Anonym (***) skrev 2015-04-13 15:04:36 följande:
Hej TS,
Tolkar fråndet du skriver att du har enskild vårdnad och inget fastställt umgänge.
Ditt primära ansvar är ditt barn. Jag vet inte vad ditt barn lider av, alltid tråkigt oavsett, men uppenbarligen finns det tydliga rekommendationer. Säg att barnet hade varit hos mig och jag inte hade följt rekommendationerna då hade du aldrig låtit ditt barn vara hos mig igen.
Du ska tänka på samma sätt om pappan. Indirekt så är du medskyldig till bristande vård (kan vara på snudd till misshandel) av barnet. Så måste du tänka.
Jag hade bokat ett enkilt möte med socialförvaltningen eller FR. Jag hade förberätt mig sakligt med läkarrekommendationer, vilka försök som du har gjort för att nå fram till pappan, bokade möten han ej medverkat i etc etc.
Sen hade jag sakt att som enskild vårdnadshavare måste jag sätta barnets hälsa före barnets rätt till pappan i och med att pappan inte följer vad som är sagt.
Jag hade också sagt att du INTE motsätter dig att barnet träffar pappan under dagtid utan övernattning under övervakning om socialen kan tillhandahåll det för att inte riskera barnets hälsa.
Tills dess att det är ordnat kommer barnet inte att få åka till sin pappa men att pappan är välkommen hem till er för att träffa barnet under en fika samt gärna kan ringa.
Så hade jag gjort...
Jag har redan vid ett flertal tillfällen föreslagit dagumgänge men det har jag fått blankt nej till då pappan inte anser det "lönt" och att det är synd om barnet att bara åka iväg ett tag och sen hem igen. Han kräker av sig att jag är sjuk i huvudet och borde söka hjälp och att det minnsan är hans barn också. Hans barn med en problematik som han blundat för hela hens livstid och lagt över allt ansvar på mig.
Senast igår föreslog jag att boka en tid till hens läkare så att han en gång för alla ska ta del av läkarordinationerna muntligt från någon annan än mig. En slags sista chans att visa att han bryr sig innan jag säger stopp. Fick till svar att jag skulle ordna papper från läkaren med vad hen får och inte får äta, som om det skulle räcka. Jag blir inte ens upprörd längre då jag är så van vid dessa ständiga smita-undan-fasoner, bara j-igt förbannad.
Jag är trött på att alltid blir nedvärderad och kallad fula ord när jag alltid tagit fullt ansvar och han inte ens satt en fot på dagis eller hos läkaren, inte ens kan fråga hur hen mår. Dock så flög han i luften för att jag när han varit frånvarande i två månader inte upplyst honom om medicinändring. Suck...