Varför har så många singlar barn?

Finns nog många faktorer som spelar in, vårt rätt stressade samhälle t ex. Man ska hinna vara här och där och överallt samtidigt. Det är svårt att få tiden att räcka till allt och det som får stryka på foten är väl oftast tiden med ens partner. Man kan ju liksom inte prioritera bort barn och jobb till förmån för filmkväll med kärleken.

Jag vill inte påstå att folk lätt ger upp idag men det faktum att det idag inte är något skamligt att skilja sig spelar nog in också.

Finns säkert många fler faktorer också :)

kanske för att många skaffar barn utan att tänka på med vem... man blir gravid nån månad in i förhållandet och behåller barnet men killen försvinner snart och var kanske inte den bästa att skaffa det där barnet med...  

du vet naiva beslut i ung ålder.

Sen finns det många som blir gravida med tillfälliga förbindelser, krogragg osv och beslutar sig för att behålla det och är ensamma redan från graviditetsbeskedet. 

jag kan ju bara nämna min egen historia

Var sambo och åt p-piller, han ville inte ha barn just då (jag var 20 och han 26) vi var unga och skulle vänta.  Jag blev gravid trots p-piller och det upptäcktes inte förrän jag var ungefär i 4:e månaden . Han fick kalla fötter , kallade mig en massa fula saker och slängde ut mig.  Han har inte träffat sitt barn på 18 år...  

ibland är det helt enkelt killarna som beter sig illa åt och inte tar sitt ansvar . Det finns gott om bra tjejer därute men som är ensamma mammor då puckona till män inte bryr sig om att ta ansvaret.  Knulla går bra men resten är tydligen tjejens fel... 

så frågan du ska ställa egentligen är nog tvärtom.. varför tar så få män sitt ansvar? 

det kan vara påfrestande de första småbarnsåren. Tänk dig själv att ha svårt att sova varje dag i två år om inte fler. Därefter beror det på hur man bor så man inte klättrar på varandra. Sedan är det även ekonomin för det är jävligt dyrt med barn idag. Med tanke på hög arbetslöshet idag gör ju inte precis lättare att behålla ett jobb en längre tid. Många har därefter en stor barnlängtan vilket är naturligt. Förr kunde man inte skilja sig heller hux flux för det var inte accepterat. Det kan man idag. Så eftersom folk skiljer sig mer idag än förr betyder inte att det var bättre förr. Det är väl lite faktorer. Sen beror det på vem äns partner är; om han eller hon sätter karriären före osv. Man kan väl säga att det inte är en dans på rosor att ha barn.

Därför att killar fattar inte att tjejernas fokus ändras när barnet kommer.

Kanske det, men... jag ställde faktiskt min fråga medveten könsneutralt. Även om jag i första hand tänker på ensamstående mammor så gäller frågan minst lika mycket ensamstående pappor.

Det är klart att män skall ta sitt ansvar på samma sätt som kvinnor gör det. Ofta tar väl också båda ansvar även om de skils åt och ibland tar mannen ett större ansvar än kvinnan. Alla fall är förstås unika.

Skulle (borde?) man hålla ihop enbart för barnens skull menar du?

visst är det så.

och om fler kvinnor och män verkligen tog ansvar för både förhållandet och barnen skulle färre ensamstående föräldrar finnas därute.  

Vi skulle ha färre olyckliga tonårsgraviditeter och färre pappor mot sin vilja om båda parterna började ta mer ansvar och det redan INNAN en graviditet är ett faktum.  Och vi skulle därmed ha mindre bekymmer med singlar som inte vill dejta någon som redan har barn.  

fler kloka beslut och fler och bättre omsorg om det förhållande man befinner sig i så skulle mycket vara så mycket enklare.

Skulle jag och mina barns pappa fortsatt att leva tillsammans för våra barns skull trots att vi inte älskade varandra längre, tycker du? Det var många faktorer som bidrog till att vi efter 13 år gick skilda vägar, som vänner. Nu har jag förvisso ingen önskan om att finna en ny partner, kanske aldrig någonsin, men om jag ville så är det ju tur att det även finns dem som inte ser redan befintliga barn som ett hinder.

Men va f. ...? Varför måste ni tolka frågan sådär?

Jag menar absolut inte att alla par som har barn nödvändigtvis skulle vara tvugna att hålla ihop. Jag tror nog att det finns somliga par som ger upp för lätt, men jag vet också att det finns familjer där det är bättre för barnen att föräldrarna gör slut. Den här tråden är inte till för en debatt om moralism; det var i alla fall inte min avsikt att moralisera.

Du söker ett enkelt svar på en komplicerad fråga. Ofta beror det nog på att paret inte var beredda på hur livet skulle förändras efter barnet/barnen. Prioriteringar blir annorlunda beroende på kön, mammor går mer in för barnen, pappor känner sig kanske utanför och låter sina intressen ta mer plats, mamman blir frustrerad över detta, gräl börjar uppstå och till slut går de isär. Är nog så för för många iaf.

Jag tror att en bidragande orsak är hur allt annat är snedvridet i detta land, det är misär på många plan i samhället och det avspeglar sig i Svenska hem.

Vi leder eller åtminstone toppar många dåliga saker och vi i ute i landet mår inte bra. Godis äter vi som aldrig förr, fetma ökar lavinartat, sjukskrivningarna blir allt fler, vi dricker kopiösa mängder med kaffe och vi är med rätt högt i toppen av antalet skilsmässor.

Tycker om man granskar lite olika parametrar så börjar man förstå att något inte stämmer i detta land, sen givetvis finns det många orsaker att man inte kan hålla ihop men svaret är inte enkelt utan komplext.

Iaf är jag övertygad om att både det politiska klimatet vi lever efter med våran arbetsmarknad gör sitt, vädret på höst och vintern samt slit och släng mentaliteten som finns gör att vi lättare släpper det vi har för tron att det nya är det rätta.

Nu faller naturligtvis inte alls alla separationer in på det ovanstående men vi är nog idag inte så välmående ute i stugor och lägenheter som man gärna vill tro. Det är nog rätt grått faktiskt och då är det lätt att traska vidare.