Det finns inget som säger att barn med NPF stör andra elever, eller att nt-barn inte gör det.
När jag gick i skolan på 80-talet fanns det definitivt stökiga barn i klassen. Huruvida de hade en funktionsnedsättning har jag ingen aning om. Men stökiga elever fanns även då. Jämför jag med mitt barns skolor var det värre förr om man jämför.
Min skola följde lagen och vi hade inte det ens under 70-talet.Som jag skrev ovan så följde min skola lagen. Att din inte gjorde det kan jag bara beklaga. Sen kan man inte bota funktionshinder men man kan definitivt även uppfostra barn som har funktionshinder. Enbart förståelse för alla fel gällande uppfostran kommer man inte långt med. De flesta med npf är normalintelligenta och förstår orsak och verkan, men många föräldrar verkar inte inse hur kloka barnen är utan förminskar deras förmågor.Omg... nehe du. Inte alls sant. Enda npfbarnet i klassen åkte ut när hen störde på lektionerna på 70-talet. Hen fick lära sig att lägga band på sitt behov av att störa alla andra. Hen blev en bra människa som vuxen. Utan psykiska problem av någon traumatisk skolgång där hen tvingades uppföra sig.
Jag har förresten aldrig någonsin hört någon förälder okejat sitt barns "dåliga beteende" med NPF.
Jag skrev inget om att det inte var sant... Läs om och läs rätt! Jag skrev att jag beklagar att din skola inte följde lagen. Inget annat.
Elever idag säger till lärarna. De visar ingen respekt alls för äldre. Så även om en lärare säger till så blir det ett jäkla tjafs bland npfbarnen som är vana att bestämma.
Mitt yngsta barns skola har mängder av npfare. Vilken kaos det är.
Jag har en npf diagnos och önskar att jag fått gå i en skola för barn med npf. Klarade inte av den vanliga skolan. Blev för jobbigt för mig som har stort behov av att vara för mig själv i lugn och ro, min skolgång blev till ett helvete pga mobbning.
Jag har alltid varit den tysta, lugna och snälla flickan.
Jag har aldrig påstått att föräldrarna sätter egna diagnoser, däremot använder många sina barns diagnoser som ursäkt för att inte uppfostra ungarna utan låta dem härja runt i affärer och på restauranger. Aga har jag inte nämnt, men du kanske tycker att åthutningar och konsekvenser för dåligt beteende är samma sak om att slå barn?
I varenda FL-tråd dom handlar om barn som beter sig illa offentligt kommer det in folk och drar upp diagnoser som argument för att omgivningen ska stå upp med de ouppfostrade små ynglen. Om en unge får ett utbrott och skriker på en restaurang ska den antingen bli åthutad så att den genast fattar att man inte gör så, eller så tar föräldern ut ungen som konsekvens. Diagnos eller ej spelar ingen roll, barn ska från början lära sig att visa hänsyn och inte störa, men tyvärr fattar många föräldrar inte det. Man kan knappast gå utanför dörren idag utan att stöta på dessa ouppfostrade små äckel och hemma stör de också grannarna genom sitt gapande och skrikande.
De föräldrar som har möjlighet att arbeta mindre kan ju själva fostra sina NPF-barn, men annars så är det väl ngt som förskolan och så småningom skolan får ta hand om?
Eller så har de närvarande föräldrar som hanterar situationen. För ofta är det väl inte barnen som är problemet utan att föräldrarna inte agerar som föräldrar. Istället sitter de lugnt kvar och äter medan deras barn stör övriga gäster.
Finns så många konstiga diagnoser som sätts på barn nu för tiden. Diagnoser som följer dem genom hela livet som en fotboja. Jag känner en familj som har en flicka som är autistisk, och hon är AUTISTISK med stora bokstäver och därför blir jag riktigt trött på när jag hör om barn som på det stora hela fungerar bra men har problem i skolan och då får diagnoser ur "autismspektrat"! En förolämpning mot de som har autistiska barn på riktigt. Jag skulle kämpa med näbbar och klor om det var mitt barn som hade problem för att mitt barn INTE skulle få en diagnosstämpel eftersom den där hjälpen man tror att man ska få den finns inte.
Är det inte så för många av oss "normala" också? Varje dag är inte enkel och självklar här i livet.
Ja, och? Jag är "hon med asperger" (inte hon i bonde söker fru, dock =P), sen jag var barn. 6 år för att vara noga. Jag tycker för övrigt inte heller om "autismspektrumdiagnosen", jag har ASPERGER inte autism, och jag vill bli behandlad som en som har asperger, inte som en som har autism, för det är en jäkla skillnad. Asperger är i mångt och mycket en osynlig och därmed ofta "oförstådd" diagnos, som du visar ypperligt prov på. Hur många tror du vet att jag har asperger om jag inte talar om det? Och i vilka sammanhang tror du folk undrar?
Asperger inte inte en "lightdiagnos", men det är inte autism, det håller jag med om.
Men
Finns det hjälp att få för alla dessa barn som numera har diagnoser så är det ju toppen. Jag har tyvärr läst spaltmil om folk som klagat över att deras barn INTE fått hjälp och stöd tillräckligt.
Det är uppenbarligen väldigt förvirrande för "läkarna" på försäkringskassan i alla fall =P
Så idag får alla dessa horder av barn med olika störningar inom "autism-spektrat" bra hjälp i skolan? Det finns resurser till det när det inte finns en krona att köpa läroböcker för och klasserna blir allt större?
Okey, men har den ökade diagnostiseringen medfört att vi fått en bättre skola?