• 999
    Äldre 4 Jun 18:21
    539133 visningar
    2466 svar
    2466
    539133

    Avsaknad av spermier

    igår fick min man och jag besked på hans spermaprov, på vårt första utredningssamtal. Visade sig att det hittats 0 spermier i hans sädesvätska! Känns som att vi har hamnat i en mardröm som vi inte lyckas vakna upp ur... 
    Nu vill jag höra om det finns fler som fått det beskedet och vad som hände sen? Hur gick det? 

    Min man fick lämna blodprov igår för att se om orsaken är pga. kromosomfel eller hormoner samt så kände läkaren på hans pung och konstaterade att den är något mindre än "normalt". 

    Kan ni som varit eller är med om detta dela med er? Jag behöver känna att vi inte är ensamma i hela världen om detta! Även om jag såklart inte önskar någon denna mardröm! 

  • Svar på tråden Avsaknad av spermier
  • Lyse52
    Mon 8 Nov 2021 08:16

    Hej. Usch vad jag läste ditt inlägg som det vore mitt eget inlägg. Jag och min flickvän gick igen detta från Augusti 2020 till april 2021. Jag (mannen) kan inte få barn, har "ovanligt" liten pung. Har genom blodprover och kromosom tester fått diagnos om klinefelters syndrom. Xxy47.

    Om din pojkvän vill prata eller Har frågor så finns jag här. Mvh S

  • Thu 23 Dec 2021 09:58

    Skrev precis världens längsta inlägg i tråden och så råkade jag radera. Men här kommer en ny version.

    Hej alla gamla rävar i tråden, och självklart vem som helst som tittar in här. Jag har läst tråden och det har tagit mig två dagar ungefär. Jag har gråtit många gånger under läsandets gång. Jag beundrar er tapperhet och kämparglöd mer än vad någon av er någonsin kommer kunna förstå. Men jag behöver också er hjälp. Just nu delar jag inte samma öde som vissa av er. Men domen kom för två dagar sedan mellan fyra väggar på Sophiahemmet i Stockholm. Jag, sittandes fysiskt med munskydd och mannen i mitt liv via telefon på högtalare. Läkaren vred på sig och jag kände i rummet att något var fel. Jag var tydligen godkänd. Fina värden, släpper fina ägg. Äggledarna är fina och fungerar som de ska. Normal (något kort) men fungerande menscykel. Har givit upphov till graviditet tidigare - både en abort och ett barn med en annan man som idag är 10 år gammal. ?Men??. Det ordet gör så ont och jag hör det skära genom mina öron fortfarande. ?Det finns inga spermier?. Vänta. VA? Går det ens? Jag med min GAD trodde att jag var förberedd på det värsta tänkbara. Jag visste att något kanske var galet eftersom vi försökt i ett år utan plus men att sperman inte fanns alls? NOLL? Kommer nog aldrig kunna acceptera eller förstå något sådant. För att inte göra det här till en poetisk novell där jag bara pratar om hur ont detta faktum gör så vill jag berätta hur jag tolkat allt och vilka frågor jag har till er:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom. Lyssnade på ett poddavsnitt där en läkare på Anova beskrev att testikeln ska ha samma storlek som ett plommon och inte vara för mjuk, utan snarare hård. Vi har kollat hemma och de känns som de ska. Inte mindre än vad som ?ska? vara. Heller inga trauman, stereoider, läkemedel som kan påverka. Vältränad man, ung, bara 29 år.

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då? Ska vi köra på Anova och sedan TESA/PESA via landsting och om det i sig inte tar sig gå all in och betala MicroTESE på Carlanderska ur egen ficka? Har förstått att dom börjat med MicroTESE i Huddinge men jag vill verkligen att det ska vara den bästa i landet om det går.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm? Önskar bara att vi ska få ett samtal där någon säger att det var fel på provet. Alla framtidsdrömmar och hopp har suddats ut. Jag äter Sertralin sedan tidigare pga GAD och jag vet inte, måste jag öka min dos för att palla detta?

    Skulle bli så tacksam om någon av er kunde svara mig eller bara cyber-krama mig. Låter så dramatisk säkert men jag har ingen att prata med.

    Hoppas att allt är bra med er och att ni funnit någon acceptans i era liv. Det är ändå 2021 nu, snart 2022 och det är ju ett par år sen för många av er? Stor kram till er alla och tack till dig som läst.

  • Thu 23 Dec 2021 11:41
    Familjekliv skrev 2021-12-23 09:58:44 följande:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?


    Resten kommer här:

    Jag skulle ställa de frågor du ställer här, till dem - för att få säkra svar från en läkare. Jag tror inte att det behöver vara helt kört pga. Om FSH skulle vara utanför normala värden men det önskvärt att hamna inom det normala, såklart. Men inte kört, kan däremot påverka mängden spermier.

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom.

    Läkarna kommer undersöka honom för att titta efter symtomen också. Låter positivt att er undersökning verkar komma med en normal anamnes

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då?

    Det beror på hur stressad man är över väntetiderna. När vi gjorde Tesa/pesa var det ingen lång väntetid. Därför var det aldrig några frågetecken om hur vi skulle gå vidare, om väntan känns okej för er så hade jag gjort det via länet. Skulle det däremot visa sig att microtese blir aktuellt så skulle jag nog betalat det ur egen ficka för att slippa vänta, kanske till och med signa upp sig på det innan man gjort Tesa(om det går) För att vara igång, och isåfall tacka nej om det inte behövs.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Det känns som ett lotteri! Det kan verkligen gå hur som helst. Jag vet inte vilket scenario du mår bäst av att föreställa dig? I slutändan kan man nog inte förbereda sig inför det värsta resultatet. Minnet av när jag själv stod där ovanför min sambos huvud och väntade på om de där röret innehöll några spermier eller inte. Det är en stund jag aldrig glömmer. "Okej, hur gör jag nu när de berättar att inga spermier finns. Gråter jag? Nej jag håller det inom mig, jag får gråta sen." Tänkte jag. Jag valde att föreställa mig det värsta, jag tror inte det gjorde någon skillnad egentligen. Förutom att jag då blev otroligt överraskad när det fanns flera miljoner spermier där innanför som aldrig skulle komma ut utan hjälp.

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm?

    Det är så olika hur man behöver bearbeta detta otroligt jobbiga besked, det är en form av livskris med stora existentiella frågor som ska tas på allvar. Det viktiga är att låta känslorna ta plats men också att skapa stunder där det här inte finns, för att inte helt fastna i det stora mörka hålet som det lätt känns som om man fastnar i. I efterhand har jag själv funderat på hur jag hanterade krisen och inser att jag tidigt pressade min sambo på om han kunde tänka sig donator, och i efterhand får jag skuldkänslor för det, för frågan var så mycket större för honom än för mig -i slutändan. Han drogs också med stor ångest över att bli lämnad och att känna sig omanlig. Vilket var helt andra tankar och känslor än vad jag tänkte på, jag kände som du -en sorg över att kanske inte få se honom i vårt barn. Så mitt råd är att prata om känslorna och att man inte behöver förstå eller hitta lösningar på en gång, för ibland behöver man bara en kram och kärlek och känna att någon finns där. Men det är också viktigt att om man inte kan mötas eller upplever saker väldigt olika, eller är för bra på att trycka undan det -hitta en proffsig samtals kontakt som kan hjälpa en framåt. För mig var det i beskedet om inga spermier osm jag började öppna upp mig för mamma och systrar, jag behövde berätta vad som hänt och vad som kunde hända - gång på gång. Och slutligen, allting som händer kommer i sinom tid sättas i ett perspektiv till mycket annat och det här som ni upplever nu, det kommer inte alltid att kännas såhär tufft. Det kommer lösa sig på något sätt.

    Slutligen. En stor stor stor stor cyber-kram såklart!!
  • Sat 1 Jan 2022 23:02
    Familjekliv skrev 2021-12-23 09:58:44 följande:

    Skrev precis världens längsta inlägg i tråden och så råkade jag radera. Men här kommer en ny version.

    Hej alla gamla rävar i tråden, och självklart vem som helst som tittar in här. Jag har läst tråden och det har tagit mig två dagar ungefär. Jag har gråtit många gånger under läsandets gång. Jag beundrar er tapperhet och kämparglöd mer än vad någon av er någonsin kommer kunna förstå. Men jag behöver också er hjälp. Just nu delar jag inte samma öde som vissa av er. Men domen kom för två dagar sedan mellan fyra väggar på Sophiahemmet i Stockholm. Jag, sittandes fysiskt med munskydd och mannen i mitt liv via telefon på högtalare. Läkaren vred på sig och jag kände i rummet att något var fel. Jag var tydligen godkänd. Fina värden, släpper fina ägg. Äggledarna är fina och fungerar som de ska. Normal (något kort) men fungerande menscykel. Har givit upphov till graviditet tidigare - både en abort och ett barn med en annan man som idag är 10 år gammal. ?Men??. Det ordet gör så ont och jag hör det skära genom mina öron fortfarande. ?Det finns inga spermier?. Vänta. VA? Går det ens? Jag med min GAD trodde att jag var förberedd på det värsta tänkbara. Jag visste att något kanske var galet eftersom vi försökt i ett år utan plus men att sperman inte fanns alls? NOLL? Kommer nog aldrig kunna acceptera eller förstå något sådant. För att inte göra det här till en poetisk novell där jag bara pratar om hur ont detta faktum gör så vill jag berätta hur jag tolkat allt och vilka frågor jag har till er:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom. Lyssnade på ett poddavsnitt där en läkare på Anova beskrev att testikeln ska ha samma storlek som ett plommon och inte vara för mjuk, utan snarare hård. Vi har kollat hemma och de känns som de ska. Inte mindre än vad som ?ska? vara. Heller inga trauman, stereoider, läkemedel som kan påverka. Vältränad man, ung, bara 29 år.

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då? Ska vi köra på Anova och sedan TESA/PESA via landsting och om det i sig inte tar sig gå all in och betala MicroTESE på Carlanderska ur egen ficka? Har förstått att dom börjat med MicroTESE i Huddinge men jag vill verkligen att det ska vara den bästa i landet om det går.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm? Önskar bara att vi ska få ett samtal där någon säger att det var fel på provet. Alla framtidsdrömmar och hopp har suddats ut. Jag äter Sertralin sedan tidigare pga GAD och jag vet inte, måste jag öka min dos för att palla detta?

    Skulle bli så tacksam om någon av er kunde svara mig eller bara cyber-krama mig. Låter så dramatisk säkert men jag har ingen att prata med.

    Hoppas att allt är bra med er och att ni funnit någon acceptans i era liv. Det är ändå 2021 nu, snart 2022 och det är ju ett par år sen för många av er? Stor kram till er alla och tack till dig som läst.


    Hej.

    Känner med dig så mkt i ditt inlägg. Jag är på andra sidan nu. Har två döttrar med hjälp av donation + insemination. Men jag har varit där du är och dessa känslor du beskriver kommer aldrig raderas från benmärgen. En fruktansvärd svart period i livet. Men. Jag vill skänka hopp ändå. Jag trodde aldrig livet skulle bli bra igen. Jag ville hellre dö än genomgå det vi gick genom. Men nu på andra sidan och med GAD också så kan jag säga att allt kommer bli bra! Det är svårt att besvara dina frågor för precis som ovanstående sa om spermier så är det ett lotteri. I vårt fall hade vi inte en enda medan många funnit flera miljoner. Min man hade inga avvikelser på ngt prov men trots det var det helt tomt.

    Det känns fruktansvärt jobbigt nu och ni har en tuff resa framför er. Tillåt er att sörja!

    Varma kramar till dig!!
  • Anonym (Anony­m)
    Thu 13 Jan 2022 19:47

    Hej,

    Jag och min sambo har försökt i över 1,5 år och fick bekräftat azoospermi i Augusti förra året.Hur många av er har lyckats utan donation? Värt att nämna att alla blodprover ser bra ut och inga trauman, infektioner eller liknande från tidigare. Hur vet man om det är genetisk avvikelse?

    Dela gärna med er av solskenshistorier!

  • GoC
    Sun 23 Jan 2022 22:54
    Familjekliv skrev 2021-12-23 09:58:44 följande:

    Skrev precis världens längsta inlägg i tråden och så råkade jag radera. Men här kommer en ny version.

    Hej alla gamla rävar i tråden, och självklart vem som helst som tittar in här. Jag har läst tråden och det har tagit mig två dagar ungefär. Jag har gråtit många gånger under läsandets gång. Jag beundrar er tapperhet och kämparglöd mer än vad någon av er någonsin kommer kunna förstå. Men jag behöver också er hjälp. Just nu delar jag inte samma öde som vissa av er. Men domen kom för två dagar sedan mellan fyra väggar på Sophiahemmet i Stockholm. Jag, sittandes fysiskt med munskydd och mannen i mitt liv via telefon på högtalare. Läkaren vred på sig och jag kände i rummet att något var fel. Jag var tydligen godkänd. Fina värden, släpper fina ägg. Äggledarna är fina och fungerar som de ska. Normal (något kort) men fungerande menscykel. Har givit upphov till graviditet tidigare - både en abort och ett barn med en annan man som idag är 10 år gammal. ?Men??. Det ordet gör så ont och jag hör det skära genom mina öron fortfarande. ?Det finns inga spermier?. Vänta. VA? Går det ens? Jag med min GAD trodde att jag var förberedd på det värsta tänkbara. Jag visste att något kanske var galet eftersom vi försökt i ett år utan plus men att sperman inte fanns alls? NOLL? Kommer nog aldrig kunna acceptera eller förstå något sådant. För att inte göra det här till en poetisk novell där jag bara pratar om hur ont detta faktum gör så vill jag berätta hur jag tolkat allt och vilka frågor jag har till er:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom. Lyssnade på ett poddavsnitt där en läkare på Anova beskrev att testikeln ska ha samma storlek som ett plommon och inte vara för mjuk, utan snarare hård. Vi har kollat hemma och de känns som de ska. Inte mindre än vad som ?ska? vara. Heller inga trauman, stereoider, läkemedel som kan påverka. Vältränad man, ung, bara 29 år.

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då? Ska vi köra på Anova och sedan TESA/PESA via landsting och om det i sig inte tar sig gå all in och betala MicroTESE på Carlanderska ur egen ficka? Har förstått att dom börjat med MicroTESE i Huddinge men jag vill verkligen att det ska vara den bästa i landet om det går.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm? Önskar bara att vi ska få ett samtal där någon säger att det var fel på provet. Alla framtidsdrömmar och hopp har suddats ut. Jag äter Sertralin sedan tidigare pga GAD och jag vet inte, måste jag öka min dos för att palla detta?

    Skulle bli så tacksam om någon av er kunde svara mig eller bara cyber-krama mig. Låter så dramatisk säkert men jag har ingen att prata med.

    Hoppas att allt är bra med er och att ni funnit någon acceptans i era liv. Det är ändå 2021 nu, snart 2022 och det är ju ett par år sen för många av er? Stor kram till er alla och tack till dig som läst.


    Jag vill bara säga att jag kände exakt som du... Blev också sjukskriven och fick äta sertralin för första gången i mitt liv... Mitt liv gick under när vi fick beskedet... Jag kunde aldrig tro att jag skulle komma vidare. Men jah tvingade mig själv och idag är jag lycklig och har två fina barn... Och jag vet att du inte vill höra det för jah vet hur du känner nu. Men våra barn är genom donation. Och även om du inte kan ta in det nu så kan man ta sig igenom det ocj bli lycklig. Önskar jag kunde berätta mer om vår resa hit och få dig att förstå att jag verkligen kände som du gör nu. Jag finns här och jag har också en blogg du kan läsa om du vill... Nu är det längesen jag skrev där men vägentilldig.blogplatsen.se där hittar du den. 

    Stor kram 
  • Mon 18 Apr 2022 12:26

    Vi fick beskedet för 14 mån sedan. Vi hade försökt för barn i 3 mån och då köpte min sambo en test för spermier från nätet. Den vissade "fel". En till, samma resultat och då sökte han i en privat klinik. En sekreterare ringde om resultatet som förändrade hans liv och lovade att läkaren skulle ringa dagen efter. Läkaren ringde aldrig. Han försökte vara stark för mig. Snart bestämde vi att vi skulle söka på livio. Då fick vi info om vilka alternativ som fanns. Vi ville göra ett försök med testikel biopsi. Inga spermier. Min sambo ville absolut inte gå vidare med öppen biopsi eftersom det finns risk för hormonell skada. Nästa steg var donerade spermier. 12 mån efter första besöket på livio, gjorde vi inseminationen. De månaderna var de värsta i mitt liv. Min sambos beslut att gå vidare med donator, tycker jag att det var rätt. Vi orkade inte mer psykiskt. För min sambo är jag som högsta prio,  han vill att jag ska vara glad. vi kommer båda att  bli glada och nöjda när barnet kommer ????

  • Mon 18 Apr 2022 21:10

    Hej!

    Här är vi nu, sex år efter att vi bestämde att vi ville ha barn. Först fick vi svaret att sambon hade obstruktiv azospermi, vid ingreppet hittades miljoner spermier som frystes in inför kommande IVF. Åren gick, vi gjorde en IVF, sedan en till, en tredje. Tre IVFer som gav oss 12 försök med insättande av befruktade ägg, där sex av dem blev graviditeter som alla slutade i missfall. För ett år sedan satte jag ner foten. Jag orkade inte genomgå fler missfall, utredningen sa att allt såg bra ut, att vi hade haft otur. Men jag vägrade tro att sex missfall var otur. Vi vände oss till livio, där vi bestämde oss för att gå vidare med en spermie donator, även om min man hade miljoner spermier. Även om vården sa att vi visst var kapabla att bli gravida med våra egna gener fullt ut. Vi lämnade tre av våra ägg i frysen på gamla kliniken och påbörjade IVF nummer 4 med donator. Efter tre insättningar(alltså 15de totalt sedan sex år tillbaka) är jag nu gravid, i skrivandets stund är jag gravid i vecka 16. Denna tråd började för mig som ett sätt att ventilera chocken med inga spermier, till lyckan av miljoner, till missfall på missfall för att slutligen ändå hamna i en situation där donator blev vårt val. Kan man säga att man hunnit med en hel del? Summan av kardemumman: nu kanske det blir bra! 

  • Mon 18 Apr 2022 22:22
    Kallamakka skrev 2022-04-18 21:10:28 följande:

    Hej!

    Här är vi nu, sex år efter att vi bestämde att vi ville ha barn. Först fick vi svaret att sambon hade obstruktiv azospermi, vid ingreppet hittades miljoner spermier som frystes in inför kommande IVF. Åren gick, vi gjorde en IVF, sedan en till, en tredje. Tre IVFer som gav oss 12 försök med insättande av befruktade ägg, där sex av dem blev graviditeter som alla slutade i missfall. För ett år sedan satte jag ner foten. Jag orkade inte genomgå fler missfall, utredningen sa att allt såg bra ut, att vi hade haft otur. Men jag vägrade tro att sex missfall var otur. Vi vände oss till livio, där vi bestämde oss för att gå vidare med en spermie donator, även om min man hade miljoner spermier. Även om vården sa att vi visst var kapabla att bli gravida med våra egna gener fullt ut. Vi lämnade tre av våra ägg i frysen på gamla kliniken och påbörjade IVF nummer 4 med donator. Efter tre insättningar(alltså 15de totalt sedan sex år tillbaka) är jag nu gravid, i skrivandets stund är jag gravid i vecka 16. Denna tråd började för mig som ett sätt att ventilera chocken med inga spermier, till lyckan av miljoner, till missfall på missfall för att slutligen ändå hamna i en situation där donator blev vårt val. Kan man säga att man hunnit med en hel del? Summan av kardemumman: nu kanske det blir bra! 


    Stort grattis! Som ni kämpat på! NU är det er tur!!!! Kramar 
  • Tue 19 Apr 2022 05:24
    askyfullofstars skrev 2022-04-18 22:22:23 följande:
    Stort grattis! Som ni kämpat på! NU är det er tur!!!! Kramar 
    Jaaaa, det får fasiken vara vår tur nu! Annars vettetusan vad man gör. Tack så mycket för gratulationen kram!! 
Svar på tråden Avsaknad av spermier