Avsaknad av spermier

Ja det gör det verkligen. Vi får se hur lång tid det tar... Förhoppningsvis får man komma där i augusti men det är väl att ha lite för höga förväntningar kanske. Är det nu i veckan du kan kontakta kliniken för att höra hur ni ska gå vidare?

Hoppas är allt man kan göra i den här processen man går igenom :)

Jag tänkte ringa dom imorgon. Får se vad dom säger helt enkelt. Vet inte riktigt vad jag vill själv heller. Känns så hopplöst. Men på nåt sätt måste det ju gå....

Ja det känns som om allt hänger på hoppet hela tiden! Man är så maktlös i allt. Kan inte styra något..

Får se vad de säger nu och hur ni ska/kan gå vidare? Vad känner du? Hur går tankarna? Kram

Det som känns jobbigast just nu är att typ alla runt omkring mig skaffar barn. Det är flera som började försöka skaffa barn samtidigt som oss som nu väntar eller precis har fått sitt andra barn. Sen är det några andra (som vet att vi har försökt länge) som har blivit gravida av misstag, vilket känns så orättvist. Sen pratar de om hur otroligt jobbigt det är att vara gravid. De vet ju om våra problem, hur kan de sitta och klaga över att vara gravida?! En annan sak som känns otroligt jobbig är att min man har berättat för fler av sina kompisar och att de då frågar hela tiden. Det känns inte som om de frågar av välmening, utan mer för att de är nyfikna. Sen hade ju allt varit så mycket lättre om man visste att allt man behövde gå igenom någon gång skulle leda till att vi får ett barn, men just nu känns det bara som om jag får genomlida tusen olika saker utan att vi ens vet om det någonsin kommer att lyckas. Vad tycker du är jobbigast?

Herregud, 23/5 är ju jättelång tid! Men bättre att ha ett datum att vänta på än att inte ens veta hur lång tid man måste vänta. Hur upptäckte du att du måste testa dig för CMV?

Jag tänker på båda, men främst nu allt som jag går igenom när vi använder min mans spermier. 

Ja, jag tänker också så hela tiden! Ju längre tiden går desto mer tänker jag att jag säkert inte kan bli gravid, att det säkert är fel på min kropp också... Jag har ju alltid velat ha barn, men tänk om jag aldrig någonsin får det? Vad gör jag då? Är mitt liv värt att leva då? Sen funderar jag på om det är mina katastroftankar som är orsaken till att inget fungerar. Är jag för negativ och orolig att det är mitt fel att kroppen inte kan bli gravid?

Jag vet inte. På ett sätt skulle jag vilja göra nåt annorlunda i alla fall. Kanske prova annan donator. Men skulle nog vilja att dom ordentligt kollar mitt prolaktin också så att värdet inte gör det svårare för mig att bli gravid. Det känns som att allt står på vänt hela tiden. Ska springa vårruset om en vecka (planerat sen ett tag tillbaka med jobbet) men nu kan det bli så att jag får ägglossning precis då. Min sambo var gullig och sa att vi kan vänta en månad men det vill jag ju absolut inte....

Vill bara aty det ska fungera nån gång....

De borde ju kunna kolla värdet och se så det inte påverkar! Tänk att hela livet påverkas av den här sitsen man har hamnat i. Jag förstår dig helt och hållet i att du inte vill vänta en månad nu när ni är i gång och försöker behandla igen. Jag kan nästan känna att jag är lite rädd för att börja försöka.. Just för motgångarna om det inte tar sig. Man vill ju som du säger bara att det ska lyckas!

De borde ju kunna kolla värdet och se så det inte påverkar! Tänk att hela livet påverkas av den här sitsen man har hamnat i. Jag förstår dig helt och hållet i att du inte vill vänta en månad nu när ni är i gång och försöker behandla igen. Jag kan nästan känna att jag är lite rädd för att börja försöka.. Just för motgångarna om det inte tar sig. Man vill ju som du säger bara att det ska lyckas!

Förstår dig verkligen men man måste våga för att även lyckas. Jag är rädd för samma sak men utan att börja kommer det absolut aldrig ske något.... kram