Lalinandanenon

Äldre 29 May 13:41

75 svar

jag går under snart!

Då har min inställt sig till den inte så smickrande situationen av att blivit bedragen! Jag har varit tillsammans med samma kvinna i 17 år, vi har 3 barn och varit gifta i 7 år.

Detta hände för 10 år sedan, och det skedde med en nära vän till mig. Det pågick flera månader bakom min rygg. Jag fick reda på detta för några dagar sedan och jag är helt förkrossad.

Jag kan på fullt allvar säga att jag hört till kategorin att anse att man aldrig kan förlåta en otrohet, speciellt som om det nu hänt med en vän. Jag hade direkt sagt åt den berörde att ?lämna ludret? eller nåt sånt.

Nu när jag befinner mig i samma situation så tänker jag helt annorlunda! Allt bara snurrar och jag försöker att förstå. Jag tänker tillbaka på tiden som var då med fasa. Jag minns att som jag kände det var ett lyckligt förhållande plötsligt blev kallt och hon blev frånvarande och jobbade och jobbade.

Det var en mycket jobbig tid på alla sätt och vis men det blev bättre och bättre och sedan t om mycket bra och vi skaffade då vårt första barn.

Så här nu i efterhand känns det jäkligt bittert när jag tänker på att samma kille som hon låg med var den som jag anförtrodde mig åt för att jag mådde så dåligt. Jag sade t om att jag var glad att han fanns och lyssnade på mig! Snacka om att jag känner mig extra bedragen. Jag känner det som en kniv i bröstet hela tiden, jag kan inte sova, eller äta! Det var hon som avslutade deras förhållande då hon inte ville såra mig mer.

Min fru är förkrossad nu också! Vi sjukskrev oss när detta kom fram och har nu pratat och pratat och pratat i 2 -3 dagar. Hon vill göra allt som står i hennes makt för att jag inte lämnar henne och svär på att hon inte är samma människa längre. Hon ångrar sig så otroligt mycket!

Jag vet inte hur jag ska tackla detta! Allt är bara en stor röra. Vi bor i en kåk med 3 barn. Vi har precis anlitat en byggfirma som ska bygga ut kåken i sommar. En utbyggnad vi har planerat flera år som nu äntligen blir av ( eventuellt då?).

Ingen av oss kommer att ha råd att bo kvar ensam. Vi har 3 barn och gemensamma vänner. Vi tjänar ganska bra och har ett lyckligt liv.

Det är fan inte bara att lämna det! Samtidigt så vet jag att jag ALDRIG kommer att se henne på samma sätt igen. Den människa jag älskar och har levt nästan hela mitt vuxna liv med visar sig nu vara en annan.

Jag vet varken ut eller in. Jag är bara så otroligt jävla ledsen och skivan med dem tillsammans och när de planerade att svika mig snurrar hela tiden i huvudet.

Hon vet inte varför hon gjorde det, han visade intresse och hon blev smickrad! Sexet dem mellan var inte speciellt bra ( av nån anledning är det viktigt för mig). Det var mer för att hon gillade hans uppmärksamhet. Hon ångrar sig som sagt väldigt mycket och ?gör allt? för att vi ska glömma och gå vidare. Hon vågade inte säga nåt då för att hon ?visste att jag skulle lämna henne? och för att hon fortfarande älskade mig. Fan det låter helt sjukt nu!

Jag och min sida har väldigt svårt att förlåta att hon inte sagt något tidigare. Själva sexakterna dem mellan bryr jag mig faktiskt inte så mycket om ( även det kommer som en chock nu märker jag). Det som gör mest ont är att de planerade det efter de hånglat första gången ( jag sov bredvid då i ett annat rum för övrigt). Och att den människa jag trodde jag kände visar sig vara en annan!

Lalinandanenon

Äldre 29 May 14:06

#2

Det låter så jäkla sjukt nu. men jag tror att jag nog "valt" att inte gå vidare med att konfrontera honom. Kalla det att jag vetat "innerst inne" eller nåt. Jag vet ju att det blev sämre mellan oss efter en fest vi var på när de var med varandra första gången. ( när jag sov) Kontakten med den killen upphörde mer och mer när det blev bra mellan oss igen. Nu har vi ingen kontakt övht! Han är ett svin!

Det är lätt att se saker och ting så här i efterhand. Men tiden då för 10 år sen när min fru blev helt annorlunda har alltid varit jobbig och vi har aldrig pratat ut om den tiden. Hon har alltid sagt att " hon vill glömma den tiden".
Av nån anledning pratade vi om den tiden för ett par dagar sedan och då kom det fram.

Lalinandanenon

Äldre 29 May 14:14

#4

Nej hon vill inte skiljas!

Jag ( vi) har inte gråtit så här mycket i hela mitt liv och jag märker att jag vill förlåta och gå vidare men är så jäkla rädd. Jag skäms för att jag blivit utsatt för detta men känner inte att jag vill ut och ?hämnas? eller nåt. Jag vill bara att det onda försvinner så att det kan bli som det var innan.

Även det skäms jag för, jag är fan patetisk och jävla omanlig!

Usch vad jobbigt det här är! Fan jag älskar ju henne så jävla mycket!

Allt jag vet nu är att ingenting någonsin kommer att bli sig likt!

Lalinandanenon

Äldre 29 May 14:55

#9

Vi har haft det väldigt bra. Egentligen alltid förutom den tiden för 10 år sedan.
Vi har alltid haft ett härligt sexliv och visat varandra kärlek.
Jag är så jävla besviken på att hon gjort såhär..

Hon är väldigt "fjäskig" nu om man säger så. Idag är första dagen vi jobbar och hon har mailat säkert 10 gånger och sagt att hon älskar mig.

Kanske dags nu att säga att jag kommer att lägga 50 000 på ny HIFI. ha ha ha!

Lalinandanenon

Äldre 29 May 15:57

#14

Du har naturligtvis rätt i att hon gjorde ett val.

Jag hade inte brytt mig speciellt mycket ( tror jag) om hon beslutat sig efter hon hånglat första gången för att det fick räcka.

Hon tog då beslutet att fortsätta att träffa honom, han å sin sida fortsatte att träffa mig antagligen för att få reda på om jag skulle lämna.

Han blev kär i henne nämligen! Hon blev det inte.

Det vet väl alla att det inte känns speciellt kul att veta att man legat i samma säng och sovit men en kvinna som kommit hem nyknullad!

Det är fruktansvärt när dessa tankar kommer!
Ibland känns det lätt att förlåta för att det var längesen, men va fan!
Hur kan hon ha levt med detta i alla dessa år? Jag fattar det inte!
Jag hade inte klarat det.

Lalinandanenon

Äldre 29 May 17:45

#16

känner igen mig i vad du säger precis!

Lalinandanenon

Äldre 4 Jun 14:50

#19

Vi har nu gått på ett samtal hos en terapeut.
Kvinnan där sade väl ungefär samma sak som jag förväntat mig och tog upp de saker som jag har svårast för

Dubbelt sviken av både fru och "kompis".
det pågick flera månader utan att jag fick veta nåt.
Alla år som gått där jag känt att nåt innerst inne hänt men som bara avfärdats.
Jag känner nu att min sorg över detta börjar övergå i vrede och jag får otroliga humösvängningar. Ena minuten känns det som att det inte är nåt att bråka om för att sedan övergå i total känsla av svek och hopplöshet.
Jag kan nu i alla fall sova på nätterna och käka utan att vilja kräkas upp skiten.

Nån som vet hur länge man kommer att befinna sig i detta tillstånd innan man blir som en vanlig människa igen?
Ska tillägga att min fru nu är helt underbar! Just nu är hon den som jag alltid vill att hon ska vara. Vi har inte pratat så här mycket sedan vi var nykär för längesedan.

Lalinandanenon

Äldre 5 Jun 10:40

#21

Linux1003 skrev 2015-06-04 16:58:43 följande:

Otroligt jobbig situation men hur har ni tacklat detta mot barnen?

Ja den äldsta som är 9 år har ju frågat varför min fru varför jag är så arg på henne.
Det är väl så att de förstår mer än man anar och har stora öron.

Samtidigt så går det inte att leva vidare med att försöka undertrycka eller glömma bort sina känslor. Det här är en kris.

Det är som jag sagt till min fru, det är all-in som gäller nu. Antingen fixar vi detta och på nåt sätt börjar lita på varandra eller så skiter vi i det! Jag fattar ju att ett fortsatt liv tillsammans där man är orolig och svartsjuk så fort frun ska väg nånstans inte kommer att funka i längden. Är det kärlek då?

Lalinandanenon

Äldre 5 Jun 16:40

#24

Haskel skrev 2015-06-05 11:09:46 följande:

Kan det även vara så att du känner att du "sviker" dig själv? Nu tnär, det du tidigare tyckt varit självklart inte längre är självklart. Det är inte "bara att dumpa". En insikt om hur fel du haft, som nu gör ont och gör dig än mer förvirrad och känslosvag.

Det är som sagt var 10 år sedan. De senaste 10 åren har INTE varit fejk, även om du tror det. Det är exakt samma kvinna som du alltid älskat. En kvinna, som liksom du, enbart är människa med fel och brister.
Hon bröt kontakten med killen för 10 år sedan, för hon inte ville såra dig samt att hon ville vara med dig. Inte heller nu vill hon att ni går isär. Det måste betyda att hon älskar dig väldigt mycket. Betyder inte det något?

Jag vet hur känslor fungerar, och hur svårt det är att bryta ett tankemönster i svåra situationer. Men försök ändå lägga fokus på det som betyder något. Ifrågasätt dina tidigare tankar om otrohet, och se andra mer rationella synvinklar över det.
Saker och ting är inte alltid som de upplevs och tros vara.

Hej Haskel och tack för dina kloka ord. Det är nog som du säger, jag kommer att försöka att tänka lite annorlunda hädanefter.

tack alla ni som skrivit och peppat.
Jag lämnar tråden med ett mail jag fick idag av min fru och har nu bestämt mig för att försöka förlåta. Man lär sig så länge man lever att ingen är perfekt och att alla har brister och fel.

"

Jag vet och förstår att det går upp och ned, så känns det ju såklart för mig också på ett sätt.

Jag kommer att göra ALLT för att visa att du kan lita på mig om jag ska göra något, jag vill inte ha någon annan än dig, och inget annat liv utan dig och barnen! Jag ska också göra allt jag kan för att lita på dig.

Jag älskar dig också vääääldigt mycket och vill att vi ska bli lyckliga, tillsammans! För vår skull och även för barnen, som börjar påverkas av detta också. Jag vet att allt är mitt fel, jag kan inte göra det ogjort. Jag kan bara bevisa att jag har förändrat mig, den själviska, uppmärksamhetstörstande, idiotiska kärringen är borta. Jag vet att jag duger och det enda jag vill ha är din kärlek och en lång framtid tillsammans med dig. Jag vill vara din XXXXXX!

Lalinandanenon

Äldre 22 Jul 08:48

#25

Fy tusan vad jobbigt detta är. Det är svårare än jag trodde att komma över en sån här sak.
Det har gått två månader nu och jag kan inte sluta tänka på detta. Det snurrar hela tiden fortfarande. Vi (jag) har bråkat var och varannan dag som slutar med att hon gråter och vill göra vad som helst för att lösa våra problem.
Ibland känns det som att vi fixar det men ibland helt jäkla kört.

Jag har stora funderingar på att skaffa nån på sidan jag med bara för att visa att jag också kan. Min fru skulle inte lämna mig för det bara jag stannar kvar och älskar henne. Detta går så oerhört mot mina och vad jag trodde var våra värderingar för bara ett par månader sedan så jag blir förbluffad av mina tankar!

Hela mitt liv som jag kände det är förstört och helt annorlunda.
Snälla någon som varit med om detta! Hur ska jag göra för att glömma detta om komma över min förnedelse och min känsla över att vara kränkt?

Vi älskar varandra och har egentligen aldrig varit varandra så nära som nu,,

Lalinandanenon

Äldre 22 Jul 13:27

#28

Anonym (Asimovaren) skrev 2015-07-22 12:53:05 följande:

Att du ska vara med en annan är bara idiotiskt, 2 fel blir inte ett rätt.
Vad jag tycker att du ska göra är att resa bort ensam ett litet tag, sätt dej ner fundera, fundera på hur du vill/ska göra.

Tänk på att det tio år sedan det hände (undrar hur din fru har mått under årens lopp) och att ni har haft en underbar tid sen dess.
Två månader sen det kom fram, dags att du fattar ett beslut, för dina barn, för din fru och inte minst för dej själv. Antar att allt hänger i luften för dej men det är flera som lider.
Ha det så bra som du kan

Hon säger att hon inte mått bra dessa år pga hon vetat om vad hon gjort.
Men detta är nåt hon skulle talat om INNAN vi skaffade barn. Vi skulle behöva reda ut detta då och inte nu när 3 barn är inblandade.

Det spelar såklart roll att hon är en helt annan människa nu, men det är i alla fall en stor lögn hon/vi levt med som på något sätt alltid legat mellan oss.

Den största sorgen för mig är att hon inte är den jag trodde hon var. Jag vet att alla människor kan begå misstag osv, men jag trodde inte att hon var en sådan människa.

Lalinandanenon

Äldre 5 Feb 13:32

#36

Anonym (Asimovaren) skrev 2016-02-05 12:33:35 följande:

Hur går det TS efter så här lång tid?

Önskar jag kunde säga att allt är bra, men det är det inte. Jag tänker på det varje dag och väldigt ofta. Det gör ont som fan fortfarande. Jag väntar lite på mig själv och vad mina känslor ska visa i maj månad då jag ska ta ett beslut om jag ska stanna eller gå. Det sorgliga är att den man sett upp till, respekterat och varit stolt över förvandlats till en feg ynkrygg och hycklare. Jag vet inte hur jag ska få respekt för henne igen?

Det är dock en del positiva saker också som hänt under dessa månader som jag på nåt konstigt vis är tacksam över. Jag kommer b la aldrig mer ta något för givet längre. Jag lyssnar mer på mig själv och kommer hädanefter aldrig ignorera min magkänsla. Mina känslor för min fru är nu väldigt annorlunda också.
Hon är ju nu bara ett skal av sitt forna jag. Hon går till en psykolog för att prata om sig själv och sina känslor. Vi pratar mycket mer och är närmare varandra. Hon är tillgiven på ett sätt som hon aldrig varit tidigare. Hon vill visa att hon är annorlunda. Jag borde vara överlycklig att ha fått en sån underbar fru eller hur?

Jag har fått en fru jag alltid önskat och längtat efter men vet inte om jag vill ha det längre. Inte till detta pris. Varför ska allting ha ett pris här i livet?

Lalinandanenon

Äldre 5 Feb 13:54

#39

Anonym (R) skrev 2016-02-05 13:40:03 följande:

Jag var i samma sits som du TS, vet inte hur jag har missat denna tråd.. Hur går det för er?

läs mitt förra inlägg. Kan väl tillägga att utbyggnaden är klar. Vi bor nu i ett fint hus! Barnen mår också bra, främst min dotter som tog illa vid sig av att se mamma och pappa ledsen. Jag visar inte att jag är ledsen längre. Vi pratar inte så mycket om denna händelse heller längre med varandra. Jag har ju redan sagt allt och försöker att inte dra upp det.
Det är när jag är ensam som det är värst. På lunchpromenaden, i bilen osv.
Det börjar ändå att bli bättre måste jag säga. Jag kan t om se på tv nu när nån är otrogen utan att gå till sängen och lägga mig och må dåligt resten av kvällen.

små steg du vet...

Lalinandanenon

Äldre 8 Feb 07:51

#46

Anonym (R) skrev 2016-02-05 20:19:58 följande:

Efter 10 månader mår jag fortfarande dåligt ibland, precis som du säger, det värsta är när jag är ensam. Det praktiska delen fungerar bra, alltså äta, sova, jobba osv men tankarna snurrar i hjärnan typ hela tiden. Vårt förhållande har blivit bättre, men ibland är det tveksamt om jag vill ha det här... det känns som om det är redan försent eller något sånt. Det värsta är att idealbilden av den kvinnan jag älskar sprack helt plötsligt, det är typ som om man måste bygga upp ett nytt förhållande med en ny kvinna. Går du inte hos psykolog? Det kanske kan hjälpa något att prata med någon. Det gör jag, och jag har lärt mig väldigt mycket, fick lära känna mig bättre och blev lugnare så småningom. Sakta men säkert blir allt bättre, hoppas att du kommer att må bättre snarast.

Ja det låter ungefär som jag skrivit det själv. Jag går inte hos psykolog men funderar på att kontakta någon att prata med. Jag skulle vilja kunna förlåta henne.
Det känns omöjligt idag och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna göra det.
Kanske man åtminstone skulle kunna lära sig att leva med det och komma över föraktet man känner. På nåt löjligt omoget sätt känner jag fortfarande att jag vill göra exakt samma sak tillbaka och få henne att må lika dåligt som jag gör.
Vad betalar du förresten för en psykolog och hur fick du kontakt med en sån?
Min fru går till den som vi gick till gemensamt en gång. Jag tänker inte gå till honom själv också. Vi blev nästan osams jag och denne psykolog när vi var där i början..

Lalinandanenon

Äldre 9 Feb 15:32

#50

Anonym (Asimovaren) skrev 2016-02-09 12:56:41 följande:

Förtydliga mig lite, jag menade att du ska prata med någon, inte den höll på att ryka ihop med.

Vet din fru om din tvekan och att du har gett förhållandet fram till maj?

Jag vet inte hur länge hon "håller" ut innan hon ger upp, kanske kan vara en risk att det blir så.

Tycker fortfarande att ni har en framtid ihop.

Ja hon vet om det och hon mår dåligt över att det är så såklart. Jag har väl egentligen redan beslutat mig för att försöka att fortsätta. Hur det än är så kommer jag att bli tokig att behöva vara från mina barn och bli en varannan-vecka pappa. Vi pratade häromdagen och hon grät som vanligt och bad mig åter igen att försöka förlåta henne. Hon vill att jag ska se henne som hon är nu och inte som hon var då. Jag försöker, jag försöker allt jag kan. Sen kommer dom förbannade tankarna igen och det slutar med att jag känner mig som en förnedrad liten smurf där alla våra år tillsammans efter det här bara varit en bluff.
Fy fan vad jobbigt det är! Man vill liksom resa tillbaka i tiden och fråga vad i helvete hon höll på med. Som nån skrev, det är som om man träffat en ny kvinna. Den gamla gick ut genom dörren och försvann för alltid. Jag saknar den kvinnan samtidigt som jag hatar den kvinnan.

Jag vet inte det där med en psykolog. Han pratade om min uppväxt och men relation med min mamma och så vidare som kanske inte varit så bra.
han fick det till att jag tog detta "extra" hårt för att jag haft en dålig relation med mina föräldrar och "glorifierat" min fru istället.
Jag vet inte, det kanske är så men det jag blev så arg över är att jag kände det som han menade att detta var nåt som jag fick ta liksom och att problemet var nåt annat. Precis som att min dåliga relation med dem var värre än att min fru knullat i månader med min kompis..

ähh, jag vet inte. Jag var väl inte så att säga i balans då i somras.

Lalinandanenon

Äldre 10 Feb 07:50

#53

Anonym (R) skrev 2016-02-09 19:45:39 följande:

Jag fick samma svar i början, psykologen utgår alltid ifrån barndomen, uppväxten och relationen till föräldrarna. Jag hade också en dålig uppväxt och märkte att jag har svårt med att bearbeta sorg, så jag började läsa om olika psykologiska grejer. Jag hittade en hel del om anknytningsmodeller som faktiskt har en stor betydelse vad gäller vårt beteende och val av partner. Jag tycker att det här ämnet är intressant, har läst en hel del om detta.

Tack! Uppskattar att ni lyssnar. Jag har pratat litet med min syster om det här och vi har faktiskt fått rätt bra kontakt även om vi bor 60 mil från varandra.
Jag skäms för det här. Jag skäms för att jag ens sett upp till denna kvinna. Hon var ju den av oss som var den hederliga och den som hade koll på saker och ting och som alltid gjorde rätt för sig.
Allt det där är nu borta. Nu ser jag bara en patetisk hycklare. Jag hatar att känna så här för nån man alltid trott varit den bättre av oss.

Det som varit jobbigt hos oss har alltid varit hennes svartsjuka. Hon har alltid inbillat sig att jag ska svika henne och vara otrogen. Och så är hon det själv. - Med min kompis dessutom! Jävla hycklare!

Lalinandanenon

Äldre 10 Feb 08:09

#54

Anonym (R) skrev 2016-02-09 19:45:39 följande:

Jag fick samma svar i början, psykologen utgår alltid ifrån barndomen, uppväxten och relationen till föräldrarna. Jag hade också en dålig uppväxt och märkte att jag har svårt med att bearbeta sorg, så jag började läsa om olika psykologiska grejer. Jag hittade en hel del om anknytningsmodeller som faktiskt har en stor betydelse vad gäller vårt beteende och val av partner. Jag tycker att det här ämnet är intressant, har läst en hel del om detta.

Hur Känner du det inför din fru idag? Ångrar hon sig? Vad var det hon gjorde mot dig?
Förstår om du inte vill svara....

Lalinandanenon

Äldre 11 Feb 09:22

#56

Anonym (R) skrev 2016-02-10 20:18:22 följande:

Jag har blandade känslor... Hon ångrar sig, men det känns som att det redan är försent som sagt. Vi försöker prata och tillrätta allt som har hänt men det går inte så bra som vi tänkte i början. Det hela började med att hon började jämföra mig och vårt förhållande med singellivet och med hennes kk från högskolan, hur spännande det var osv. jag var otrogen en gång efter detta, det var en engångsgrej, bara hångel och så. Några år efter var hon otrogen med en kille under 2 månader, och 2 år efter blev jag bedragen igen under min värsta period i mitt liv när jag flyttade utomlands och ville fixa ett bättre liv för oss. Det värsta i det hela var att den som berättade det hela var den killen hon var otrogen med. Jag antar att han blev kär i henne och ville att jag ska dumpa henne och de ska leva lyckligt livet ut. Hon nekade allt i början, sedan dumpade hon honom (på låtsas men det visste jag inte om då). Killen kontaktade mig igen och berättade att de fortfarande är ihop och festar och har kul osv. Vi ville se om vi kan börja om det hela, men det gick inte. Jag lämnade henne förra året, min självkönsla dog, jag kände mig osynlig och förminskad. Efter 2 månader började vi prata, hon var en helt annan människa, hon berättade allt jag inte visste om, en massa lögn, jag kände mig sviken och bedragen på något sätt, hon var otrogen psykiskt om man kan säga så, jag blev besviken och hamnade i depression. Men hon förändrades helt, och det var imponerande. Vårt förhållande var desktruktiv, det kom fram att hon inte kan kommunicera, hon kan inte uppleva vissa känslor och att hon har ingen empati. Hon ska börja med en psykisk utredning nästa månad, vi får se hur det blir. Allt som har hänt är så komplicerad och en lång historia, jag skulle kunna skriva en hel bok om detta. Jag hade också en dålig uppväxt, misshandel och våld var en del av vardagen, och därför har jag börjat gå hos psykolog.

Det är nästan ruskigt hur våra berättelser stämmer överens. Jag har aldrig varit otrogen mot henne själv, men det har nu kommit fram att hon gjort lite saker mot mig. Hon har aldrig haft sex säger hon endast "flörtat" osv. Den "nya" kvinnan som hon nu är säger att hon alltid haft dåligt självförtroende och alltid varit svag för smicker men att hon nu vaknat upp och vill ställa allt till rätta.
Hon är så förändrad så man baxnar. Hon säger att hon alltid kommer att vara så här och att hon aldrig kommer att bete sig så som hon gjort.

Visst! Det är ju såklart bra, men ändå en klen tröst för alla år vi varit tillsammans.
Vi har nu varit tillsammans i 18 år och hur ska man liksom bara glömma dessa år och börja om igen på ny kula?
Även jag börjar ju nu inse att det finns andra kvinnor. Underbara varelser! :) Jag skulle så gärna vilja känna känslan att vara tillsammans med någon där inga svek finns som förstör. Känna känslan att det bara är hon och jag och att hennes blotta existens gör mig lycklig.

Lalinandanenon

Äldre 10 Mar 15:56

#68

Anonym (Asimovaren) skrev 2016-03-09 18:07:30 följande:

Vad är det för "nya" saker som har kommit fram, har hon varit med flera killar?
Hände det vid samma tidpunkt eller ligger det längre fram i tiden och berättade hon det själv eller fick du reda p dt på ett annat sätt?
Tycker inte att du ska börja med andra kvinnor förrän du vet hur det ska bli med frun.

Hej!
Det nya är att hon flörtat lite med andra. Bla kom det fram att hon en gång dansat med en kille som smekte henne på röven. tja, såna grejer. Inget sex dock.
Inga stora saker kanske i jämförelse med hennes förhållande men ändå sårande då det är hon som alltid varit så förbannat svartsjuk.
Det är ju bara att inse att hon utstrålat nån slags "hora" i pannan när hon druckit.

Men men, Saker och ting börjar kännas annorlunda för mig nu. Det gör fortfarande ont allt det här men jag överlever. Trots allt är ju inte livet slut.

Lalinandanenon

Äldre 11 May 10:50

#73

Det börjar att närma sig precis ett år sedan allt kom fram och mitt liv för alltid blev förändrat. Det känns jobbigt. Allt kommer tillbaka igen. Blir intensivare.
Jag har inte gråtit en tår över det här på säkert 7 - 8 månader och vill inte falla tillbaka i den där känslan av hopplöshet igen.

Det är som det är liksom och oavsett vad jag gör kan jag inte förändra det som skett. Jag har nu en fru som jag ser annorlunda på. Jag älskar henne fortfarande, men inte på samma sätt. Det är inte, och kommer nog aldrig att bli vi igen på samma sätt. Jag hoppas att jag en dag kommer att få tillbaka min respekt för henne och förlåter henne för det hon gjorde. Idag är jag inte där än men jag lär mig att leva med min smärta. Det är möjligt att jag kommer på att jag en dag inser att jag inte vill leva med denna smärta inom mig och lämnar också.
Jag ser till mig själv nu på ett helt annat sätt än tidigare och jag är inte längre skräckslagen för tanken att det kanske inte kommer att vara vi om ett par år.

Livet går vidare, oavsett man vill det eller inte!

jag går under snart!

INNEHÅLL