Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter fint att höra om er goda relation och dina tankar kring det under uppväxten.

Nej tyvärr.

Hej igen. Om någon finns kvar här i tråden?

Jag skulle behöva er hjälp, eller snarare, era mäns hjälp!

Min sambo funderar mycket på hur det kommer kännas den dagen när bebis kommer, han är rädd för anknytningen. Jag frågade om han skulle vilja höra hur andra män upplevt det. Vilket han skulle vilja höra mer om. Och därför frågar jag er. Kanske kan ni berätta något? Eller er man, om känslorna kring att bli pappa med donerade spermier. Tror det skulle hjälpa min sambo lite. Om ni vill

Vi börjar förmodligen med IVF med donerade spermier efter sommaren.

Hej! Allt bra?

Ja, han är rädd för att inte känna att det är hans. Jag tänker att någon annan man måste ha känt den oron innan och kanske minns hur det var sen när bebisen kom.

Skönt att höra! Här är det rätt bra med. Donation känns som en frisk fläkt med mer möjligheter och mindre hjärtesorg. Vi är hoppfulla.

Tack för du delar med dig om hur ni känt, alla upplever verkligen allt så olika. Det är svårt att hitta berättelse genom processen som kommer ifrån männen, men har lyckats hitta några instakonton som sambon kan följa. Han känner sig lite ensam om "oron" fortfarande.

Nu har vi bestämt att vi lämnar våra befruktade ägg i frysen. Efter sommaren börjar vi processen mot IVF med donerade spermier istället. Känns hoppfullt!

Hej!

Härligt att få läsa. Äntligen på andra sidan om allt elände, måste vara fantastiskt!

Vet inte vilka som fortfarande kämpar här förutom jag, helt ärligt. Men kanske tittar någon annan "gammal räv" in också med en liten uppdatering

Resten kommer här:

Jag skulle ställa de frågor du ställer här, till dem - för att få säkra svar från en läkare. Jag tror inte att det behöver vara helt kört pga. Om FSH skulle vara utanför normala värden men det önskvärt att hamna inom det normala, såklart. Men inte kört, kan däremot påverka mängden spermier.

- Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom.

Läkarna kommer undersöka honom för att titta efter symtomen också. Låter positivt att er undersökning verkar komma med en normal anamnes

- Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då?

Det beror på hur stressad man är över väntetiderna. När vi gjorde Tesa/pesa var det ingen lång väntetid. Därför var det aldrig några frågetecken om hur vi skulle gå vidare, om väntan känns okej för er så hade jag gjort det via länet. Skulle det däremot visa sig att microtese blir aktuellt så skulle jag nog betalat det ur egen ficka för att slippa vänta, kanske till och med signa upp sig på det innan man gjort Tesa(om det går) För att vara igång, och isåfall tacka nej om det inte behövs.

- Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

Det känns som ett lotteri! Det kan verkligen gå hur som helst. Jag vet inte vilket scenario du mår bäst av att föreställa dig? I slutändan kan man nog inte förbereda sig inför det värsta resultatet. Minnet av när jag själv stod där ovanför min sambos huvud och väntade på om de där röret innehöll några spermier eller inte. Det är en stund jag aldrig glömmer. "Okej, hur gör jag nu när de berättar att inga spermier finns. Gråter jag? Nej jag håller det inom mig, jag får gråta sen." Tänkte jag. Jag valde att föreställa mig det värsta, jag tror inte det gjorde någon skillnad egentligen. Förutom att jag då blev otroligt överraskad när det fanns flera miljoner spermier där innanför som aldrig skulle komma ut utan hjälp.

Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm?

Det är så olika hur man behöver bearbeta detta otroligt jobbiga besked, det är en form av livskris med stora existentiella frågor som ska tas på allvar. Det viktiga är att låta känslorna ta plats men också att skapa stunder där det här inte finns, för att inte helt fastna i det stora mörka hålet som det lätt känns som om man fastnar i. I efterhand har jag själv funderat på hur jag hanterade krisen och inser att jag tidigt pressade min sambo på om han kunde tänka sig donator, och i efterhand får jag skuldkänslor för det, för frågan var så mycket större för honom än för mig -i slutändan. Han drogs också med stor ångest över att bli lämnad och att känna sig omanlig. Vilket var helt andra tankar och känslor än vad jag tänkte på, jag kände som du -en sorg över att kanske inte få se honom i vårt barn. Så mitt råd är att prata om känslorna och att man inte behöver förstå eller hitta lösningar på en gång, för ibland behöver man bara en kram och kärlek och känna att någon finns där. Men det är också viktigt att om man inte kan mötas eller upplever saker väldigt olika, eller är för bra på att trycka undan det -hitta en proffsig samtals kontakt som kan hjälpa en framåt. För mig var det i beskedet om inga spermier osm jag började öppna upp mig för mamma och systrar, jag behövde berätta vad som hänt och vad som kunde hända - gång på gång. Och slutligen, allting som händer kommer i sinom tid sättas i ett perspektiv till mycket annat och det här som ni upplever nu, det kommer inte alltid att kännas såhär tufft. Det kommer lösa sig på något sätt.

Slutligen. En stor stor stor stor cyber-kram såklart!!

Hej!

Här är vi nu, sex år efter att vi bestämde att vi ville ha barn. Först fick vi svaret att sambon hade obstruktiv azospermi, vid ingreppet hittades miljoner spermier som frystes in inför kommande IVF. Åren gick, vi gjorde en IVF, sedan en till, en tredje. Tre IVFer som gav oss 12 försök med insättande av befruktade ägg, där sex av dem blev graviditeter som alla slutade i missfall. För ett år sedan satte jag ner foten. Jag orkade inte genomgå fler missfall, utredningen sa att allt såg bra ut, att vi hade haft otur. Men jag vägrade tro att sex missfall var otur. Vi vände oss till livio, där vi bestämde oss för att gå vidare med en spermie donator, även om min man hade miljoner spermier. Även om vården sa att vi visst var kapabla att bli gravida med våra egna gener fullt ut. Vi lämnade tre av våra ägg i frysen på gamla kliniken och påbörjade IVF nummer 4 med donator. Efter tre insättningar(alltså 15de totalt sedan sex år tillbaka) är jag nu gravid, i skrivandets stund är jag gravid i vecka 16. Denna tråd började för mig som ett sätt att ventilera chocken med inga spermier, till lyckan av miljoner, till missfall på missfall för att slutligen ändå hamna i en situation där donator blev vårt val. Kan man säga att man hunnit med en hel del? Summan av kardemumman: nu kanske det blir bra! 

Jaaaa, det får fasiken vara vår tur nu! Annars vettetusan vad man gör. Tack så mycket för gratulationen kram!! 

Hej! Vet inte om någon kikar in här. Vår bebis har inte kommit än, men vi har tänkt ta upp det så fort som möjligt. I relation till mognad och förståelse(men när är ju så individuellt). Kanske i samband med att barnet börjar prata om relationer eller hur barn blir till, att då berätta att "vet du hur du blev till? Mamma och pappa ville ha ett barn men vi kunde inte, så vi fick hjälp av en annan man. När han hjälpte oss så blev du till och han är din biologiska pappa, men så har du ju pappa här hemma också." Något i den stilen. Vet inte exakt eftersom jag inte haft samtalet ännu kan tänka mig att barnet frågar om det då har två pappor, och att få förklara att "du har en pappa som skapade dig tillsammans med mamma, och en pappa som funnits här hela livet och lärt dig en massa saker." .. något i den stilen? Kanske? Hur tänker du? 

Vi har försökt tänka att vi ska vara öppna för eventuella frågor, eller rentav hur vill barnet benämna den här mannen? För oss är han donator men för barnet är han ju en biologisk pappa. Känns viktigt att förmedla det från början, att han Är en viktig person i barnets genetik. Att inte prata om honom som donator, utan som en person som finns som man kan ta reda på mer om sen om barnet vill i framtiden. 

Sen undrar jag om det inte finns barnböcker i ämnet? Toppen isåfall att läsa tillsammans! 

Hej!!

Kul! Så härligt att ni är sugna på en tredje, man vet bara själv när man är klar med barn. Det ska ingen historik behöva stå ivägen för, kör så det ryker!

Jag kikar in här ibland. Vi har fått vår dotter nu, hade gärna skaffat en till men jag vill också att de blir helt biologiska syskon vilket kanske inte blir en möjlighet i framtiden..

Tack så mycket! Vi använde en spermiedonator tillslut ändå