eventuella framtida konflikter tror jag inte kommer att inträffa faktiskt.

Tack för era svar.

Jag kommer att prata med Fr och lägga fram varför jag har för avsikt att hålla inne med umgänget och hoppas få förståelse och medhåll ifrån dom.

Jag är psykiskt utmattad av att efter åratal av misshandel och förtryck fortfarande bli behandlad som hans lilla bitch och är rädd att mitt barn ska råka illa ut både på brist i omsorg och även hans labila humör. 7,5 år har vi varit separerade och jag mår psykiskt dåligt varenda gång det är pappahelg. Det känns som att det är hög tid att sätta ner foten en gång för alla. Varför tror vissa människor att dom ska kunna göra hur dom vill och komma undan med alla "jobbiga" saker medan andra måste kämpa mer än nödvändigt!? Suck...

Han har ingen fastställd diagnos men jag har misstänkt att det finns något där så du är inte helt fel ute.

Jag har verkligen försökt ALLT, formulerar mig lättbegripligt och är ständigt påminnande men som du skriver en diagnos är ingen ursäkt att bete sig som ett rövhål.

Men enskild vårdnad har jag ju redan, det är umgänget som är problematiskt.

Jag har redan vid ett flertal tillfällen föreslagit dagumgänge men det har jag fått blankt nej till då pappan inte anser det "lönt" och att det är synd om barnet att bara åka iväg ett tag och sen hem igen. Han kräker av sig att jag är sjuk i huvudet och borde söka hjälp och att det minnsan är hans barn också. Hans barn med en problematik som han blundat för hela hens livstid och lagt över allt ansvar på mig.

Senast igår föreslog jag att boka en tid till hens läkare så att han en gång för alla ska ta del av läkarordinationerna muntligt från någon annan än mig. En slags sista chans att visa att han bryr sig innan jag säger stopp. Fick till svar att jag skulle ordna papper från läkaren med vad hen får och inte får äta, som om det skulle räcka. Jag blir inte ens upprörd längre då jag är så van vid dessa ständiga smita-undan-fasoner, bara j-igt förbannad.

Jag är trött på att alltid blir nedvärderad och kallad fula ord när jag alltid tagit fullt ansvar och han inte ens satt en fot på dagis eller hos läkaren, inte ens kan fråga hur hen mår. Dock så flög han i luften för att jag när han varit frånvarande i två månader inte upplyst honom om medicinändring. Suck...

Det har nu gått flera månader sedan jag skrev sist, han har fått papper från läkaren men skiter ändå totalt i att följa det. Det funkade vid de första tillfällena men nu struntar han helt i det igen.

Nu anser jag verkligen att han skiter fullständigt i sitt barns välmående och jag får inte ens svar ifrån honom när jag försöker att konfrontera honom.