Man minns ju hur det kändes. Det kändes som man skulle explodera av ingenting, och man visste ofta inte ens varför. Fast ibland berodde det på saker andra sagt, olycklig kärlek eller andra problem.

Kan du prata med henne när hon inte är så upprörd? Kanske ta med henne ut och fika eller något bara du och hon. Hon behöver dig säkert jättemycket, även om hon inte kommer att vilja prata om privata saker så känner hon att du finns.

Tänker att det är viktigt att inte skylla allt på puberteten heller, det kan ju finnas andra problem som du inte känner till.

Börja med att inte prata om det kanske. Ha lite ensamtid och prata i allmänhet om andra saker. Gör något tillsammans, ha en speciell tid att göra något kanske varje vecka, vet inte hur du har möjlighet eller bor, själv har vi en kväll i veckan då vi alltid ser film ihop och pratar om det.

Har två tonåringar , ensamtid med den yngre (också 12) är jätteviktigt, den äldre är så pass stor att han är vuxen av sig och vi har en lättare relation numera. Den yngre varvar med att jag är helt värdelös och dålig förälder, med att vilja ligga i knät och gråta. Så jag vet vad du pratar om.