Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

Jag har några vänner som adopterat och de älskar sina barn. De har även beskrivit väntan på barnet som en lång graviditet, även om den inte var fysisk, så var den mental.
Det underbara är att, även om de kommer från helt andra världsdelar, så är de ändå lika sina föräldrar, det är gester, det är så mycket som visar att de är så nära sina föräldrar som de skulle vara om de var biologiska.

Att föräldrar särbehandlar sina barn är inte ovanligt, även om det är biologiska helsyskon, men jag misstänker är man adopterad, så blir det ännu jobbigare.