Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Hur gammal är du, Jenny?

Du är i allafall självgod för ett helt kompani, Ja, jag har också haft slitiga jobb, som krävt både fysisst god kondition- men också kompetens och faktiskt viss tankeförmåga. Jag har också arbetat under hård psykisk stress. Och du- när jag jobbade, jobbade jag 60 timmars veckor. 

Men jag hamnade utanför systemet efter att ha blivit utsatt för brott. Det är förstås lite mesigt, inser jag ju nu- det är ju bara att resa sig och börja jobba. Eller?

Det är inte ofta jag önskar andra mitt öde- men nu gör jag ett undantag- hoppas du blir riktigt j*vla rövknullad, jenny- gärna halvt ihjälslagen också.

Men bara lagom mycket, precis så mycket att du blir helt utslagen från arbetsmarknaden i ett decennie. Då kan vi snacka.... Först tyckte jag faktiskt att det kunde vara en bra idé att skriva rapporter- då får man ju tänka till vad man lägger tid på, men det som gör det så kränkande är att jag ju ser och insett att jag skulle kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden om bara regelverken såg annorlunda ut- och att det jag är hänvisad till att göra inte leder någon vart. Mitt "arbete" består ju i att ta mig bort från arbetslösheten- det ska ju liksom vara slutresultatet av det jag gör, men jag kommer aldrig dit.

Jag antar- får väl hoppas- att ditt arbete är mer meningsfullt och resultatinriktat?
Föreställ sig att ditt arbete gick ut på något totalt helt meningslöst- typ packa in uppblåsta ballonger och sedan smälla paketen...eller samla navelludd... hur skulle du då känna dig när du rapporterar? Jag vet inte om det finns folk som står ut med att hålla på med saker som inte leder någon vart- och sedan sitta och skriva ner allt detta meningslösa arbete....men jag anser att det är förnedrande.   

Det skulle inte krävas speciellt mycket komplettering för att jag skulle kunna ta en ny examen t.ex- det skulle ju definitivt också se bättre ut i ett CV. Jag skulle ju rent praktiskt kunnat studera nästan på heltid och söka jobb samtidigt- för jag fungerar helt enkelt på det sättet - jag har ett "satans" driv som en del säger. Men jag får ju inte studera- men jag mår jättebra av att göra det. Den enda gången jag kan läsa in något, är när jag är inskriven på en ofta helt meningslös åtgärd- men det betyder då att jag ofta måste arbeta 8 till 16, ta hand om barn och sedan plugga. Men "arbetet" är inget riktigt arbete, utan meningslös förvaring, och det blir jag helt sänkt av. jag får liksom ingen energi av den typen av arbete.

Jag fungerar helt enkelt bättre med s.k resultatinriktat arbete, snarare än "förvaringsaktiviteter", där man bara ska gå runt på ett ställe och fylla ut en plats åt någon som får betalt för att ha mig där. 

Det är ju väldigt märkligt att man inte kan få göra vad man vill, så länge man faktiskt också gör det man ska göra. Och nej, jag kan inte ta fler lån. 

Det konstiga är ju hur man räknar detta med normalarbetstiden också- jag har ju haft en normalarbetstid som legat på ca 60 timmar per vecka- men ingen kräver ju att man ska söka arbete mer än 40 timmar per vecka- varför skulle man då inte kunna plugga 20 timmar i veckan? Ja, man kan ansöka om att få läsa på halvtid- men det får ju inte vara fortsättning på något man studerat tidigare och i slutänden blir det helt ointressant. Om jag söker jobb på motsvarande heltid, tycker jag att AF och a-kassan ska ge f*n i vad jag gör resten av tiden.  Jasså, det kan jag inte? Skit ner dig :)

Och vem i h*lv*te säger att jag inte gör just det? Just nu tränar jag på att vara lika osympatisk som du- det borde ju hjälpa, för du har ju jobb...

Nej, jag tar inte mer skit! 

Nej, det är ju just det- jag har också träffat dem. I synnerhet de som utsatts för brott. Jag känner folk med cancer och hel rad andra problem, som inget annat vill än att jobba och som fortfarande kan vara glada, goa, snälla och omtänksamma- men AF- som inte för så länge sedan drev kampanjen "se kraften", låter inte dessa personer (och inte mig heller) göra det som krävs för att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Vari ligger det vettiga i att låta folk gå 5, 10 och 15 år på bidrag, istället för en anpassad utbildning på kanske 2 år som kan leda till ett jobb som hen kan utföra? Kan någon ge ett svar på denna 10 000 kronors fråga?

Vem ska jobba när de som nu tvingas jobba både heltid och mer, till slut stupar? 

Ja, känner igen mig. Och hur kan skattebetalarna tolerera detta? Är det så förbannat viktigt att se till att folk inte kommer någon vart att det är värt att betala för? Jag fattar inte- har vi så gott om pengar i Sverige?Som jag skrev, det var absolut ett undantag- tror tyvärr att det är det enda som kan få denna person att fatta. Men det är förstås bättre om hen gör det innan något händer. För med den attityden kommer något att hända förr eller senare.

Men det är ju inte heller hållbart att den som studerat och tagit examen inte ska kunna få hjälp tillbaka till arbetslivet- den som inte studerat kan ju göra det.

Jag har examen. Men när jag utsattes för brott, så blev jag så pass skadad att det tagit flera år för mig att ens komma tillbaka till något som liknar en någorlunda normal tillvaro- inte för att jag tycker det är normalt att sitta i bidragssvängen.

Jag försökte faktiskt studera - och jag skaffade t.o.m. ett jobb (ja, det var ett riktigt skitjobb, men so what- jag ville ju tillbaka...) Men jag var så svårt traumatiserad av skadorna - jag led av ren minnesförlust. Eller led och led- jag var ju knappt ens medveten om att jag hade minnesförlust. Jag gick till det nya jobbet i kanske 2 veckor, men sedan kom jag inte ihåg att jag hade ett jobb. Tiden bara försvann.
Vet inte om det är någon idé att försöka förklara. Jag kom ihåg allt som hänt bakåt i tiden- tills jag utsattes för mordförsök, sedan var allt blankt i skallen. Ena dagen. Andra dagen kändes allt normalt, men jag kanske gick och handlade mjölk 3 gånger samma dag utan att minnas att jag varit i affären..

FK ville faktiskt sjukskriva mig för gott, men jag tänkte bara att jag blir nog bra imorgon, och imorgon....de sa att jag flörmodligen har permanenta skador.

Men jag har jobbat på att försöka få tillbaka sans och förnuft, och minne.Ja, om man jobbar kan man ju göra vad man vill annars. Jag har försökt kolla upp vad jag skulle kunna göra, och naturligtvis är det korkat att inte göra något alls. 
Fast jag har ju fullt upp hela tiden. 

Sedan är det ju en annan sak att hela mitt liv stod ju s.a.s. på ända- det vill säga, det jag råkade ut för, gjorde liksom att hela mitt liv blev ett enda kaos. Bland annat så förlorade jag mitt hem. Så jag var ju tvungen att ta hand om det också. 

Jag har varit rädd för att försöka studera också, för det är jättejobbigt att upptäcka att man är helt senil. Men jag har faktiskt börjat läsa som fritidssysselsättning - jag har ju haft perioder då jag inte kunnat läsa någonting överuvudtaget. Det blir man ganska deprimerad av.

Om jag ska börja med något helt nytt, så måste jag ju läsa in gymnasiet på nytt, och då är det komvux som gäller. Och vad jag förstår, måste ju då kommunen godkänna att jag studerar, för det får man visst inte bara göra. När jag tittade på det här senast- för ett par månader sedan, så kunde jag liksom inte få till det. Antingen går man på utbildning på heltid, men då förlorar man sin inkomst. Och halvtidsstudier som ledde till yrke hittade jag väl inte ens. Inte i min kommun.
Jag har försökt hitta en väg som kan fungera, men det är alltid något som skiter sig. 

Hur som helst, jag har ordnat praktik just nu, och jag hoppas att det kan leda till någonting. Jag vill ju göra så gott jag kan med detta. Men får tänka positivt...




 

Jag kan ju också bli ganska irriterad över att jag inte får tillgång till samma resurser som vissa andra grupper. Ta t.ex. det som AF kallar "korta vägen" för utlandsfödda akademiker- varför kan det inte finnas en liknande verksamhet för oss som varit utsatta för brott? Oavsett var man är född och oavsett bakgrund? Hur svårt kan det vara? 

Berätta hur du hanterat de mordförsök du utsatts för- jag är nyfiken. Tror att jag kanske råkar ha någon allergi mot dem. Kanske finns det någon medicin?

Det tror jag säkert. Mycket lidande helt i onödan. Vårt samhälle är ett u-land när det kommer till psykisk ohälsa.

Ja