Avsaknad av spermier

Intressant diskussion här i tråden. Jag är nämligen själv adopterad - inom Sverige, vilket ju är rätt ovanligt och var ännu ovanligare då i slutet av 70-talet. Min pappa har aldrig haft problem att känna sig som pappa till mig. Jag vet att både mamma och pappa helst hade önskat sig egna biologiska barn, men ödet ville annorlunda eftersom min mamma drabbades av utomkvedeshavandeskap som gjorde henne steril.

Barn är sån otroligt stor del av livet. Att följa en liten människa genom livet och föra vidare sina minnen, sina värderingar och skapa egna minnen tillsammans som barnet har med sig. Och de sakerna har ju inget med gener att göra.

Jag tror min bakgrund har spelat roll i att jag valt att ibland donera till de som önskar bilda familj. För jag vet från egen erfarenhet hur bra livet kan bli för barn även om de inte delar båda föräldrarnas genetiska arv

Hej, 

som jag skrev ovan till moonwalker så har vi haft ett deppigt läkarbesök. Känner mig tom, iofs väntar mer utredning så hoppas gör jag ju fortfarande men är samtidigt inställd på att det kanske blir spermiedonation till slut. Känns svindlande. Jag behöver bolla tankar, verkar som att de flesta gjort det utomlands? Varför? Såg ett nyhetsinlägg idag om att det inte är någon kötid i Stockholm längre. Men man kanske inte välja hårfärg, längd osv här? Vill ju att det ska vara en donator som liknar min sambo såklart. Vilken klinik utomlands är bra? Vad kostar det? Å framförallt, det som skrämmer mig mest, hur känns det? Fasar för den kladdiga känslan om ni förstår. 

OBS: nu vill jag INTE få ett endaste föreslag om att någon kan ställa upp som privat donator, ej rätt tråd. 

Tack för ditt svar, hjälper oerhört att höra att det är stor skillnad! Jobbigt för dig att det inte fungerat ännu med insemination.. Förstår att det måste vara oerhört jobbigt, speciellt om du är spruträdd. Får du nån hjälp med den rädslan? Tänker kbt typ? Har du hormonbehandlats inför inseminationerna?

Orkar du svara på fler frågor? Hur fungerar det när man väljer donator? Tittar man på bilder av en vuxen man eller som han såg ut som barn (det sista känns betydligt bättre) eller säger man typ; vi vill att han ska vara 1,8, ha brunt och lockigt hår osv..? När du säger det så känns det ju sådär att någon ska välja åt en, tänk om den personen väljer "fel" avsiktligt eller oavsiktligt..? Hur vet man vilken klinik som är bra, vilka är bra? Hur mycket kostar det per försök?

Stor kram till dig, vilken kämpe du är!

Åh den där förbaskade väntan, det är nåt av det jobbigaste tycker jag, man vill ju bara göra nånting för att nå sitt mål. Inte stå och vänta. :( har ni fått någon info om hur lång tid de tror att det kommer ta innan ni kan börja?

Okej. Då hoppas vi det går fort så ni får komma igång! :) hur mår du annars?

Hej alla fina!

Jag har inte skrivit på ett tag dels för att jag har en familjemedlem som inte mår så bra och dels för att jag har haft väldigt svårt för att acceptera donerade spermier. Men nu har vi ändå bestämt för att det är den vägen vi kommer att gå. Efter att ha förbrukat all landstingsfinansierad hjälp vi kan få så har vi gått över till en privat klinik och kommit överens om att gå över till donation. Min man har tyckt att det känns helt okej och varit positiv till att prova något annat, medan jag har haft väldigt svårt för att få någon främmande mans spermier. Tyvärr hade jag ägglossning bara några dagar efter vårt besök på kliniken så de hann inte få hem spermier i tid, så nu väntar vi på nästa cykel. 

Min dröm om ett gemensamt biologiskt barn är fortfarande inte helt död. Jag tänker att när vi har mer energi (och förhoppningsvis ett barn) kanske kan göra en ny micro-tese i Göteborg. Om man har varit gravid tidigare kan kroppen ibland ha lättare för att bli gravid igen eftersom den kommer ihåg vad den ska göra. Så jag tänker/hoppas på att om jag har varit gravid en gång kanske det fungerar bättre med min mans spermier då.

Tack!

Har ni fått någon update från kliniken angående deras tillstånd? Hur lång tid tror de att det kommer att ta? Jag tycker att det är konstigt att det tar sådan tid. Tack! 

Hur gick det på ultraljudet? Jag hoppas att jag kommer känna som din man när/om jag någonsin blir gravid. Även om jag verkligen vill ha barn, så känns det otroligt jobbigt att det inte är min mans biologiska.Jag är så ledsen för er skull. Kommer ni ta en paus nu eller vill ni försöka så fort som möjligt? Åh vad bra att ni äntligen får komma igång! Jag vet att det kan kännas läskigt med sprutorna, men det fixar du! Jag hoppas att ni kommer få ut många ägg. Hur blir det med finansieringen, kommer ni ta lån?

Både jag och min man har helt okej inkomster och vi är väldigt duktiga på att spara. Vi kommer köpa ett paket med fyra inseminationer för 45.000 kr + att vi behöver betala den där "barnrätt"-avgiften på 7000 kr. Så totalt ska vi betala 52.000 kr. Vi har pengar till det. Jag hoppas ju såklart att det lyckas på en gång. Men det känns ju helt sjukt att man ska behöva betala för att få barn... Vi är i alla fall lyckligt lottade som ens har råd att betala.  

Jag har aldrig varit speciell nålrädd så jag är fel person att komma med råd, men jag är säker på att ni kommer klara det. Vet du om du ska göra korta eller långa protokollet? Jag har ju gjort båda plus en återföring av ett fruset embryo i naturlig cykel, så det känns som om jag tyvärr har provat på det mesta när det kommer till IVF... Jag skulle nog känna precis som du, att jag vill försöka så fort som möjligt. Även om jag "bara" är 30 år så känner jag mig stressad. Vi har ju försökt i flera år nu och vi vet ju inte hur länge det kommer att ta innan vi lyckas. Om man bara visste att vi någon gång skulle lyckas så hade det känts lättare, men nu kanske vi lägger ut jättemycket pengar och lidande och sen aldrig lyckas....

Vet du om man kan göra PGD på frysta embryon? Jag läste att PGD bara görs i Stockholm och Göteborg, var bor ni någonstans? Visst gjorde ni både ett tidigt ultraljud och KUB, då såg de ingenting? Var det på RUL de såg att fostret var missbildat och inte levde? Förlåt om jag ställer många frågor, du behöver absolut inte svara. Stor kram till dig!

Vårt inseminationsförsök lyckades inte, idag kom min mens. Vi betalade för fyra försök på en gång, så nästa försök blir direkt i kommande cykel (om jag inte lyckas få ägglossning på en lördag).

Tack för lyckönskningarna. Har tyvärr en dipp och tycker att det känns/tror redan att det har misslyckats... Men det har ju bara gått nio dagar sedan inseminationen så jag vet att det är för tidigt att veta något.

Tänkte höra ni som har gjort inseminationer, är det några av er som har tagit ägglossningssprutor i samband med inseminationen? I så fall vilken dag? Behövde ni betala extra för det?

Vill uppdatera tråden med att berätta att vår efterlängtade flicka som blivit till via donation har kommit. Finns inga ord för kärleken som uppstått. Barnmorskan berättade att hon aldrig sett en man vara så engagerad i sin frus förlossning och att han blev helt tagen vid hennes ankomst.

Aldrig sett min make såhär. Han är helt såld och kär.

Resan hit har varit tuff men jag skulle göra om den 100 ggr igen. Vår flicka är en kopia av donatorn (av hans babybilder) men det stör oss inte det minsta. Jag stör mig inte ens på att hon inte liknar mig det minsta av det man kan se. Hon är en egen person som vi älskar oerhört mycket.

Lycka till alla som står inför beslutet. Jag var där och inser att jag hade missat allt detta pga rädsla för ovissheten. Är så glad att jag vågade! :)

Hej på er! Jag skrev här i tråden i höstas efter att vi hade gjort pesa/tesa och det visade sig att det inte fanns några spermier. Har dock följt tråden ändå, kul att höra att några av er har fått barn eller ska få barn!

För oss har det gått upp och ner sen vi fick det slutgiltiga beskedet. Många av våra vänner är inne på barn nummer två och då gör det på något sätt extra ont att vi inte ens kan få ett barn? Varför finns det inte ens en liten spermie? Känns så orättvist. Men jag förstår ju någonstans att det blir bra med ett barn som biologiskt sätt inte är min mans ändå, såklart, men är svårt att skaka av sig orättvis-känslorna.

Vi har lite smått börjat fundera på om det ändå kan vara värt att lägga de där pengarna på att testa micro-tese. Är ju stora pengar om det inte fungerar, men värt om det gör det. Det som känns tufft är att man inte vet alls om det funkar? Finns ju ingen statistik eller något som säger det ena eller andra, vilket stör mig så. Hur många här inne har lyckats/inte lyckats med micro-tese? Ni som lyckades hitta något, kunde de säga varför de inte hade hittats tidigare?

Vill avsluta med att säga att den här tråden är guld. Så fin och ärlig. Många ställen med ofrivilligt barnlösa är bara så deppig att läsa, här känner man mest en samhörighet!

Vi har fått en liten dotter! Känns som om man väntat en evighet på henne. Hur går det för dig?

Tack! Det är så sjukt det här med allas våra ivf-resor, att det ligger så mycket pengar i att kunna få barn.. Vad glad jag blir av att läsa att det finns en lösning förhoppningsvis så ni får börja! Det är just väntan som är det allra värsta! Jag håller mina tummar att ni får dra i gång snart!!