Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

Jag har både ett biologiskt barn och ett adopterat. Jag älskar båda precis lika mycket. Hur lång tid det tar innan känslorna kommer beror inte på om barnet är adopterat eller ej utan omständigheterna kring födelse eller adoption skulle jag vilja påstå efter att ha hört och bevittnat många olika familjers bildande. Jag tror således att det är lika olika hur snabbt känslorna kommer för olika barn oavsett hur de kommer till familjen.

I en medgivandeutredning för adoption kommer ni att få prata om er sorg över att inte ha fått ett biologiskt barn. Man menar att man måste ha kommit över den sorgen innan man får ett medgivande. Jag tror att många aldrig "kommer över" den sorgen men att man lär sig leva med den och den blir en del av ens liv som alla andra sorger. Det handlar nog om att se adoption som ett annat, lika bra, sätt att få barn på, inte att man adopterar som en sista utväg.

De du mött som säger att det inte är samma sak att adoptera som att få ett biologiskt barn har helt rätt om de menar väntan på barn och den första tiden tillsammans. Det är olika på många sätt men enligt mig som provat är inte det ena bättre än det andra, bara olika. Annars är ju barn lika underbara, arga, ledsna, glada och fantastiska oavsett hur de kom till familjen. Det är både jobbigt och fantastiskt roligt att vara förälder oavsett hur barnet kom till familjen!

Vill du veta mer så skicka gärna ett meddelande.