Ofrivilligt barnlös med kris i relationen? Är jag ensam?

Hej ts!

Jag vill bara säga att du inte är ensam, befinner mig i en liknande situation. Har försökt få barn i drygt 3 år, blev utredd efter 1 år och fick då veta att allt såg ok ut, min sambo har lite lägre spermievärden kring gränsvärdena men då jag hade så mycket ägg så ville de att vi skulle fortsätta på egen hand. Vårt stora problem har varit det samma som ert, vi har sex max 1 gång i månaden. Jag är övertygad om att det också har påverkat att vi inte har blivit gravida, tillsammans med min sambos spermievärden. Men det går ju inte heller att tvinga fram lusten, mitt fall är det samma som ditt, min sambos lust är lägre än min. Jag lyssnade på ett tag sedan på en podd om just göra-barn-sex, rfsus "sexpodden" där Jenny Strömstedt berättade om just detta (hon har också varit ofrivilligt barnlös). Den kan varmt rekommenderas!

I annat fall så har jag nog inga andra bra råd än att det kanske inte är så konstigt att lust och passion tar stryk just nu i detta. Lust dör ju av tvång, och det blir ju lätt lite tvångsmässigt när man längtar efter barn. Jag tycker det låter positivt att ni i övrigt har en stabil relation, och att ni kanske får acceptera att det just nu är lite mindre passionerat. Jag tycker tipsen som kloka Cyanea ger ovan är jättebra! Försök göra saker bara ni två, spa, resor, middagar i den mån ni har råd och kan. Ägna er åt relationen och åt varandra.

Försök också fokusera på det positiva hittills, de har inte hittat några stora fel på er! Att ha pco-äggstockar kan t o m vara positivt i sammanhanget då det brukar ge bättre resultat vid en en ivf, och att man också är fertil högre upp i åldern. Likaså brukar man anse att längre menscykel ger bättre förutsättningar. Och du har varit gravid tidigare, det är ett jättegott tecken!

Jag tror inte alls det är försent för er relation, tvärtom låter det för mig normalt, det ni befinner er i. Och på något sätt kommer ni ta er ut på andra sidan, och vi med hoppas jag. Om ni tillåter er att prata om det som sker, så tror jag att relationen t o m blir starkare än vad den hade varit annars. Det är jag övertygad om när det gäller mig och min sambo.

Lycka till! Håller tummarna för er!

PS. Vet inte din ålder men om du verkligen är orolig över att ni ska gå ifrån varandra utan barn välj då frys in dina ägg. Om ekonomin tillåter. Då kan du befrukta dem med donator och bli ensam mamma sen. Kram o lycka till

Känner igen mig/oss i din berättelse. 

Vi har inte varit ett par i mer än två år, men ändå hunnit med en utredning som visade att allt såg bra ut. Fick ett missfall förra sommaren och efter det är det som hans sexlust är helt borta. Jag vill ofta och tar alltid initiativet även om det sällan leder till sex. Han är 15 år äldre än jag och jag börjar närma mig 35 och jag känner att tiden är emot oss. Vill vi har barn är det nu vi ska försöka. Han tänker att barn kommer om det kommer. Inte alla kan få barn säger han. Men försöker man inte kan man ju inte få barn? 

Själv skulle jag vilja att vi försökte nu i höst och om det inte tar sig att vi återigen tar kontakt med kliniken för att ev försöka med IVF. Min barnlängtar är så stor. 

Men varför är hans som bortblåst? Första året hade vi sex nästan daligen, nu det senaste året kan jag räkna antalet gånger på mina fingrar. Är så ledsen.... 

Känner igen mig/oss i din berättelse. 

Vi har inte varit ett par i mer än två år, men ändå hunnit med en utredning som visade att allt såg bra ut. Fick ett missfall förra sommaren och efter det är det som hans sexlust är helt borta. Jag vill ofta och tar alltid initiativet även om det sällan leder till sex. Han är 15 år äldre än jag och jag börjar närma mig 35 och jag känner att tiden är emot oss. Vill vi har barn är det nu vi ska försöka. Han tänker att barn kommer om det kommer. Inte alla kan få barn säger han. Men försöker man inte kan man ju inte få barn? 

Själv skulle jag vilja att vi försökte nu i höst och om det inte tar sig att vi återigen tar kontakt med kliniken för att ev försöka med IVF. Min barnlängtar är så stor. 

Men varför är hans som bortblåst? Första året hade vi sex nästan daligen, nu det senaste året kan jag räkna antalet gånger på mina fingrar. Är så ledsen.... 

år relation kommer troligtvis ta slut då hon inte kan få barn och jag inte leva utan. Vi vill leva ihop men jag har inga barn sen innan så kan inte leva mitt liv utan. Hon har sen innan. Dock så kollar vi på alternativ där jag kan få barn med andra. Kanske sökande eller lesbiska.

Vi har kommit fram till att vi ska separera. Har gråtit och kramat varandra till och från i två dagar nu. Sorgen gör så jävla ont! Men jag såg ingen annan utväg.

Tack för ert stöd. Bor långt från min övriga släkt så jag känner mig väldigt ensam i detta. Ni får gärna komma med råd om ni varit/gått igenom en separation. För mig är det första gången.

Men jag orkade inte vara rädd för smärtan mer. I mitt beslut ligger en önskan om att han och jag ska kunna gå vidare och finna lyckan på annat håll. Jag tror inte att han har förstått vårt problem fullt ut. Jag har nog sörjt barnlösheten mer än vad han har gjort. Och jag har ett större behov av sexuell närhet än vad han har. Jag kan inte längre leva med en känsla av att vara avvisad. Trots att han säger att han trivs i vårt förhållande, och att han älskar mig mer än någon annan på jorden, så måste jag gå nu. För jag upplever mig inte lika nöjd. Något saknas mig. Något som han inte förstår, eller nu är det i vilket fall försent. Hjärtat skriker i mig.

Nu väntar ett vardagligt helvete. Tar en dag i taget men måste samtidigt leta ny bostad och klara av mina studier som snart börjar. Tror jag skäms lite oxå, över att jag inte fick det att funka och för att jag väljer att lämna. Men jag tror inte på martyrskap. Ingen tjänar på att jag lever ett liv jag inte vill leva. Så nu lämnar jag en trygg tillvaro för ett trångt studentrum.

Ush. Det låter inte alls kul. Men jag förstår. Mina tankar harcocksp vandrat iväg och jag funderar allvarligt på om vi ska gå skilda vägar. Han förstår inte vårt problem. Även om han säger att förstår... Men det händer ju inget så då förstår man inte.

Jag saknar barn. Att få bli manma. Sexuell närhet. Inte skoj att bli avvisad. För det är så det känns, oavsett om han älskar mig mer än någon annan någonsin kommer göra. Det är kanske ändå något annat som saknas. Barn. En ofattbar barnlängtan...

Ver inte hur det är för er men om man vill så pass olika i livet så kanske det är bäst att skiljas åt. Man blur inte lycklig i ett förhållande där något saknas, trots att man älskar varandra. Man måste förstå vad som är viktigast i livet. Vad klarar du dig inte utan?

Hoppas det löser sig för er! Stor kram..,

Efter regn kommer solsken.