Konstigt nog så kunde npfbarn uppföra sig förr.

Barn idag får klara sig mycket själva. Överfulla förskolegrupper och skolklasser med underbemannad personal som inte hinner se barnen så som de borde. Föräldrar som jobbar allt mer gör att barnen dessutom går långa dagar på förskola och fritids...och sedan när de blir äldre är de ensamma hemma.

Detta skapar en oro hos barnen som i sin tur får diagnosliknande symtom. Samhället måste börja ta ansvar för våra barn! Mer personal och mindre grupper, förskola och skola måste få kosta! Bättre det är psykvård som vuxna! Dessutom måste föräldrar se över sin konsumtion, numera är det mer eller mindre standard att ha en smartphone och att åka utomlands titt som tätt. Jag tror att barnen hellre har sina föräldrar närvarande!

/Lärare som jobbat både i grundskolan och i förskolan

För att inte tala vilka äckel vuxenjävlar är då som har valt att ha den här skitattityden

Att sätta ett barn i skamvrån är så klart helt oacceptabelt, men många barn behöver tas ur en jobbig situation för att lyckas komma ner i varv igen. Det kan då få sitta på en stol med en vuxen bredvid sig, som det också får prata med när det kommit ner i varv. Detta brukar kallas för time-out, men en klok föreläsare jag lyssnade på kallade det för time-in istället. Gör man detta på rätt sätt så är det faktiskt en time-in för mig som vuxen, där jag visar barnet att jag är med det i det jobbiga och hjälper det att ta sig ur det...för en utomstående är det nog svårt att se skillnaden på att "sitta i skamvrån" och att få en "time-in"...för barnet är det en STOR skillnad. Det beror helt på vilken attityd den vuxne har mot barnet.

Jag håller fullt med dig i din åsikt om skamvrår så som Anonym (håller med) beskriver det. Straff och skam hör inte hemma i barnuppfostran! Ville bara göra ett förtydligande.

Konsekvenser däremot är viktigt, det ger barnet förståelse för varför deras handlande kan vara olämpligt. Sedan skam som barnet känner själv ska man inte förminska, men heller inte spä på. Skamkänslor är bra, men man ska inte lämna barnen ensamma med dem utan hjälpa dem att hantera dem på ett tryggt och respektfullt sätt.

Det går ju oftast runt. De som inte får lära sig vad respekt är kan inte uppfostra på ett respektfullt sätt heller. De som blivit uppfostrade utan kränkningar kan oftast hantera jobbiga situationer utan att ta till kränkningar.

Jag är född på sjuttiotalet har ADHD och kunde/kan verkligen inte sitta still. Trots att det var hårdare då, föräldrarna strängare och fan och hans moster. Det enda som kunde få mig stilla var om jag hotades med stryk eller fick stryk och man fick inte slå barn på vare sig 70- eller 80-talet heller.

Så du får nog gå längre tillbaks i tiden för att hitta "dina" skötsamma NPF-barn, för dampade loss och störde, det gjorde vi även 1985, precis som idag.

Men kunde du sitta still om du hotades med stryk? Hur kan det komma sig? Är bara helt ärligt nyfiken... Tycker ABSOLUT INTE att man ska hota barn med stryk!!!

Då satt jag still fast det spritter i hela kroppen att få härja runt, pilla med något eller prata. Man måste aktivt sitta still i sådana fall, verkligen stålsätta sig...och inte ens det funkade alltid. När jag hade vart tvingad att sitta still blev(blir) jag dessutom ännu mer överaktiv sedan när jag inte måste längre.

Men funkade, det gjorde det faktiskt. Men tillsägningar, respekt eller uppfostran (utan stryk) för att sitta still fungerade inte. Enbart stryk eller hot om stryk.

Vi "dampisar" kan vara skitjobbiga, det vet jag. Men att vi skulle vart mindre jobbiga då än nu köper jag helt enkelt inte. Föräldrar idag är lika bra/dåliga som då, förmodligen är det kanske till och med tvärtom då föräldrar kan mer om diagnoserna idag än de gjorde då.

Ts, presentera vetenskapliga källor på det du påstår. Fram till dess är dina påstående varken valida eller reliabla. 

Dessutom borde folk i allmänhet sluta ta saker som andra säger som sanningar. Det är bara hörsägen, inget annat.

Alltså skämskudde på trådstartar som denna. Så jävla pinsamt att vara så totalt okunnig och samtidigt uttrycka sig så stensäkert.

Jag har två barn med diagnoser. Själv har jag ingen diagnos, men en konstant känsla av rastlöshet och oro. 
JAg själv fick stryk som barn (född på 80.talet), och nog lät jag bli att göra om något om jag fått en smäll/spark osv. Men det var av rädsla, för det gjorde ont, och jag blev rejält rädd. 
Jag fick stryk om jag inte fick alla rätt, jag blev dragen i håret om jag inte skrev snyggt, sjöng bra osv. Jag skulle vara bäst på allt och alltid sköta mig så att inte grannarna skrattar åt oss. Det var ett jävla helvete. Jag hade 14 fritidsaktiviteter, jag fick magkatarr och hamnade på sjukhus i åttonde klass, och sen fick jag ätstörningar och depression. Fint. Men jag satt stilla. 
Vi hade för övrigt skamvrå i skolan, och den som pratade på lektionen fick en bäbisnapp i munnen. Eftersom man blev hånad för nappen, lärde man sig vara tyst. Känslan sitter kvar efter snart 30 år.