• Äldre 30 Mar 20:18
    50137 visningar
    105 svar
    105
    50137

    Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

    Jag är övertygad om att jag hade älskat ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt.

    För biologiska barn blir sina egna ändå. Det är ju inte så att jag eller min man ser en kopia av oss själva. Förvisso lite på utseendet, färger, drag men personligheterna - barnen är helt sina egna individer.

    Men om man aldrig ett bioligiskt barn kanske man tänker och tror att man missat något och tror att det hade känts annorlunda. Det är när man stöts och blöts med sitt barn och kämpar genom vardagen som kärleken och närheten växer fram.

  • Äldre 20 Apr 12:54
    #92
    Anonym (adoptiv och biomamma) skrev 2018-04-20 12:35:51 följande:

    Jag har både biologiska och adopterade barn och för mig blev det aldrig samma sak med adoptivsonen som med de biologiska barnen. Vi adopterade ett äldre barn på 6,5 år med mycket svårt förflutet som var traumatiserad och fast han bott med oss i över fyra år nu är jag väldigt långt ifrån honom och vi har mycket stora problem med hans beteende. Har fått söka hjälp för att orka med. Vi hade hjärtat på rätt ställe och kärlek att ge i överflöd då vi ställde oss i kö för ett syskon till vårt äldsta barn, men det har varit mycket svårare än vi trodde då just vår adoptivson har svåra anknytningsproblem med mera. (Ska inte gå in på detaljer.) Jag kan tyvärr inte säga att jag älskar mitt adoptivbarn, och ska man jämför med kärleken jag känner för mitt biologiska barn är skillnaden som natt och dag. Går inte att jämföra!

    Jag trodde inte att det skulle bli så här då jag adopterade, att det skulle bli någon skillnad, och jag var väldigt påläst och välförberedd. Jag visste inte att till exempel doften skulle vara så viktig! (mitt biobarn luktar "rätt/min" och jag sniffar jämt på honom och hans underbara doft, fast min adoptivson luktar "fel/avigt". Jag vet inte hur jag ska förklara det annat än med ren biologi och modersinstinkter.) Om man adopterar en liten bebis så kanske det kan bli samma sak som med ett bio-barn? Det här är ju bara min erfarenhet. Det kanske går jättebra för er om ni adopterar! Jag vet familjer där adoptioner gått bra.

    Jag önskar er allt lycka till! Lyssna på era hjärtan, men mitt råd är att tänka er för två gånger innan ni adopterar ett äldre barn med ett svårt förflutet. För just oss blev det väldigt tungt.

    /bio och adoptivmamman


    Det är kanske så att under de första pren sker anknytningen både för föräldrar och barn.

    Hoppas situationen vänder för er. Adoptivbarnet var kanske väldigt stressat redan under graviditetrn och sedan fortsatte det. Hoppas han landar en dag och blir mer harmonisk.
  • Äldre 20 Apr 12:54
    #93
    Anonym (adoptiv och biomamma) skrev 2018-04-20 12:35:51 följande:

    Jag har både biologiska och adopterade barn och för mig blev det aldrig samma sak med adoptivsonen som med de biologiska barnen. Vi adopterade ett äldre barn på 6,5 år med mycket svårt förflutet som var traumatiserad och fast han bott med oss i över fyra år nu är jag väldigt långt ifrån honom och vi har mycket stora problem med hans beteende. Har fått söka hjälp för att orka med. Vi hade hjärtat på rätt ställe och kärlek att ge i överflöd då vi ställde oss i kö för ett syskon till vårt äldsta barn, men det har varit mycket svårare än vi trodde då just vår adoptivson har svåra anknytningsproblem med mera. (Ska inte gå in på detaljer.) Jag kan tyvärr inte säga att jag älskar mitt adoptivbarn, och ska man jämför med kärleken jag känner för mitt biologiska barn är skillnaden som natt och dag. Går inte att jämföra!

    Jag trodde inte att det skulle bli så här då jag adopterade, att det skulle bli någon skillnad, och jag var väldigt påläst och välförberedd. Jag visste inte att till exempel doften skulle vara så viktig! (mitt biobarn luktar "rätt/min" och jag sniffar jämt på honom och hans underbara doft, fast min adoptivson luktar "fel/avigt". Jag vet inte hur jag ska förklara det annat än med ren biologi och modersinstinkter.) Om man adopterar en liten bebis så kanske det kan bli samma sak som med ett bio-barn? Det här är ju bara min erfarenhet. Det kanske går jättebra för er om ni adopterar! Jag vet familjer där adoptioner gått bra.

    Jag önskar er allt lycka till! Lyssna på era hjärtan, men mitt råd är att tänka er för två gånger innan ni adopterar ett äldre barn med ett svårt förflutet. För just oss blev det väldigt tungt.

    /bio och adoptivmamman


    Det är kanske så att under de första pren sker anknytningen både för föräldrar och barn.

    Hoppas situationen vänder för er. Adoptivbarnet var kanske väldigt stressat redan under graviditetrn och sedan fortsatte det. Hoppas han landar en dag och blir mer harmonisk.
  • Äldre 20 Apr 15:13
    #97
    Anonym (adoptiv och biomamma) skrev 2018-04-20 14:25:18 följande:

    Ja, det kanske är i början den där viktigaste anknytningen sker. Vi håller tummarna för att det ska gå bra för vår pojke. Har stöd från psykolog och jobbar på åt rätt håll i alla fall. Kanske hade det varit en helt annan sak om vi fått honom som bebis. Då hade tryggheten och tilliten funnits där från början som en grund för en bra relation.


    Det är säkert lättare att få en bättre anknytning med en liten bebis. Men man får hoppas att det växer fram. När han blir vuxen kanske han kommer att känna att han är glad ändå att få växa upp med er. Men alla i familjen behöver ju få må bra. Håller tummen för er.
  • Äldre 15 Jan 09:01

    Sen får vi inte glömma att även bland biologiska barn/syskon finns det de som känner sig som svarta fåret eller att det andra syskonet blir favoriserat.

Svar på tråden Älskar man inte adopterade barn som sina egna?