Ja vi hade en bra bit att åka när vi skulle till danmark ???? . Men jag var nog mer hoppfull då på nåt vis. Vågar man ens hoppas? Min syster blev gravid genom insemination (hon är ihop med en kvinna) och det tog på första försöket. Själv har jag gjort fyra försök. Jag är jätteglad över min systerdotter, men visst är det samtidigt ledsamt.
Tror det var ca 75 mil att åka enkel väg. Så direkt ägglossningsstickan visade glad gubbe var det bara att hoppa in i bilen och börja åka. En gång sov vi i malmö och åkte över till köpenhamn morgonen efter.
Jag ska göra gravtest på måndag nu efter senaste försöket, men känner mig rätt övertygad om att jag kommer få mens innan. Blir lika krossad varje gång.
Ja vi kör på insemination fortfarande. Vi fick det rekomenderat av vår läkare och är väl det alternativet jag känner mig mest bekväm med. Sen om det inte funkar så får vi gå vidare med ivf. Men jag är så himla rädd för det efter att ha läst vad man ska gå igenom.
Alltså, jag är rätt "mesig" och tycker allt ifrån blodprov är jobbigt. Så ja, jag är rädd för sprutor (kommer aldrig fixa att ta dom själv) äggplock osv. Men vi får se hur det går. Jag tar en dag i taget och jag får lov att göra det som krävs. Vanligtvis tror jag man gör ca 4 inseminationsförsök och två ivf? Men är lite osäker. Vi har pratat om två insemineringar nu iaf, sen kanske det blir ivf. Får se.
Tror det är väldigt individuellt hur allt känns och upplevs.
Det är STÖRRE chans med IVF. Enligt min gynekolog (fd IVF-läkare på SU) är chansen med insemination 14-20% och IVF 30-35%. Sen är kvinnans ålder väldigt avgörande osv såklart. På Vitanova i Danmark uppskattade hon 25% på insemination för mig men tycker det låter högt. Har ni fått veta någon procentsats?
För oss tog det bara typ tre månader från psykologsamtal till första insättningen. Men det är nog olika från landsting till landsting. Vår klinik hade ingen kö.
Jag tyckte också spolningen var hemsk. Två sköterskor och min sambo försökte hjälpa mig igenom det.
Man pratar om hur man är som person och hur ens partner är, vad man jobbar med, vad man gör på fritiden och sen pratar man ju om känslor inför behandlingarna, att man inte kan få barn på egen hand och hur man ställer sig tilö donation osv. Inga svåra frågor.
Jag tyckte att spolningen gjorde så fruktansvärt ont. Inseminationen gör inte särskillt ont men för mig är det en väldigt obehaglig och obekväm sak att göra. Nu sist tog det rätt lång tid också om man jämför med tidigare.
Testade mig imorse och det var negativt. Jag visste det egentligen men bröt ihop i alla fall. Jag hatar det här.
Alltså, på nåt sätt rätt skönt att du också tyckte de gjorde så ont... för då är jag väl inte helt överkänslig i alla fall ???? Tror i alla fall inte du behöver oroa dig över samtalet. Det är mest något man måste få gjort för att gå vidare.
Ja det blev ingen graviditet den här gången heller. Blir så frustrerad för jag kan ju inte göra något åt det. Men varför går det inte?! Det finns inga "fel" på mig. Har världens bästa sambo som lugnar och stöttar mig i alla fall. Nästan så jag får dåligt samvete, för han går ju igenom detta också.
Hej allihopa!
Idag kom dagen D. Idag gjorde vi Pesa/tesa efter alla testerna som visat på Noll spermier. Idag har varit den mest pressade, ångestladdade, nervösaste dagen hittills i den här processen. Idag skulle utvisa hur svåra beslut vi måste ta framöver. Tankarna inombords har nog aldrig snurrat så mycket som idag.
För oss blev det glada nyheter. Där inne hittade dom spermier! Många! Jag kunde knappt tro dem, vet inte om jag gör det än eller även pm vi fick se dem på tvn,. Efter alla dessa tråkiga besked så fick vi medvind. Och jag kunde inte varit mer tacksam!
Ville berätta hur det kan svänga om, för de som kanske är tidigare i processen och är inne här och läser. Dom där jäklar simmarna fanns där, men kom inte ut helt enkelt.
Man får ta en dag i taget. Men all väntan är helt klart det jobbigaste. Och att gå mellan hopp och förtvivlan heeela tiden.