Ni som adopterat barn och sedan fått egna, ångrar ni adoptionen?

jag har bekanta som har varit med om det. och nej, de älskar båda barnen lika mycket. de adopterade en till efter den biologiske, så nu är det tre barn, och alla är lika älskade!

Tänk dig att du har en katt sedan innan eller en hund och du får en ny kattunge/hundvalp, älskar du inte din gamla hund/katt lika mycket längre för att du fick en ny?

Man älskar ju den man hade innan precis lika mycket som innan, ett nytt tillskott förändrar inte det.

Vet ett par som adopterade ett barn och fick sedan biologiska barn. När äldsta biologiska barnet var några år gammalt, placerades adoptivbarnet I en annan familj och adoptivbarnet nämndes aldrig. Detta hände på 70-talet, förhoppningsvis görs bättre utedningar av blivande adoptivföräldrar nu.

Mitt ex adopterades när han var fyra år. Ett år senare fick föräldrarna tvillingar.. Efter det behandlades han som mindre värd :(

Hans rum var av storleken "mindre förråd" utan fönster. En säng. Ett skrivbord och en bokhylla inklämt så tight som möjligt. Han syskon hade stora rum , breda sängar, TV på rummet osv. När de åkte till landet fick han inte följa med utan lämnades "hemma". Problemet var att han inte hade ngn nyckel hem (han var 17 när jag träffade honom)... Ibland flyttade han hem till mig o mina föräldrar när han inte kunde komma in till sig. Ibland var han förvarnad om att de skulle åka iväg och lyckades ställa ett fönster på glänt så han kunde komma in i huset.

Ny var hans familj knappast representativ för familjer som adopterar.. Han blev slagen av sin pappa ibland och mamman var ordentligt rädd för pappan, så det skulle inte förvåna mig om han slog henne oxå. . Med andra ord var pappan en skitstövel.

Jag har både ett biologiskt barn och ett adopterat. Båda barnen är mina egna barn (fast egentligen så är ju båda sina egna och jag bara har äran att vara mamma till dem).

Jag älskar båda lika mycket, det är ingen som helst skillnad på mina känslor men jag behandlar dem helt olika. Jag behandlar dem olika för att de är olika personligheter och har olika behov men jag älskar dem precis lika mycket båda två.

Varför undrar du?

Jag vet inte hur det såg ut på 70-talet men detta skulle vara enormt svårt och en lång process i dag. Det skulle vara detsamma som att du ville säga upp föräldraskapet till dina några år gamla biologiska barn. När du i dag har adopterat ett barn har det ju samma tyngt som om du vore dess biologiska förälder. 

Jag har nära vänner som har både biologiska barn och ett adopterat barn. De älskar alla sina barn lika mycket och har aldrig gjort någon skillnad på dem kärleksmässigt.

Min syster adopterade på 90-talet. Hon hade fått veta att hon aldrig skulle kunna få biologiska barn. Några år senare så blev hon gravid.

Hon har berättat för mig att hon ångrade adoptionen, redan under sin egen graviditet.

Hon menade på att adoptionen var istället för ett biologiskt barn. Om hon hade kunnat få ett biologiskt barn så hade hon aldrig adopterat.

Jag hoppas att din syster har vett nog att dels inte visa dessa känslor för sina barn, dels ser till att få sina känslor bearbetade. 

Jag tror att de som adopterar trots att de kan få biologiska barn hör till en minoritet. Att adoptera är en dyr och inte sällan lång och svår process. Jag hoppas dock innerligt att de som adopterar älskar sina barn helt och fullt, oavsett om det fanns biologiska barn där innan eller om det kom sådana efter.

De är barn och förtjänar det allra bästa.

Tror det är enkelt att säga till andra att det baracär att älska adopterade barn lika mycket som biologiska. De flesta vill ju ändå i första hand ha biologiska barn. Adoption blir ju då ett andrahandsval om man inte kan få egna.

Har ingen aning om hur det känns att älska ett adoptivbarn eftersom jag inget har. Men vet att kärleken ser olika i alla relationer. Kan det inte gå bra även om man älskar adopterade och biologiska barn på olika sätt? Bara man ger barnen lika mycket? Blir det inte bara värre om man försöker låtsas som ingenting och försöker förtränga sina känslor?

Mäh, man kan ju inte ro för hur man känner!?
En adoption är ju, i de allra, allra, allra flesta fall, ett andrahandsval. Kan man få biologiska barn så adopterar man inte någon annans barn.

Håller med här!

Inget konstigt eller fel att känna så.

Jag letade länge efter en hund, specifik ras, med crèmefärg och bruna öron (alltså endast öronen - så där perfekt nästan som en tecknad). Jag letade i flera år. Till slut kände jag att jag kommer aldrig att hitta en sådan hund så jag köpte en som var helt crème. Ett halvår senare så är jag på blocket och söker lite på kul - tror ni inte att där är en kull med en hund som ser ut EXAKT så som jag ville!?

Då kände jag "VARFÖR väntade jag inte". Och nja, känslorna för den hunden jag hade svalnade faktiskt en del. Det var ju inte den jag egentligen ville ha.

Jobbig liknelse. Men jag förstår faktiskt hur du menar. Även om jag inte är en sån som likställer hundar med människor.

Förstår vad ni menar. Själv ville jag allra helst ha en dotter men fick en son. När jag sedan fick dottern svalnade känslorna för sonen lite. Det var ju faktiskt en dotter jag ville ha och sonen ett andrahandsval.

Förstår precis.

jag har alltid velat adoptera! och skulle ha gjort det om det inte vore så fruktansvärt dyrt och annat
så jag fick nöja mig med biologiska barn som jag älskar!!!
adoptera vill jag ändå göra längre fram, när jag har råd.
jag vet vad det är att få ett biologiskt barn, och tror inte att jag skulle älska mindre ett adoptivt barn.

Du har aldrig funderat på att bli familjehem? Kanske skulle passa dig?

Ja! vi funderar på det!
men måste nog flytta till lite större för att bli godkända...
bor i en tvåa, så vi vågade aldrig anmäla oss ens....

Prova att anmäla er. Ni kan ju alltid flytta till större senare.

Lycka till!

tack smileys!!!!!!!!

Mitt hjärta har plats för alla mina barn. Kärleken till dom är individuell, och går inte att jämföra med varandra. Vår första unge kom genom adoption och kommer alltid vara vårt första barn. Drömmen om att bli förälder gick i uppfyllelse. Sedan fick vi syskon via magen och fick uppleva att vara med från barnens första dag. Helt olika men kärleken är stor och växer hela tiden.