• mooonwalker

    Avsaknad av spermier

    Mimso skrev 2017-03-19 07:23:26 följande:
    De är så hopplösa ibland! Var gör ni utredning?
    Vi började vår utredning på Ultragyn i Stockholm. När det visade sig att det var min man det var fel på hänvisades han till ANOVA. De enda de gjorde var att ta nya blodprover och nya spermaprov (kändes helt onödigt eftersom han lämnade samma prover på ultragyn, men då adderades några extra månaders utredning). De skickade honom vidare till urologen på Karolinska som gjorde biopsin. Nu väntar vi på reproduktionsmedicin på Karolinska.
  • mooonwalker
    Vifårse skrev 2017-03-18 15:26:45 följande:
    Ja vet ni att det finns några är det ju verkligen värt ett försök! Vi var på konsultation på Carlanderska i somras och hade micro-tese + ivf inbokat men ändrade oss när vi fick beskedet att vi fick komma till Ackis. De var väldigt trevliga och bra där men tycker dom intalade oss att det var mer lyckat ingrepp än vad statistik och forskning säger. + att det kostar massor. Vi hade väldigt dåliga odds sen första "vanliga" biopsierna så var ganska veliga. trots många biopsier vid micro-tesen hittades inte en enda spermie. Så nu väntar insemination med donator.
    Okej, vad tråkigt. 

    Är det lång väntetid för inseminationen? Känner ni er oroliga för att det inte blir bådas biologiska barn eller för utseendet? 
  • mooonwalker
    Mimso skrev 2017-03-19 18:26:44 följande:
    Vi har också precis påbörjat en i fredags på Ultragyn hos Sonia. Kändes proffsigt, snacket gick bara snabbt och varje fråga besvarades med lite skratt och det är normalt...
    Ultragyn är nog de enda vi är nöjda med. Trevliga och professionella. Det enda jag tyckte var konstigt var att när jag började gråta när vi fick veta att min mans spermaprov inte innehöll en endaste spermie så kollade läkaren lite konstigt på mig och sa "oj, blev du ledsen nu?". Ja, det är väl klart att jag blir ledsen! Men bortsett från det har de skött sig bra!

    Har din man inte heller några spermier i sin utlösning?
  • mooonwalker
    Mimso skrev 2017-03-19 19:31:41 följande:
    Vem hade du som gyn? Gick det snabbt för er att få göra klar alla moment i utredningen? Tycker det sämsta är att allt tar sån tid haha

    Vår första dag var i fredags. Vi lämnade blodprov samma dag och nu ska min man lämna spermaprov i veckan som kommer och jag ska göra äggledarspolning men först efter nästa mens för fanns ingen tid denna gång. 
    Väntan är helt fruktansvärd! Jag tycker att den jobbigaste tiden är direkt efter vi har varit på någon undersökning eller samtal, för då vet jag att det kommer att dröja flera månader innan nästa gång vi får träffa någon. Efter någon vecka brukar jag kunna koppla bort det och tänka på något annat.

    Vår läkare på Ultragyn hette Katarina Lampen Mondzo. Hon var som sagt trevlig, men tyckte det var konstigt att jag blev ledsen när hon berättade att min man saknade spermier i utlösningen. Vi behövde vänta ganska länge för att få komma på första besöket (typ 2 månader), men sen fick vi tid ganska fort för spolningen av mina äggledare. Tyvärr hade de ju sommarstängt efter det, så det dröjde två och en halv månad innan vi fick reda på provsvaren. 
  • mooonwalker

    Hej allihopa, tänkte göra en liten uppdatering. Som jag skrev tidigare fick jag och min man ett brev om att vi skulle blir kallade för samtal hos Reproduktionsmedicin om 2-3 månader. Eftersom jag tyckte det var helt oacceptabelt pga att vi inte ens fått provsvaren från min mans testikelbiopsi (som han gjorde för drygt fyra veckor sedan) har jag ringt runt till alla inblandade. Jag vet inte om det bara är jag och min man som har haft otur eller om systemet i Stockholm inte fungerar.

    Nu har jag precis pratat med chefen för Anova (som är ansvariga för andrologi- läran om mannens fortplantning). Han sa att chansen för min man att bli biologisk pappa till några barn är näst intill obefintlig. Jag har längtat efter barn i flera, flera år och kan verkligen inte förstå hur jag alltid kan ha så otur i livet. För att bara nämna  en annan sak som har hänt så kan jag berätta att jag nyligen förlorade min syster i cancer.

    Nu vet jag inte om vi ska vänta dessa månader på att bli kallade till Reproduktionsmedicin eller om vi ska åka till Danmark för eventuell spermiedonation. Jag vet ju inte om Reproduktionsmedicin kommer att flerslå Micro-tese eller insemination. Chefen på Anova trodde inte chanserna för Micro-tese var så bra, men han påpekade att de började med ingreppet i januari här i Stockholm så han hade inte så mycket erfarenhet. Jag tror inte vi orkar vänta på att landstinget ska bekosta donationen eftersom jag har hört att det kan ta 1-2 år. Är det någon som har erfarenheter av donatorinsemination i Stockholm?

  • mooonwalker
    NZZZZ skrev 2017-03-30 18:54:12 följande:
    Fina du. Trots att jag inte ens vet vem du är så känner jag att jag hade velat ge dig en stor kram nu! Vet precis känslan som du bär på. Varför trodde han inte micro-Tese var något för honom? Kunde de finna en orsak till avsaknaden av spermier?

    Jag vet att det kan svida men känner ni att ni vill köra nu så gör det! Hur ställer sig din man till donation? Hur mår han? Hur gamla är ni?

    Stor kram till dig!
    Tusen tack för din omtanke! Det kändes inte som om läkaren jag pratade med idag hade jättekoll på micro-tese, så nu har jag och min man bestämt att vi ska vänta på mötet med reproduktionsmedicin. Jag tycker bara att det är helt absurt att vi ska vänta 2-3 månader på att få veta om vi får göra ett nytt ingrepp eller om vi ska sättas upp i kön för spermiedonation. Han som jag pratade med kunde liksom inte förklara varför de inte gjorde en micro-tese på en gång eller om de få orörliga spermierna de fann vid testikelbiopsin var döda eller levande. Men det kändes som om han suddade ut det minsta lilla hopp vi hade kvar... Han sa att hos vissa män finner man ingen orsak till utebliven spermieproduktion. Min mans FSH är lätt förhöjt, vilket tyder på att kroppen förstår att något inte går rätt till vid spermieproduktionen och därför försöker "piska på systemet", men alla andra prover är normala.

    Min man vet att min största dröm är att bilda familj, så han säger att han är öppen för donation. Han säger att han kommer att älska barnet lika mycket, även om det inte är hans biologiska. Vår är båda 28 år. 

    Hur har det gått för er? Har du spolat dina äggledare?
  • mooonwalker
    NZZZZ skrev 2017-03-30 21:36:56 följande:
    Har ni råd att bekosta en micro-tese tkr jag ni bör göra den i Göteborg där de har mer erfarenhet av detta ingrepp. Helt ärligt blir jag skrämd över de vaga svar som ni får, vad är detta? Om de bedömde att din man inte kan få barn bör de med andra ord väl vara döda spermier för isf kunde ni väl kört ivf?!

    Vad skönt. Din man resonerar som min. Hur känner du inför donationen då, med handen på hjärtat?

    Inget nytt sedan sist i utredningen, ska spola 10/4. Lite nervös, gör det ont? Annars har jag haft det väldigt tufft psykiskt denna vecka. Hela processen har gjort sig påmind och jag har gråtit och gråtit. Sade till killen att jag bara ville bli gravid nu och dra till Köpenhamn, orkar inte all väntan... känns som jag/vi väntar på att få bekräftat en gång till att han inte kan bli biologisk pappa. Känns som det är slöseri på tid...killen vill vänta tills utredningen är klar iaf...
    Jag tycker också att vår utredning är under all kritik. Det är över ett år sedan jag ringde och bokade en tid för ett första besök och det känns inte somom vi har kommit någonstans. Vart vi än vänder oss så känns det som alla gör fel... Så jag förstår precis vad du menar med att inte orka väntan, jag vill också bli gravid nu, helst igår! Om Reproduktionsmedicin här i Stockholm säger att de vill chansa på att göra en micro-tese funderar vi på att göra det. Då kommer de ju plocka ut ägg på mig samtidigt. Om ingreppet på min man inte skulle fungera kanske vi kan ta med oss mina ägg till Göteborg eller Danmark (antingen för ett nytt ingrepp på min man eller för IVF med donerade spermier)... Jag vet dock inte om man får det. Sen tror jag att man måste vänta sex månader mellan ingreppen, så då kommer ju allt ta flera år.

    Jag vill ju verkligen ha min mans biologiska barn. Jag känner mig livrädd för att få en donators spermier. Jag vet ju inte vem han är eller hur han ser ut. Min man är halv svensk och jag är rädd för att det blir svårt att hitta någon donator som är lik honom. Men å andra sidan vill jag ju verkligen ha barn. Hur känner du? Hur gamla är ni?

    Jag tycker inte att det gjorde ont att spola äggledarna, men det var väldigt väldigt obehagligt! Jag blev illamående under ingreppet och lite yr efteråt, men upplevde ingen stark smärta. 
  • mooonwalker
    NZZZZ skrev 2017-03-30 22:10:04 följande:
    1 år?!! Herregud. Då ska jag knipa igen, vi postade egenremissen slutet på jan och var på första besöket nu i mars. Spolning och spermaprov nr 2 i april. Gått snabbt men känns ändå som tiden står stilla. Kan säkert dröja till nästa läkarbesök där vi har ett sammanfattande möte. En fråga- det finns väl säkert folk som avbokar besök osv, finns det ingen sådan kö för er att ställa er i?

    Jag är livrädd jag med. Den tanken skrämmer mig verkligen. Hade jag inte älskat min kille som jag gör och känna att han är allt jag vill ha hade jag lämnat nu. Inget man vill gå genom det här. Jag är 27 och han är 30. Ibland slår den dumma tanken mig att jag är barnlös pga honom men försöker vifta bort den direkt igen. Känner du nånsin så? Det är ju ingen i min närhet som förstår vad jag går genom eller känner i denna kris så känns så skönt att man inte är ensam här, även om jag inte önskar att ngn skulle få gå genom detta.
    Jag kan verkligen inte förstå att allt ska ta så lång tid. Jag har frågat efter avbokade tider, men de har hittills sagt att det inte finns några. Det enda jag hade tur med är tiden när jag spolade mina äggledare. Då fick jag en tid precis innan de stängde för sommaren, annars hade jag väl fått vänta 2 månader till. Vilket landsting tillhör du?

    Jo visst har jag också tänkt så, men som du också skriver, jag älskar min man så himla mycket. Vi gifte oss förra året. Det är en tjejkompis till mig som vet om våra problem eftersom vi började försöka samtidigt. Hon har en son som fyller ett år i maj. Hon är verkligen snäll och stöttande, men hon blev ju gravid bara några månader efter de började försöka. Så det är klart jag är avundsjuk och det känns tungt att träffa henne och hennes bebis. Annars är det få i vår omgivning som vet något. Min man har berättat för sin mamma och sin bästa kompis. Vet några i din omgivning om era problem?

    Jag låter nog väldigt utseendefixerad nu, men jag är rädd att eftersom min man är halvsvensk kommer de välja någon donator från samma land. Då är jag rädd för att barnet kommer få tex stor näsa eller vara hårig (usch vad hemsk jag låter, men det är så jag känner). Min man har sagt att han har samma rädsla. Han har sagt att han vill hellre att de väljer en mörkhårig svensk donator. Jag förstår om folk tycker att jag låter bortskämd och borde vara nöjd med det vi får, men jag kan ju inte rå för hur jag känner. Det är nog därför vi lutar mer mot Danmark om vi måste använda oss av en donator. Där vekar det som om vi kan få vara med och välja eller komma med önskemål.
  • mooonwalker
    NZZZZ skrev 2017-03-31 11:26:22 följande:
    Jag tillhör Västra Götaland, så vi gör vår utredning på Sahlgrenska. Är väldigt nöjda hittills, fått mycket fint bemötande. De är positiva och verkar stöttande. Tillhör ni Stockholm?

    Gifte ni er under utredningen? Vi ska gifta oss nästa år. Skulle ha vår förlovningsfest snart men kände inte för det då jag inte mår bra just nu och inte orkar fejka.

    Känner mig avundsjuk på alla jag med så förstår din känsla helt. Bådas familjer vet om. Tyvärr är min familj ej stöttande i valet av donation och det känns som de tycker jag ska hitta ngn annan man. Hans familj stöttar dock trots att det blir dem som inte får biologiskt barn på deras sida. Har du inte berättat för din familj?

    Du. Jag förstår din känsla HELT! Jag vill inte heller att de väljer ngn från hans land. Hellre ngn från Europa isf. Min kille vill med åka till Danmark av den anledningen, att man får se bilder på barnet som liten. Vi kommer med andra ord möjligtvis inte ens stå i kö här för att ta emot uran endast för att söka pengar från försäkringskassan sen. På så sätt är det skönt att veta. Att vi inte kommer behöva stå i kön så länge utan när vi väl är färdiga kan vi börja med försöken. En privat fråga - hur gör ni med ekonomin sen om ni ska finansiera själva? Tar ni lån eller kommer ni spara allt?
    Ja, vi tillhör Stockholm. Vi har varit tillsammans i drygt sex år. Vi påbörjade utredning någon månad innan bröllopet. Jag har berättat för mina två syskon, men inte för mina föräldrar. Min syster har flera barn. Hon fick ytterligare ett barn för bara några veckor sedan, så henne känns det väldigt jobbigt att prata med. Min bror är väldigt snäll och förstående. 

    Skönt att höra att jag inte är ensam med mina känslor! Hur fungerar det med försäkringskassan om man åker till Danmark? Jag har sett att någon har nämt det i forumet, men har inte riktigt förstått hur det går till. Hur mycket kan man få av dem och vad är det för villkor? Jag har en del sparade pengar sedan tidigare, men som jag gärna vill ha kvar som buffert. Om vi vänder oss till Carlanderska för micro-tese + IVF kostar det ju 68.000 kr. Min man kommer kunna lösa bruttolöneavdrag, så då blir det ju lite billigare. Sen hoppas jag att vi kan få ett bidrag från min mans föräldrar och betala resten själva. Om jag berättar för min mamma så skulle hon säkert hjälpa oss också. Hur tänker ni kring ekonomin?
  • mooonwalker
    NZZZZ skrev 2017-03-31 13:35:41 följande:
    Okej. Hur kommer det sig att du inte berättat för dina föräldrar ännu? Den biten var jobbigast för mig. Tog emot så mkt.

    Jag ska kolla upp det.

    Som jag förstår så kan du få ersättning för den behandling du är berättigad till i Sverige. Men inte för resa och logi m.m. Ska researcha kring det och återkommer!

    Vi har inte stort kapital. Hade inte direkt förberett mig inför att betala för eventuella barn... det är faktiskt ekonomin som är mest stressande i det här. Min kille säger hela tiden att de löser sig, vi tar en sak i taget medan jag är panikslagen över allt. Precis allt! Önskar man slapp gå genom det här :(
    Jag tror inte riktigt min pappa skulle förstå. Han skulle nog inte säga något rakt ut, men jag tror han eventuellt skulle vilja att jag lämnade min man. Min mamma är väldigt snäll och skulle absolut förstå. Men jag tycker det känns så himla jobbigt att prata om och sen hatar jag att få frågor om det. 

    Jag och min man kan lösa allt ekonomiskt utan hjälp också, men som du säger så var man ju inte direkt förberedd på att betala för att få eventuella barn...

    Uppdatera gärna senare hur det går för er!
    Charlie310 skrev 2017-03-31 21:24:20 följande:
    Vi stod i kö för IVF. Kötiden va ett år så vi tänkte att vi åker till Danmark och söker om ersättning, detta var i november. Det vi inte hade räknat med att ersättningen dras från de försök man har kvar i Sverige. Eftersom vi gjort fyra inseminationer så hade vi bara ett IVF kvar. Och hade vi då tagit ut ersättningen så hade vi inte haft något gratis försök i Sverige kvar. Var ju dum och tänkte inte att det skulle funka så.

    IVF försöket tog sig inte så i februari var vi ner och gjorde ett FET. Denna gång blev det plus! Så nu behöver vi inget gratisförsök i Sverige utan plockar ut pengar från försäkringskassan istället. Får ut ungefär det vi lagt ut. Fråga gärna om ni undrar något, kanske något jag kan svara på.
    Det låter ju bra! Vet du om man får ersättning vare sig man väljer känd eller okänd donator? Gjorde ni IVF och FET med era egna ägg + spermier eller använde ni er av en donator?
Svar på tråden Avsaknad av spermier