Älskar man inte adopterade barn som sina egna?
Jag har både biologiska och adopterade barn och för mig blev det aldrig samma sak med adoptivsonen som med de biologiska barnen. Vi adopterade ett äldre barn på 6,5 år med mycket svårt förflutet som var traumatiserad och fast han bott med oss i över fyra år nu är jag väldigt långt ifrån honom och vi har mycket stora problem med hans beteende. Har fått söka hjälp för att orka med. Vi hade hjärtat på rätt ställe och kärlek att ge i överflöd då vi ställde oss i kö för ett syskon till vårt äldsta barn, men det har varit mycket svårare än vi trodde då just vår adoptivson har svåra anknytningsproblem med mera. (Ska inte gå in på detaljer.) Jag kan tyvärr inte säga att jag älskar mitt adoptivbarn, och ska man jämför med kärleken jag känner för mitt biologiska barn är skillnaden som natt och dag. Går inte att jämföra!
Jag trodde inte att det skulle bli så här då jag adopterade, att det skulle bli någon skillnad, och jag var väldigt påläst och välförberedd. Jag visste inte att till exempel doften skulle vara så viktig! (mitt biobarn luktar "rätt/min" och jag sniffar jämt på honom och hans underbara doft, fast min adoptivson luktar "fel/avigt". Jag vet inte hur jag ska förklara det annat än med ren biologi och modersinstinkter.) Om man adopterar en liten bebis så kanske det kan bli samma sak som med ett bio-barn? Det här är ju bara min erfarenhet. Det kanske går jättebra för er om ni adopterar! Jag vet familjer där adoptioner gått bra.
Jag önskar er allt lycka till! Lyssna på era hjärtan, men mitt råd är att tänka er för två gånger innan ni adopterar ett äldre barn med ett svårt förflutet. För just oss blev det väldigt tungt.
/bio och adoptivmamman