Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.

1. Förr var vuxna enade mot barnen, på gott och ont. Det goda var att de faktiskt var enade och visade att vissa beteenden inte är okej. Idag förväntas föräldrar klara allt på egen hand, utan vare sig tydliga riktlinjer eller hjälp från omgivningen.

2. Skola och hem var mer strukturerade förr, även det på gott och ont. Det goda med det var att barn med ADHD eller Asperger verkligen behöver struktur och tydliga regler för att kunna slappna av något.

3. Barn utsätts för ofantligt mycket mer press nu än förr. TV, internet, kläd- och leksaksbutiker berättar exakt hur du ska vara, och utrymmet för annorlunda blir mindre och mindre. Detta skapar ångest och stress hos barnet, känslor som inte blir bekräftade, då vuxna ofta inte tror barn har sådana känslor.

Att du anser det fungera bra "på det stora hela" säger absolut ingenting om barnets känsloliv. Att anta att en sådan diagnos ställs pga lite bekymmer i skolan är en förolämpning. En person med en diagnos ur autismspektrat behöver, och får, inte alltid hjälp(terapi, samtal osv), utan anpassning från sin omgivning. Den har en annorlunda världsbild, och saknar förmåga att anpassa sig till vissa saker, som att arbeta "valfritt". Med det menar jag inte att det är okej att bete sig illa, det är heller inte ett typiskt beteende för någon med en sådan diagnos(trots att många verkar tro det).