Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Det är mycket värre än så. Du kan bli halvt - eller helt-ihjälslagen för att du vill lämna en man. Och efteråt - om du överlever- får du varken någon hjälp eller förståelse. Om du däremot slår någon sönder och samman eller på annat sätt förstör hela tillvaron för andra, kan du få försvaradvokat, psykolog- och kuratorshjälp, du kan få mat-och husrum på skattebetalarnas bekostnad. Och möjligheten att starta om på nytt och studera under interneringstiden. 

Det är bara att hålla käften och gilla läget. 
Första gången jag kan hålla med dig om  någonting överhuvudtagen. Harmoni och lycka ligger ett snäpp ovan att helt enkelt överleva. 

Vilket gott råd- det kunde förstås varken jag eller någon annan som blivit halvt ihjälslagen tänkt ut själv. Precis- som de där som dött i Nepal eller varför inte ta den där flygkraschen i Alperna- de kunde ju ha tagit reda på piloternas bakgrund lite bättre. Och vaddå dö i flygkrasch- sitter man med huvudet mellan knäna så klarar man sig ju alltid. De flesta nödsituationer klarar man annars med en påse över huvudet. 

Negativ? Jag? Som tycker man ska rycka upp sig...förstår verkligen inte vad du talar om.

Hur vet du att folk övevrdriver? Om det är något som är patetiskt så är det väl människor som flåshurtigt säger åt andra som mår dåligt att de ska "rycka upp sig". Vad gäller cancer och depressioner börjar jag bli allt mer övertygad om- eller ska vi säga att jag börjat undra- om det inte är så att finns kopplingar mellan just dessa diagnoser. Man forskar numera aktivt på stress, men det är försås svårt att forska på detta. Ska man använda djur i forskningen, kan man förvisso undersöka cancer, men det är så gott som omöjligt att forska på den andra biten. Man kan studera stresshormoner förstås, men att återskapa samma situationer som vid olika former av psykiskt våld är svårt.

Hundratusentals människor i Sverige utsätts varje år för s.k stalking och vi har definitivt problem med psykisk ohälsa i detta land. Vi har också under flera decennier försökt bota nästan allt med KBT och/eller psykofarmaka. Men löser det verkligen problemen att antinen låtsas som de inte finns, eller ta tabletter?

Jag är bekymrad- för min personliga del handlar det mest om jobb f.n. Men vi påverkas ju faktiskt av andras "illamående" också. Kommer ihåg det som hände i Gamla stan i maj 2003, när en bilist mejade ner folk på Västerlånggatan. Vi kom dit precis efteråt . Nu var det ju dags igen förresten, men på Medborgarplatsen med en polis bakom ratten. Och piloten som kraschade planet i Alperna...listan kan göras lång.    

Ledsen, men jag inte ignorera detta. 

Jag tror att det vi ser idag, snarare är resultatet av olika saker som pågått under en väldigt lång tid. T.ex.:p arallellt med yuppie-rörelsen på 80-talet, växte samtidigt medvetandet om miljöförelse- men egentligen hade vi redan då haft flera katastrofer. Kan vi ens idag föreställa oss hur det var före internet? Med internet ökade informationsflödet och plötsligt blev det svårare att dölja olika typer av problem världen över. Eller för den delen, stats-och affärshemligheter. Här finns ju en hel drös med existentiella frågor blandat med maktfrågor.

Jag minns förresten IT-bubblan på 90-talet. Helt plötsligt svämmade psyk över med främst män som förlorade sina inkomstkällor. 

De bytte av männen som strömmade in efter Palme-mordet- alla de som satt och ringde till polisen för att "erkänna" att de mördat honom. Var kom alla dessa ifrån? 
De mådde definitivt inte heller bra. Jag beklagar din attityd, inte bara för din personliga del, utan för att den inte leder något framåt. Folk som lider ska hålla käften och bita ihop. Vad leder det till?

Jag anser att vi har- och länge haft- en fruktansvärd socialpolitik när det gäller utsatta barn- vad händer t.ex. med alla barn som idag blir föräldralösa när den ena föräldern mördar den andra? Dessa barn göms och glöms tillsammans med alla de som utsätts för övergrepp i sina hem. Jag ser hellre att dessa människor får chansen att bygga upp sina liv i lugn och ro än att de ska tigas ihjäl, för då lär vi sitta med en hel drös "Breivikar" inom en snar framtid. 

Men varför behöver du en stor besättning med kor om målet är att vara självförsörjande- och hur självförsörjande vill du vara? Ha en egen brunn och eget reningsverk? Egen el-försörjning? Sol- och vindkraft? Du kanske inte behöver så många kor, men biodlingar istället? Våra bin är ju också sjuka och dör världen över. 

Tycker det låter underbart- fast jag trivs egentligen med folk omkring mig oftast.

Du kanske kan odla biodynamiskt och ha volontärer från hela världen via WWOOF?
Nu odlas ju en hel del s.k. energiskog, förresten, men frågan är ju om det är så hållbart egentligen. Om du kunde bygga upp något som fungerar, så tror jag väldigt många skulle vara intresserade av att lära sig hur man gör. 

Folk hyr ju ut ganska spartanska rum på bondgårdar till stadsbor som behöver lugn och ro- det är ju hårdvaluta idag. Att få mjölka en ko eller vara fri från mobiler och internet är värt en hel del tror jag.
 

Och jag tänker också på det jag själv varit med om, och tänker att det kanske också är så att fler kvinnor som förut blev nedgrävda i trådgården faktiskt kanske har större möjligheter att överleva- men ingenvet vad de ska göra av oss.Lite inspiration: www.expressen.se/gt/familjen-byggde-sitt-hus-inuti-ett-vaxthus/

Du kan ha tryffelgrisar, eller brukshundar. Tror inte mjölkkor lönar sig så bra- bönderna vill inte ha dem ute heller, för det blir för dyrt. Du kan ha höns. Rashönor och/eller för hushållet. Utgå från dig själv. Vad känner du för, och vad kan du göra ?Kan man odla gamla hederliga äppelsorter som blivit bortsorterade i.o.m. EU? 
Slå ihop skogsbruk, jordbruk med djurbruk- finns det någon i Sverige som sysslar med silvikultur? Odla havtorn- det kan man använda till massa olika produkter. 
Nej, isolering tror inte jag heller på. Men jag vet inte om folk verkligen vill bli av med sina jobb, om det nu inte är just jobbet som skapar problem. Jag blev ju fruktansvärt isolerad- det som hände mig, hände ju dessutom utomlands för att göra det ännu bättre. Aset hade planerat att jag skulle försvinna utomlands helt enkelt. Det dröjde ju ganska lång tid innan jag kunde ta mig tillbaka till Sverige. Jag gick till Af nästan det första jag gjorde, men de bedömde mig som helsnurrig- och det var jag ju också
Jag ringde pysk- de sa "men du verkar intelligent, så det löser sig nog". FK ville sjukskriva mig, men drog samtidigt in min sjukpenning på grund av att jag ju varit utomlands. Tack, så mycket sa jag, och vände mig till soc, som också förklarade att de inte kunde hjälpa mig de närmaste månaderna "för du har ju varir utomlands". Och dessutom kan vi inte hjälpa dig ekonomiskt eftersom du har en bostadsrätt. Sälj den" Jag fick alltså välja mellan att ha bostad eller ha mat. så jag hamnade i en stad där jag inte kände en kotte. 

De senaste åren har jag erbjudits rehabilitering. De frågar vad jag vill göra. Jag vill jobba säger jag. Nej, det kan vi inte hjälpa dig med. Näha- vad får jag göra då? Det kan inte vi bestämma. Kan jag studera då? Nej, det går inte heller.
Till slut vill man ju bara skrika åt dem att tala om vad i helvete man får göra, eftersom allt som verkar vettigt tydligen inte fungerar. Ska jag dressera dammråttor, samla navelludd eller virka Lill-babs utedass?

Eller skriva en bok om det svenska rehabiliteringshelvetet..

Från förra året:Sjukskrivningarna ökar trots hårdare regler.
Försäkringskassan spår en ökning av antalet sjukskrivna med cirka 20 procent fram till 2018, och kostnaderna för sjuk- och rehabiliteringspenning väntas stiga från 28 miljarder kronor 2013 till 37 miljarder kronor 2018. Att ökningen blivit så stor förklarar Försäkringskassans analyschef Laura Hartman med att psykiska diagnoser och kvinnors sjukskrivningar ökar, men också med att strängare regler gjort att fler blir kvar i sjukskrivning snarare än att beviljas förtidspension.
Som lägst var siffran för pågående sjukfall i januari 2010, 91 246, och i maj 2014 hade siffran stigit till 161 822, alltså en ökning med 70 576.www.dn.se/ekonomi/sjukskrivningarna-okar-trots-hardare-regler/

Jag tror så här: 

Hundratusentals människor utsätts för stalking varje år- enligt programmet Stalkers ligger siffran på 150.000 per år. Kring 2005 skrev man ca 200 000 i DN. 

De som utsätter andra för stalking har själva diagnoser som inte leder till sjukskrivningar- de har snarare personlighetsstörningar.

Det är mest kvinnor som drabbas av förföljelse och fler män som utför förföljelsen.

Jag inte bara tror, utan vet att FK tidigare tillåtit sjukskrivningar på grund av stalking
- det rimliga borde väl vara att den som bedriver detta vansinnesbeteende låstes in.

Sedan har man både tagit bort möjligheten till förtidspensionering och samtidigt dessutom lagt ner kvinnojourer. 

Rättssystemet fungerar helt enkelt inte när det gäller den här typen av brott- och dessutom är rehabiliteringen i princip dömd att misslyckas- man kan ju inte egentligen rehabilitera den som blir förföljd, eftersom det inte är den personen som är sjuk. Och så länge det inte går att läsa in den som vållar problemen och besöksförbud inte räcker, så blir det ju så här. 
 

 

Ja, alltså det här är ju en psykiatriker och inte en psykolog. Och ja, det är väl sant att man ju inte riktigt vet vad man ska göra med folk i livskriser. Det är ju ett dilemma- det är rena vansinnet att inte begripa att människor kan bli oförmögna att arbeta eller fungera normalt i en livskris. Vad är alternativet? Att bli helt avtrubbad eller utveckla psykopati? Skulle det vara bättre? så finns det förstås de som mår bättre av att just arbeta- men det beror ju kanske på vad man har för jobb. 

Vi har som sagt var länge kurerat allt möjligt med psykofarmaka- och KBT. Psykofarmaka är ju en del av medicinindustrin som gett oss (Sverige) stora inkomster. Den som är intresserad kan ju läsa om Cipramilets (citalopram) historia- hur det marknadsfördes och godkändes av Läkemedelsverket trots bristande forskningsresultat. En som gjort mycket research i ämnet är Ingrid Carlberg (icke att förväxla med Ingrid Carlqvist, som säkert fått många att vilja svälja hela burkar med piller). Annars kan man ju titta på denna länk: jannel.se/cipramil.barn.pdf
Ju mer man sätter sig in i turerna i den psykiatriska vården, och hur pengarna styr det ena och det andra, desto mer matt och less blir man. För att inte säga helt paranoid i vissa fall.
Jag tycker det är lite ?symptomatiskt? att människan säger att:
?Det handlar mycket ofta om en dold, kronisk psykosocial problematik, pågående belastningar av olika slag, exempelvis missbruk, fattigdom, ensamhet och utanförskap.?
Utan att sätta in alla dessa saker i ett sammanhang- det här får det låta som det inte fanns någon länk mellan vad en människa kan bli utsatt för- helt utan egen förskyllan och sedan hamna i just utanförskap, ensamhet och/ eller fattigdom. Och missbruk kan ju faktiskt komma efter långvarigt läkemedelsbruk där ingen vill ta på sig ansvaret för att personen ?självmedicinerat?.
Det här tycker jag också är intressant:
?Att patienten verkligen förstått frågorna och svarsalternativen, det tar man obekymrat för givet. Detta trots att kognitiva störningar, dyslexi, språksvårigheter och låg utbildning, är mycket vanligare än man kan tro. Särskilt inom psykiatrin.?
Jag är övertygad om att just kognitiva störningar kan höra ihop med depressioner och psykiska trauman- och jag skulle t.o.m. vilja påstå att just läkemedelsindustrin och ?universalmedicinen? KBT blockerar utvecklingen av mer människovänliga metoder att hantera problemen med. För vem tror egentligen på att lösa riktiga problem med psykofarmaka? På riktigt? Vem skulle komma på idén att lösa taskig ekonomi t.ex. med tabletter? Och KBT är ju inte alltid rätt sätt att bearbeta problem, så länge det handlar om att strunta var problemen kommer ifrån.
Men intressant nog visar ju just KBT att man genom att endast prata med folk, faktiskt kan påverka dem och förändra hela deras liv- däremot vägrar man förstå att man genom att prata med människor på fel sätt, kan orsaka dem lika mycket skada. 

Nej, jag vet inte var alla "???" i inlägget kommer ifrån.

Har du någon länk? Jag har sett forskning från U.S.A. där man gjort studier på folk som var med om den s.k. "twin-tower" (incidenten/olyckan/katastrofen) 2001- där man med hjälp av bilder från det som hände, kunnat mäta responsen i olika delar av hjärnan. Det knepiga är ju att man inte kan utsätta folk för t.ex. övergrepp och samtidigt mäta vad som händer i hjärnan och/eller ta blodprover och mäta stresshormoner- det går ju liksom inte. Men jag vet att vi i Sverige skulle ha möjligheter att forska på samband. Och man kanske skulle kunna titta på hur folk reagerar på hanteringen hos olika myndigheter- det klassas ju inte som övergrepp precis- men jag tror att många kan uppleva det så.    

Men jösses- nej. jag vet inte vad man ska kalla det för- och jag skriver ju också "katastrof" och "olycka"- och jag kallar ju mordförsöket på mig själv för incident också. Man kan ju inte skriva en hel bok varje gång...
Jag var på väg att ta flyget via U.S.A. - de hotade med att skjuta ner varenda plan som vågade flyga över landet.  

Men du behöver ju inte lita på mig- jag kommer i.a.f. inte att låna ut pengar till dig, bara så du vet.Ja, det stämmer - att det kan vara traumatiserande i sig att inte bli trodd. Kanske t.o.m. värre än det som hände som ingen vill tro på. 
Jag läser om boken "Hjärnstress- kan det hända mig":
"Med erfarenhet från krigsdrabbade områden jämför författaren dem med stressen i vårt samhälle och finner likheter. " 

Det låter lovande. 

När jag tänker efter så har jag nyligen läst en bok med liknande titel- men med annan författare- tror det var 2 författare till den. Men jag kommer tyvärr inte ihåg mer än så.

Nu hittade jag det här på nätet:

? KBT kan fungera mot depression och ångest, men inte mot utmattningssyndrom. Det finns till och med studier som säger att det är negativt med KBT i ett sådant läge, sa Åke Nygren.

? Det stöd som verkar fungera bäst är arbetslivsinriktad rehabilitering. Men Rehabiliteringsmiljarden har missat arbetsplatsens betydelse vid rehabilitering av den här gruppen drabbade. Allra mest effektivt är det att byta både yrke och arbetsplats.
www.suntliv.nu/forskning/battre-rehabilitering/elva-ars-forskning-om-utmattningssyndrom/

Det är precis vad jag misstänkt. Det här är skrivet 2012, och jag drabbades - eller d.v.s. jag fick den här diagnosen i flera år efter mordförsöket, så det stämmer ju väldigt bra med att samma problem kan uppkomma genom just pyskiskt trauma.

Det här utdraget ur Doctares bok tycker jag säger en hel del:
Hjärnstress drabbas man av när ens egets livs sanning förnekas av andra. Det uppstår en obalans mellan de egna livserfarenheterna, ens egen tolkning av dem och andra människors uppfattning om ens liv. När mitt livs sanning inte får finnas och när mitt livs sanning trampas på och förhånas, begabbas av andra eller kanske ännu värre, totalt ignoreras av andra, då drabbas jag av stress.

Vi kan tåla nästan vad som helst, stå ut med vad som helst, om sanningen får finnas med. Men om våra umbärande inte erkänns utan förnekas, då mår vi dåligt. Det blir en förlust av frihet i tanke och handling. Vi drabbas av hjärnstress. Vi förtvinar som människor och går under. Vi blir stumma och förstelnade som levande döda.

Att förnedras, skymfas, begabbas, trampas på, mobbas, hånas, förföljas, trakasseras, utrensas, stötas ut, kort sagt, kränkas har förödande konsekvenser för en individ., en grupp eller ett helt samhälle. Denna stress har effekter på den fysiska och psykiska hälsan, eftersom den påverkar den mänskliga hjärnan. En kränkning är ett trauma. Oavsett om kränkningen är fysisk, psykisk, sexuell, politisk, social eller av vilket slag det vara månde. Den mänskliga hjärnan reagerar på stressen.

Förlust av förutsägbarhet, meningsfullhet och sammanhang, brist på delaktighet och tillhörighet - och att inte ha kontroll över sin tillvaro, är ett hot mot människans existens och försätter henne i skadlig stress.

Stress är den mänskliga hjärnans sätt att reagera på yttre påfrestningar, som är större än förmågan att hantera dem. Vanmakten, insikten om den totala utsattheten och skrämmande hjälplösheten slår hårt .

 *************************************************************************************

Det här skulle jag vilja påstå, är en nästan exakt beskrivning av hur det är att som brottsoffer mötas av olika s.k. "rehabiliteringsåtgärder" vars enda syfte tycks vara att kränka människor igen- alternativt enbart upprätta någon form av existensberättigande hos hopplösa instanser i rehabiliteringskedjan.

 

Nej det verkar ju helt snurrigt att försöka kurera utmattningssyndrom med KBT- nu finns det ju t.ex. mindfulness istället. Det låter som du fått "lite för mycket på tallriken" s.a.s.Det är ju inte så konstigt om allt brakar om man aldrig får en chans att ta igen sig, och jag tror ständig bevakning - som t.ex. också att hela tiden behöva rapportera till myndigheter- suger en hel del energi. Det är väl lämpligt om man begått kriminella handlingar och ska ha övervakning, men passar ju inte bra för en person som behöver egen "space" och möjlighet att bygga upp sin identitet.

Det vete fåglarna om folk verkligen har blivit skörare. En sak som jag reagerar över är när man påstår att vårt land skulle vara så bra för att vi inte har krig, svält och stora epidemier. Alla dessa saker innebär enorm stress, utan tvekan. Jag tror Doctare har helt rätt i att det finns likheter mellan den stress vi har här , och den som finns i områden med kanske just krig (har inte hunnit läsa så långt, men).

Folk mådde ju dåligt även tidigare, men vissa saker har ju varit helt tabubelagda- som t.ex. incest och allt vad det fört med sig.

När jag var ung för så där hundra år sedan, hade jag väldigt ofta kompisar och bekanta hemma som satt vid köksbordet och berättade vad de hade varit med om. Om jag inte haft så goda vänner hade jag kanske inte orkat lyssna på både dessa, och alla jag hade på jobbet att lyssna på.

Jag tror absolut på att oavsett vad vi varit med om- även bra upplevelser- så mår vi inte bra när vår verklighet förnekas:

"Vi kan tåla nästan vad som helst, stå ut med vad som helst, om sanningen får finnas med. Men om våra umbärande inte erkänns utan förnekas, då mår vi dåligt. Det blir en förlust av frihet i tanke och handling. Vi drabbas av hjärnstress. Vi förtvinar som människor och går under. Vi blir stumma och förstelnade som levande döda."

Man får ju knappt klaga på de s.k. arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, för man ska hålla käften och vara glad över bidragen, men hela den här sjuka industrin tror jag bidrar väldigt mycket till psykiska problem.Och den reguljära arbetsmarknaden verkar ju ha också nått katastrofnivå- och vi sitter ju också med tjänstemän hos AF & FK som egentligen helt saknar kompetens att bedöma människors psykiska förmåga, som faktiskt sitter och sorterar folk.

Det känns som Sverige just är ett land där vi tydligen inte klarar av att skapa andra typer av arbeten, än de som går ut på att egentligen "arbeta" sönder humankapital. Vi behöver liksom inte producera saker (tycker vi) för vårt materiella välbefinnande- hellre köper vi allt billigare från utlandet. Vi skulle kunna ägna oss åt mer intellektuellt arbete, nu när vi liksom har "kommit så långt" , men vem och vilka ska göra det, när folk blir sönderstressade i hjärnan? När i Sveriges historia har vi tidigare skapat just arbetstillfällen och hela industrier som inte sysslar med annat än sortering av folk? Är det inte att skapa grunden till just det helvete många lever i? För vad ska alla dessa människor arbeta med, om "råvaran"- de sönderstressade människorna tar slut?