Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Visst kan det vara det, men många förväntar sig att en sjukskrivning och ett piller ska göra dem friska utan egen ansträngning, och det funkar ju inte så.

Det var länge stigmatiserat med psykisk ohälsa i Sverige, men nu känns det som att pendeln slagit för långt åt andra hållet. Det är lite för okej att gå hemma å efter år om man har en "depression".

Sluta känna efter så förbannat, sluta tro at grannen har det så mycket bättre. Lära sig sätta gränser, ta han om sig själv. . . saker som människor alltid har lyckats med tills nu.

Jag tror personligen att det inte har så mycket med kraven i arbetslivet att göra, även om det säkert är en viktig faktor. Men samhället och människor har de senaste decennierna blivit mer känslokalla och vi bryr oss mindre om varandra idag än vad man gjorde förr. När vi slutar bry oss om och känna empati för varandra drabbar det de svagaste som börjar känna att livet är skit och meningslöst. Att så många lider av depressioner och ångest trots att vi har det så bra rent materiellt och  har hög levnadsstandard är ett tecken på att något är sjukt i samhället.

De som sjukskriver sig för depression eller svår ångest är ofta de som varit mest utsatta för andras känslokyla, arrogans och/ eller mobbning. När de inte blir behandlade som människor med människovärde drar de sig tillbaka och kryper in i sina skal. Det är mänskligt, men samtidigt alarmerande att det är så många som bryter ihop och inte klarar livet längre. Det måste bli lite mer som det var på 70-talet, då det var "en för alla, alla för en" och inte var och en för sig som idag. På 70-talet mådde folk överlag bra och kände framtidstro, och då var också vår välfärd på topp (runt 1975), det var en helt annan tidsanda. Idag är det nästan som om det är "trend" att må dåligt och vara deprimerad. Mår man inte dåligt är man inte människa på något vis. Den som mår bra föraktar man och ser ner på.

Hela attityden som vi har gentemot varandra måste ändras radikalt om folk ska kunna börja må bättre.

Men det är ju det jag säger! Tack vare att alliansen kom till makten 2006 påverkade de gemene man att känna förakt mot arbetslösa och sjuka, med mantrat "Det ska löna sig bättre att arbeta än att gå på bidrag". Folk påverkas tyvärr i hög grad av politiska trender och folk som arbetar och gör rätt för sig blir naturligtvis glada när det finns ett parti som går deras ärenden. Under sossarnas regeringsmakt var föraktet mot sjukskrivna och arbetslösa inte på långa vägar så stort som det blev efter alliansens maktövertagande. Folk är lättpåverkade och i lika hög grad som människor i nazityskland lät sig manipuleras av maktelitens förakt mot judar, så låter sig svenskar manipuleras av elitens förakt mot de "odugliga" i samhället. Vi har inte lärt oss något av historien trots att vi gärna tror eller inbillar oss det. Folk är lika ruttna och lättmanipulerade nu som de var då. En tragisk sanning.

Vadå för hemsk människosyn?

Jag tror absolut att många idag vill bli sjukskrivna från själva livet (för att använda Nisse Simonsons ord). Pojkvännen gör slut, man är mitt i en flytt. . . Plötsligt går det inte länge att gå till jobbet. Jag menar inte att så många fuskar medvetet (det tror jag inte). När jag skrev om lathet menar jag snarare att många inte ser livets nedgångar som en del av livet som måste hanteras, utan som en cancersvulst som bara inte går att arbeta om man har.

Rätten till sjukskrivning överanvänds i Sverige, och får jag gissa att det främst är bland de yngre (fast det vet jag inte). Det blir en ond spiral för samhället när man ser den ena efter den andra som är hemma och det blir lätt att man känner att man själv borde ha samma rätt! "Jag är inte heller riktigt lycklig". . .

Jag som själv varit utsatt för mobbning, depressioner osv pga mitt jobb(23 år gammal kan tilläggas), håller ändå med alliansen att det ska löna sig att jobba.
Varför ska någon som går hemma få samma peng som någon som arbetar? Det går inte ihop. Tillslut lär alla sluta arbeta och börja gå på bidrag och vad har vi då för samhälle? 

Jag tror knappast att det har något med politiken att göra, isåfall snarare oss vanliga knegare. Det är vi själva som bygger upp bilder på hur vi ska vara perfekta. Perfekta betyg,  perfekta arbetet, perfekta kompisar, perfekta kroppar, perfekta kläder, senaste tekniken, snyggaste inredningen, perfekta föräldern som ska hinna med ALLT!
Sen ser vi ner och klagar på dem som inte lyckas. DET tror jag är anledningen till att många inte pallar trycket. Inte att alliansen tycker det ska löna sig att arbeta.

Men hur är det kränkande? Jag skriver en rapport varje fredag över vad jag gjort och åstadkommit under veckan på jobbet, och den skickas till mina chefer. Ska jag nu börja se det som kränkande?

Minimala motgångar. . . . Det säger bara den som inte vet. . . 

Jag stävar inte efter att vara duktig, utan att vara tillfreds. Jag är inte alls duktig. Har stökigt hem, ligger efter med en del och blir sen med bibblaböcker, men jag stävar efter harmoni. Det är det som är grejen. Inte duktig - utan lycklig!

Jag har ju turen att kunna välja mina pojkvänner själv, så man kan ju tänka efter före ;) jag har en fantastisk kille som aldrig skulle röra mig, och skulle någon prova så lär dem få träffa min far. Ingen vill träffa honom i ett sådant sammanhang :)