Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

oj, nu känner jag att jag måste skriva här. Jag har inga adopterade barn, men två st biologiska. Med samma pappa. Det var en helt otrolig skillnad på de två barnen.

När sonen kom kände jag inte alls någon omedelbar kärlek, det tog faktiskt ganska lång tid innan den himlastormande kärleken kom. Jag hade otroligt ont och väldigt mycket besvär efter förlossningen (som var en mardröm). Han skrek jämt och jag tyckte livet var allmänt jobbigt. Jag var trött. Ledsen. Orkade inte/kunde inte älska.Trodde att folk överdrev när dom pratade om kärlek vid första ögonkastet.Jag ville bara vara ifred

När dottern kom så kändes det som om mitt hjärta stannade när hon kom ut. Hon var så otroligt fin! Hon luktade fantastiskt och var det sötaste jag sett. När hon var några minuter gammal så låg hon på mitt bröst och sög på sin lilla tumme. Jag höll på att dö av en kärleksbomb. Ville ha henne hos mig precis hela tiden och ville nästan inte att pappan skulle hålla henne ens när jag var på toa.

Nu är kärleken till dom lika stora, och även om jag älskar olika saker med dom (såklart) och älskar dom på olika sätt är dom helt och hållet jämlika. 

Min vän har också två st barn. Två adopterade. Från samma mamma och pappa. Dom var alltså biologiska syskon. Och hon hade exakt samma upplevelse som mig. Med ett barn var det svårt att känna glädje, hon var stressad och kände ingen himlastormande kärlek och blev orolig för hur hon skulle klara av detta (adopterade) barn. Med det andra barnet kände hon sådan kärlek att hon höll på att svimma och pussade sönder det här lilla barnet. Idag älskar hon båda barnen lika mycket och kan inte föreställa sig livet utan dom.

Det är orelevant vilket av barnen som kom först i båda fallen, men det jag vill ha sagt är att anknytningen kan vara så olika. Det spelar nog ingen större roll om det är biologiska eller adopterade barn. Man kan (faktiskt) känna en helt enorm kärlek vid första ögonkastet, och man kan känna... ingenting.