• 999
    Äldre 4 jun 18:21
    448563 visningar
    2459 svar
    2459
    448563

    Avsaknad av spermier

    igår fick min man och jag besked på hans spermaprov, på vårt första utredningssamtal. Visade sig att det hittats 0 spermier i hans sädesvätska! Känns som att vi har hamnat i en mardröm som vi inte lyckas vakna upp ur... 
    Nu vill jag höra om det finns fler som fått det beskedet och vad som hände sen? Hur gick det? 

    Min man fick lämna blodprov igår för att se om orsaken är pga. kromosomfel eller hormoner samt så kände läkaren på hans pung och konstaterade att den är något mindre än "normalt". 

    Kan ni som varit eller är med om detta dela med er? Jag behöver känna att vi inte är ensamma i hela världen om detta! Även om jag såklart inte önskar någon denna mardröm! 

  • Svar på tråden Avsaknad av spermier
  • Mån 8 nov 2021 08:16

    Hej. Usch vad jag läste ditt inlägg som det vore mitt eget inlägg. Jag och min flickvän gick igen detta från Augusti 2020 till april 2021. Jag (mannen) kan inte få barn, har "ovanligt" liten pung. Har genom blodprover och kromosom tester fått diagnos om klinefelters syndrom. Xxy47.

    Om din pojkvän vill prata eller Har frågor så finns jag här. Mvh S

  • Tor 23 dec 2021 09:58

    Skrev precis världens längsta inlägg i tråden och så råkade jag radera. Men här kommer en ny version.

    Hej alla gamla rävar i tråden, och självklart vem som helst som tittar in här. Jag har läst tråden och det har tagit mig två dagar ungefär. Jag har gråtit många gånger under läsandets gång. Jag beundrar er tapperhet och kämparglöd mer än vad någon av er någonsin kommer kunna förstå. Men jag behöver också er hjälp. Just nu delar jag inte samma öde som vissa av er. Men domen kom för två dagar sedan mellan fyra väggar på Sophiahemmet i Stockholm. Jag, sittandes fysiskt med munskydd och mannen i mitt liv via telefon på högtalare. Läkaren vred på sig och jag kände i rummet att något var fel. Jag var tydligen godkänd. Fina värden, släpper fina ägg. Äggledarna är fina och fungerar som de ska. Normal (något kort) men fungerande menscykel. Har givit upphov till graviditet tidigare - både en abort och ett barn med en annan man som idag är 10 år gammal. ?Men??. Det ordet gör så ont och jag hör det skära genom mina öron fortfarande. ?Det finns inga spermier?. Vänta. VA? Går det ens? Jag med min GAD trodde att jag var förberedd på det värsta tänkbara. Jag visste att något kanske var galet eftersom vi försökt i ett år utan plus men att sperman inte fanns alls? NOLL? Kommer nog aldrig kunna acceptera eller förstå något sådant. För att inte göra det här till en poetisk novell där jag bara pratar om hur ont detta faktum gör så vill jag berätta hur jag tolkat allt och vilka frågor jag har till er:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom. Lyssnade på ett poddavsnitt där en läkare på Anova beskrev att testikeln ska ha samma storlek som ett plommon och inte vara för mjuk, utan snarare hård. Vi har kollat hemma och de känns som de ska. Inte mindre än vad som ?ska? vara. Heller inga trauman, stereoider, läkemedel som kan påverka. Vältränad man, ung, bara 29 år.

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då? Ska vi köra på Anova och sedan TESA/PESA via landsting och om det i sig inte tar sig gå all in och betala MicroTESE på Carlanderska ur egen ficka? Har förstått att dom börjat med MicroTESE i Huddinge men jag vill verkligen att det ska vara den bästa i landet om det går.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm? Önskar bara att vi ska få ett samtal där någon säger att det var fel på provet. Alla framtidsdrömmar och hopp har suddats ut. Jag äter Sertralin sedan tidigare pga GAD och jag vet inte, måste jag öka min dos för att palla detta?

    Skulle bli så tacksam om någon av er kunde svara mig eller bara cyber-krama mig. Låter så dramatisk säkert men jag har ingen att prata med.

    Hoppas att allt är bra med er och att ni funnit någon acceptans i era liv. Det är ändå 2021 nu, snart 2022 och det är ju ett par år sen för många av er? Stor kram till er alla och tack till dig som läst.

  • Tor 23 dec 2021 11:41
    Familjekliv skrev 2021-12-23 09:58:44 följande:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?


    Resten kommer här:

    Jag skulle ställa de frågor du ställer här, till dem - för att få säkra svar från en läkare. Jag tror inte att det behöver vara helt kört pga. Om FSH skulle vara utanför normala värden men det önskvärt att hamna inom det normala, såklart. Men inte kört, kan däremot påverka mängden spermier.

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom.

    Läkarna kommer undersöka honom för att titta efter symtomen också. Låter positivt att er undersökning verkar komma med en normal anamnes

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då?

    Det beror på hur stressad man är över väntetiderna. När vi gjorde Tesa/pesa var det ingen lång väntetid. Därför var det aldrig några frågetecken om hur vi skulle gå vidare, om väntan känns okej för er så hade jag gjort det via länet. Skulle det däremot visa sig att microtese blir aktuellt så skulle jag nog betalat det ur egen ficka för att slippa vänta, kanske till och med signa upp sig på det innan man gjort Tesa(om det går) För att vara igång, och isåfall tacka nej om det inte behövs.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Det känns som ett lotteri! Det kan verkligen gå hur som helst. Jag vet inte vilket scenario du mår bäst av att föreställa dig? I slutändan kan man nog inte förbereda sig inför det värsta resultatet. Minnet av när jag själv stod där ovanför min sambos huvud och väntade på om de där röret innehöll några spermier eller inte. Det är en stund jag aldrig glömmer. "Okej, hur gör jag nu när de berättar att inga spermier finns. Gråter jag? Nej jag håller det inom mig, jag får gråta sen." Tänkte jag. Jag valde att föreställa mig det värsta, jag tror inte det gjorde någon skillnad egentligen. Förutom att jag då blev otroligt överraskad när det fanns flera miljoner spermier där innanför som aldrig skulle komma ut utan hjälp.

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm?

    Det är så olika hur man behöver bearbeta detta otroligt jobbiga besked, det är en form av livskris med stora existentiella frågor som ska tas på allvar. Det viktiga är att låta känslorna ta plats men också att skapa stunder där det här inte finns, för att inte helt fastna i det stora mörka hålet som det lätt känns som om man fastnar i. I efterhand har jag själv funderat på hur jag hanterade krisen och inser att jag tidigt pressade min sambo på om han kunde tänka sig donator, och i efterhand får jag skuldkänslor för det, för frågan var så mycket större för honom än för mig -i slutändan. Han drogs också med stor ångest över att bli lämnad och att känna sig omanlig. Vilket var helt andra tankar och känslor än vad jag tänkte på, jag kände som du -en sorg över att kanske inte få se honom i vårt barn. Så mitt råd är att prata om känslorna och att man inte behöver förstå eller hitta lösningar på en gång, för ibland behöver man bara en kram och kärlek och känna att någon finns där. Men det är också viktigt att om man inte kan mötas eller upplever saker väldigt olika, eller är för bra på att trycka undan det -hitta en proffsig samtals kontakt som kan hjälpa en framåt. För mig var det i beskedet om inga spermier osm jag började öppna upp mig för mamma och systrar, jag behövde berätta vad som hänt och vad som kunde hända - gång på gång. Och slutligen, allting som händer kommer i sinom tid sättas i ett perspektiv till mycket annat och det här som ni upplever nu, det kommer inte alltid att kännas såhär tufft. Det kommer lösa sig på något sätt.

    Slutligen. En stor stor stor stor cyber-kram såklart!!
  • Lör 1 jan 23:02
    Familjekliv skrev 2021-12-23 09:58:44 följande:

    Skrev precis världens längsta inlägg i tråden och så råkade jag radera. Men här kommer en ny version.

    Hej alla gamla rävar i tråden, och självklart vem som helst som tittar in här. Jag har läst tråden och det har tagit mig två dagar ungefär. Jag har gråtit många gånger under läsandets gång. Jag beundrar er tapperhet och kämparglöd mer än vad någon av er någonsin kommer kunna förstå. Men jag behöver också er hjälp. Just nu delar jag inte samma öde som vissa av er. Men domen kom för två dagar sedan mellan fyra väggar på Sophiahemmet i Stockholm. Jag, sittandes fysiskt med munskydd och mannen i mitt liv via telefon på högtalare. Läkaren vred på sig och jag kände i rummet att något var fel. Jag var tydligen godkänd. Fina värden, släpper fina ägg. Äggledarna är fina och fungerar som de ska. Normal (något kort) men fungerande menscykel. Har givit upphov till graviditet tidigare - både en abort och ett barn med en annan man som idag är 10 år gammal. ?Men??. Det ordet gör så ont och jag hör det skära genom mina öron fortfarande. ?Det finns inga spermier?. Vänta. VA? Går det ens? Jag med min GAD trodde att jag var förberedd på det värsta tänkbara. Jag visste att något kanske var galet eftersom vi försökt i ett år utan plus men att sperman inte fanns alls? NOLL? Kommer nog aldrig kunna acceptera eller förstå något sådant. För att inte göra det här till en poetisk novell där jag bara pratar om hur ont detta faktum gör så vill jag berätta hur jag tolkat allt och vilka frågor jag har till er:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom. Lyssnade på ett poddavsnitt där en läkare på Anova beskrev att testikeln ska ha samma storlek som ett plommon och inte vara för mjuk, utan snarare hård. Vi har kollat hemma och de känns som de ska. Inte mindre än vad som ?ska? vara. Heller inga trauman, stereoider, läkemedel som kan påverka. Vältränad man, ung, bara 29 år.

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då? Ska vi köra på Anova och sedan TESA/PESA via landsting och om det i sig inte tar sig gå all in och betala MicroTESE på Carlanderska ur egen ficka? Har förstått att dom börjat med MicroTESE i Huddinge men jag vill verkligen att det ska vara den bästa i landet om det går.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm? Önskar bara att vi ska få ett samtal där någon säger att det var fel på provet. Alla framtidsdrömmar och hopp har suddats ut. Jag äter Sertralin sedan tidigare pga GAD och jag vet inte, måste jag öka min dos för att palla detta?

    Skulle bli så tacksam om någon av er kunde svara mig eller bara cyber-krama mig. Låter så dramatisk säkert men jag har ingen att prata med.

    Hoppas att allt är bra med er och att ni funnit någon acceptans i era liv. Det är ändå 2021 nu, snart 2022 och det är ju ett par år sen för många av er? Stor kram till er alla och tack till dig som läst.


    Hej.

    Känner med dig så mkt i ditt inlägg. Jag är på andra sidan nu. Har två döttrar med hjälp av donation + insemination. Men jag har varit där du är och dessa känslor du beskriver kommer aldrig raderas från benmärgen. En fruktansvärd svart period i livet. Men. Jag vill skänka hopp ändå. Jag trodde aldrig livet skulle bli bra igen. Jag ville hellre dö än genomgå det vi gick genom. Men nu på andra sidan och med GAD också så kan jag säga att allt kommer bli bra! Det är svårt att besvara dina frågor för precis som ovanstående sa om spermier så är det ett lotteri. I vårt fall hade vi inte en enda medan många funnit flera miljoner. Min man hade inga avvikelser på ngt prov men trots det var det helt tomt.

    Det känns fruktansvärt jobbigt nu och ni har en tuff resa framför er. Tillåt er att sörja!

    Varma kramar till dig!!
  • Anonym (Anony­m)
    Tor 13 jan 19:47

    Hej,

    Jag och min sambo har försökt i över 1,5 år och fick bekräftat azoospermi i Augusti förra året.Hur många av er har lyckats utan donation? Värt att nämna att alla blodprover ser bra ut och inga trauman, infektioner eller liknande från tidigare. Hur vet man om det är genetisk avvikelse?

    Dela gärna med er av solskenshistorier!

  • GoC
    Sön 23 jan 22:54
    Familjekliv skrev 2021-12-23 09:58:44 följande:

    Skrev precis världens längsta inlägg i tråden och så råkade jag radera. Men här kommer en ny version.

    Hej alla gamla rävar i tråden, och självklart vem som helst som tittar in här. Jag har läst tråden och det har tagit mig två dagar ungefär. Jag har gråtit många gånger under läsandets gång. Jag beundrar er tapperhet och kämparglöd mer än vad någon av er någonsin kommer kunna förstå. Men jag behöver också er hjälp. Just nu delar jag inte samma öde som vissa av er. Men domen kom för två dagar sedan mellan fyra väggar på Sophiahemmet i Stockholm. Jag, sittandes fysiskt med munskydd och mannen i mitt liv via telefon på högtalare. Läkaren vred på sig och jag kände i rummet att något var fel. Jag var tydligen godkänd. Fina värden, släpper fina ägg. Äggledarna är fina och fungerar som de ska. Normal (något kort) men fungerande menscykel. Har givit upphov till graviditet tidigare - både en abort och ett barn med en annan man som idag är 10 år gammal. ?Men??. Det ordet gör så ont och jag hör det skära genom mina öron fortfarande. ?Det finns inga spermier?. Vänta. VA? Går det ens? Jag med min GAD trodde att jag var förberedd på det värsta tänkbara. Jag visste att något kanske var galet eftersom vi försökt i ett år utan plus men att sperman inte fanns alls? NOLL? Kommer nog aldrig kunna acceptera eller förstå något sådant. För att inte göra det här till en poetisk novell där jag bara pratar om hur ont detta faktum gör så vill jag berätta hur jag tolkat allt och vilka frågor jag har till er:

    - Tid inbokad på Anova. Nytt spermaprov ska tas och blodprover. Vad är bra/dåligt här? Vad ska vi ställa för frågor? Visst var det FSH som inte skulle vara för högt? Och om det skulle vara det - är det kört då?

    - Inga tecken på Kleinefelter, inte ett enda symtom. Lyssnade på ett poddavsnitt där en läkare på Anova beskrev att testikeln ska ha samma storlek som ett plommon och inte vara för mjuk, utan snarare hård. Vi har kollat hemma och de känns som de ska. Inte mindre än vad som ?ska? vara. Heller inga trauman, stereoider, läkemedel som kan påverka. Vältränad man, ung, bara 29 år.

    - Vi har inga problem med pengar. Om ni hade haft en bra budget, vilken väg hade ni tagit då? Ska vi köra på Anova och sedan TESA/PESA via landsting och om det i sig inte tar sig gå all in och betala MicroTESE på Carlanderska ur egen ficka? Har förstått att dom börjat med MicroTESE i Huddinge men jag vill verkligen att det ska vara den bästa i landet om det går.

    - Hur stora är oddsen att man hittar spermier nu? Vad ska jag förvänta mig? Ett rent helvete? Hur mycket ska jag våga hoppas?

    Och min största fråga egentligen? Hur FAN hanterar man ett sånt här besked? Jag har varit sjukskriven sen beskedet och vill bara dö av sorg och kris. Jag fattar ingenting. Kan inte allt bara vara en mardröm? Önskar bara att vi ska få ett samtal där någon säger att det var fel på provet. Alla framtidsdrömmar och hopp har suddats ut. Jag äter Sertralin sedan tidigare pga GAD och jag vet inte, måste jag öka min dos för att palla detta?

    Skulle bli så tacksam om någon av er kunde svara mig eller bara cyber-krama mig. Låter så dramatisk säkert men jag har ingen att prata med.

    Hoppas att allt är bra med er och att ni funnit någon acceptans i era liv. Det är ändå 2021 nu, snart 2022 och det är ju ett par år sen för många av er? Stor kram till er alla och tack till dig som läst.


    Jag vill bara säga att jag kände exakt som du... Blev också sjukskriven och fick äta sertralin för första gången i mitt liv... Mitt liv gick under när vi fick beskedet... Jag kunde aldrig tro att jag skulle komma vidare. Men jah tvingade mig själv och idag är jag lycklig och har två fina barn... Och jag vet att du inte vill höra det för jah vet hur du känner nu. Men våra barn är genom donation. Och även om du inte kan ta in det nu så kan man ta sig igenom det ocj bli lycklig. Önskar jag kunde berätta mer om vår resa hit och få dig att förstå att jag verkligen kände som du gör nu. Jag finns här och jag har också en blogg du kan läsa om du vill... Nu är det längesen jag skrev där men vägentilldig.blogplatsen.se där hittar du den. 

    Stor kram 
  • Mån 18 apr 12:26

    Vi fick beskedet för 14 mån sedan. Vi hade försökt för barn i 3 mån och då köpte min sambo en test för spermier från nätet. Den vissade "fel". En till, samma resultat och då sökte han i en privat klinik. En sekreterare ringde om resultatet som förändrade hans liv och lovade att läkaren skulle ringa dagen efter. Läkaren ringde aldrig. Han försökte vara stark för mig. Snart bestämde vi att vi skulle söka på livio. Då fick vi info om vilka alternativ som fanns. Vi ville göra ett försök med testikel biopsi. Inga spermier. Min sambo ville absolut inte gå vidare med öppen biopsi eftersom det finns risk för hormonell skada. Nästa steg var donerade spermier. 12 mån efter första besöket på livio, gjorde vi inseminationen. De månaderna var de värsta i mitt liv. Min sambos beslut att gå vidare med donator, tycker jag att det var rätt. Vi orkade inte mer psykiskt. För min sambo är jag som högsta prio,  han vill att jag ska vara glad. vi kommer båda att  bli glada och nöjda när barnet kommer ????

  • Mån 18 apr 21:10

    Hej!

    Här är vi nu, sex år efter att vi bestämde att vi ville ha barn. Först fick vi svaret att sambon hade obstruktiv azospermi, vid ingreppet hittades miljoner spermier som frystes in inför kommande IVF. Åren gick, vi gjorde en IVF, sedan en till, en tredje. Tre IVFer som gav oss 12 försök med insättande av befruktade ägg, där sex av dem blev graviditeter som alla slutade i missfall. För ett år sedan satte jag ner foten. Jag orkade inte genomgå fler missfall, utredningen sa att allt såg bra ut, att vi hade haft otur. Men jag vägrade tro att sex missfall var otur. Vi vände oss till livio, där vi bestämde oss för att gå vidare med en spermie donator, även om min man hade miljoner spermier. Även om vården sa att vi visst var kapabla att bli gravida med våra egna gener fullt ut. Vi lämnade tre av våra ägg i frysen på gamla kliniken och påbörjade IVF nummer 4 med donator. Efter tre insättningar(alltså 15de totalt sedan sex år tillbaka) är jag nu gravid, i skrivandets stund är jag gravid i vecka 16. Denna tråd började för mig som ett sätt att ventilera chocken med inga spermier, till lyckan av miljoner, till missfall på missfall för att slutligen ändå hamna i en situation där donator blev vårt val. Kan man säga att man hunnit med en hel del? Summan av kardemumman: nu kanske det blir bra! 

  • Mån 18 apr 22:22
    Kallamakka skrev 2022-04-18 21:10:28 följande:

    Hej!

    Här är vi nu, sex år efter att vi bestämde att vi ville ha barn. Först fick vi svaret att sambon hade obstruktiv azospermi, vid ingreppet hittades miljoner spermier som frystes in inför kommande IVF. Åren gick, vi gjorde en IVF, sedan en till, en tredje. Tre IVFer som gav oss 12 försök med insättande av befruktade ägg, där sex av dem blev graviditeter som alla slutade i missfall. För ett år sedan satte jag ner foten. Jag orkade inte genomgå fler missfall, utredningen sa att allt såg bra ut, att vi hade haft otur. Men jag vägrade tro att sex missfall var otur. Vi vände oss till livio, där vi bestämde oss för att gå vidare med en spermie donator, även om min man hade miljoner spermier. Även om vården sa att vi visst var kapabla att bli gravida med våra egna gener fullt ut. Vi lämnade tre av våra ägg i frysen på gamla kliniken och påbörjade IVF nummer 4 med donator. Efter tre insättningar(alltså 15de totalt sedan sex år tillbaka) är jag nu gravid, i skrivandets stund är jag gravid i vecka 16. Denna tråd började för mig som ett sätt att ventilera chocken med inga spermier, till lyckan av miljoner, till missfall på missfall för att slutligen ändå hamna i en situation där donator blev vårt val. Kan man säga att man hunnit med en hel del? Summan av kardemumman: nu kanske det blir bra! 


    Stort grattis! Som ni kämpat på! NU är det er tur!!!! Kramar 
  • Tis 19 apr 05:24
    askyfullofstars skrev 2022-04-18 22:22:23 följande:
    Stort grattis! Som ni kämpat på! NU är det er tur!!!! Kramar 
    Jaaaa, det får fasiken vara vår tur nu! Annars vettetusan vad man gör. Tack så mycket för gratulationen kram!! 
  • Anonym (Sara9­0)
    Ons 1 jun 11:40

    Hej alla! 


    vår son är nu 3 år och lillasyster påväg. Samma donator till dem båda. Jag börjar nu fundera på hur och när man ska berätta för barnen hur de kom till? Någon som har erfarenhet av detta? sonen är ju bara tre så det är lite tidigt kanske men man vill ju inte heller att det ska vara an hemlighet för dem. hur tänker ni?

  • Ons 1 jun 15:30
    Anonym (Sara90) skrev 2022-06-01 11:40:54 följande:

    Hej alla! 


    vår son är nu 3 år och lillasyster påväg. Samma donator till dem båda. Jag börjar nu fundera på hur och när man ska berätta för barnen hur de kom till? Någon som har erfarenhet av detta? sonen är ju bara tre så det är lite tidigt kanske men man vill ju inte heller att det ska vara an hemlighet för dem. hur tänker ni?


    Hej! Vet inte om någon kikar in här. Vår bebis har inte kommit än, men vi har tänkt ta upp det så fort som möjligt. I relation till mognad och förståelse(men när är ju så individuellt). Kanske i samband med att barnet börjar prata om relationer eller hur barn blir till, att då berätta att "vet du hur du blev till? Mamma och pappa ville ha ett barn men vi kunde inte, så vi fick hjälp av en annan man. När han hjälpte oss så blev du till och han är din biologiska pappa, men så har du ju pappa här hemma också." Något i den stilen. Vet inte exakt eftersom jag inte haft samtalet ännu kan tänka mig att barnet frågar om det då har två pappor, och att få förklara att "du har en pappa som skapade dig tillsammans med mamma, och en pappa som funnits här hela livet och lärt dig en massa saker." .. något i den stilen? Kanske? Hur tänker du? 

    Vi har försökt tänka att vi ska vara öppna för eventuella frågor, eller rentav hur vill barnet benämna den här mannen? För oss är han donator men för barnet är han ju en biologisk pappa. Känns viktigt att förmedla det från början, att han Är en viktig person i barnets genetik. Att inte prata om honom som donator, utan som en person som finns som man kan ta reda på mer om sen om barnet vill i framtiden. 

    Sen undrar jag om det inte finns barnböcker i ämnet? Toppen isåfall att läsa tillsammans! 
  • Ons 1 jun 23:07
    Kallamakka skrev 2022-06-01 15:30:35 följande:
    Vår bebis har inte kommit än, men vi har tänkt ta upp det så fort som möjligt. I relation till mognad och förståelse(men när är ju så individuellt). Kanske i samband med att barnet börjar prata om relationer eller hur barn blir till, att då berätta att "vet du hur du blev till? Mamma och pappa ville ha ett barn men vi kunde inte, så vi fick hjälp av en annan man. När han hjälpte oss så blev du till och han är din biologiska pappa, men så har du ju pappa här hemma också." Något i den stilen. Vet inte exakt eftersom jag inte haft samtalet ännu kan tänka mig att barnet frågar om det då har två pappor, och att få förklara att "du har en pappa som skapade dig tillsammans med mamma, och en pappa som funnits här hela livet och lärt dig en massa saker." .. något i den stilen? Kanske?  
    Jag kan tänka mig att det är något ni får berätta om många gånger i olika grad av komplexitet under ert barns uppväxt. De flesta barns första fråga är nog bara rent allmänt hur barn blir till, om jag går efter hur mina barn frågade. Men när är en lämplig ålder att först berätta att barnet har en annan biologisk fader, tro? Det är nog individuellt precis som du säger :)
  • Tor 2 jun 17:18
    Anonym (Sara90) skrev 2022-06-01 11:40:54 följande:

    Hej alla! 


    vår son är nu 3 år och lillasyster påväg. Samma donator till dem båda. Jag börjar nu fundera på hur och när man ska berätta för barnen hur de kom till? Någon som har erfarenhet av detta? sonen är ju bara tre så det är lite tidigt kanske men man vill ju inte heller att det ska vara an hemlighet för dem. hur tänker ni?


    Hej

    Grattis till två efterlängtade barn.


    Hoppas det är ok att jag svarar även om jag inte tillhör dem som kämpar med ofrivillig barnlöshet pga. manlig faktor. Är däremot förälder genom spermadonation. ( Barnen har tillkommit i en samkönad relation med hjälp av donerade spermier.) Så vår situation är annorlunda. Både barnen och utomstående personer förstår ju att barnen inte tillkommit genom samlag och att vi båda inte kan vara barnets biologiska föräldrar.


    Vi har pratat om hur barnen blivit till redan när de varit bebisar. Mycket utifrån tacksamheten av att vi fått hjälp så att vi har kunnat få barn. För min del har det varit rätt sätt, att berätta från start. Då har jag som förälder fått öva på att berätta det så att orden faller naturligt för mig och det har då inte heller blivit ett samtal att ladda inför utan ett samtalsämne som finns med barnen hela livet. För barnen är det då också något de känner till så långt tillbaka som de minns. De har varsin bok med bilder från våra försök och graviditeten som vi läst och som de själva kunnat ta fram om de velat läsa om sin tillkomst. I takt med att de blivit äldre har jag också gett dem mer information. När de är 3, 7 eller 12 ser ju frågorna och förståelsen olika ut från deras sida så som förälder får en följa dem i vad de undrar där och då. Och vara nyfiken på deras frågor.  


    På kunskapsguiden finns bra information:


     


    Samtal med barn om deras genetiska ursprung - Kunskapsguiden


    Det har kommit allt fler barnböcker genom åren så några såna böcker kan vara bra att ha hemma. Så barnen får veta hur barn kan bli till på olika sätt och på så sätt kan se att deras sätt är ett av flera. Låna hem och se vilka ni tycker passar er och ert barn.


    Lästips om ofrivillig barnlöshet | Akademiska
    Ännu ett tips: Boken Spermie plus ägg är lika med bebis.  


    Kan också tipsa om att lyssna intervjuer med Gunilla Sydsjö i något av följande poddavsnitt. Hon har forskat/arbetat med frågan om donatorer, ofrivilligt barnlösa och barn som tillkommit genom donation och jag vill minnas att hon säger en del bra och tänkvärda saker:


    Podden Jag vill ha barn avsnitt 123 och 127 samt IVF podden avsnitt 78.


     


    Hoppas du och din partner kan ha bra samtal kring hur ni vill göra i relation till era barn. När det känns dags för er att berätta om det för barnen, på vilket sätt och med vilka ord. Om ni har gjort behandling i Sverige kan ni säkert kontakta den kurator/psykolog som är kopplade till kliniken om ni önskar stöd eller samtal kring detta. 

  • Anonym (Föräl­dern)
    Mån 27 jun 10:54

    Hej jag vet inte hur det gått för er eller hur vanligt det är med att man inte kan få biologIsak barn när man inte har några spermier i sitt spermaprov. skulle vara vara intressant att ta del av en sån statistik men de som svara i dessa trådar svarar alltid om donation, som att det är det enda rimliga när man fått det resultat ni fått. Det kan ju vara massor anledningar till att man har noll spermier, allt från en tillfällig dipp till att det är helt hopplöst och allt däremellan. 

    jag tycker ni, oavsett pengar ska göra en fullständig utredning via sjukvården. Det är viktigt också för mannen om någonting är fel som kan påverka hälsan. blir det donation i slutändan blir det också bra förstås men utred först vad det beror på och det hoppfulla är att sjukvården inom detta område bara blir bättre och bättre. Vad man inte kunde fixa för 8 år sen, kan man fixa idag och så kommer det fortsätta. 


    Sen hoppas jag att du kan börja jobba igen, tänka positivt, planera roliga saker ihop med din man som nödvändigtvis inte är relaterat till barn så att allt i livet inte handlar om denna fråga. Det ger också kraft till processen. 


    lycka till och låt tiden, processen ha sin gång. Det går ju inte att säga hur stor chans ni har att få biologiska barn eftersom testresultatet kan bero på vad som helst men det behöver inte alls vara kört. Det kan vara allt från riktigt goda chanser till mindre goda. kämpa på, ha en fin sommar och fokusera på allt bra som gör er till er!

    MVH
    från en med samma start och biologiska barn

  • Anonym (Donat­orer)
    Tis 28 jun 15:06
    +2

    Men vad har hänt här då? Vi gjorde en ivf-utredning trots allt och mannen har plötsligt spermier. Visserligen bara 5 miljoner, men ändå. Vi har sommaren på oss att rå-försöka. Sedan blir det ivf i alla fall, men vi bedömdes i alla fall att ha väldigt goda chanser att lyckas och de behöver inte gå in i pungen på mannen.

Svar på tråden Avsaknad av spermier
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.