Forum Adoption - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

    Fre 5 jun 2015 13:55 Läst 31525 gånger Totalt 103 svar
    Anonym (adopt­era)
    Visa endast
    Fre 5 jun 2015 13:55

    Jag och min man har försökt att skaffa barn under några år och det har inte fungerat. Det är "inget fel" hos någon av oss men jag kan inte bli gravid. Nu funderar vi iaf på att adoptera. Vi har inte berättat för bekanta och vänner (bara för de närmaste) att vi är ofrivilligt barnlösa utan de flesta tror nog att vi inte vill än eftersom jag pluggade under de senaste åren. En del har frågat varför vi inte har barn och att det snart blir för sent (jag är 35 år). Vi har sagt att ifall vi inte kan få egna så vill vi gärna adoptera och då har ALLA sagt att det inte är samma sak, att man inte kommer att älska ett adopterat barn som ett biologiskt, att man alltid kommer att längta efter ett biologiskt.

    Ingen av dessa personer har adopterade barn, alla har biologiska. Men alla ler nedlåtande, skakar på huvudet och säger: Det är inte samma sak. 

    Finns det någon som har adopterat barn och kan berätta hur det känns? Om ni endast har adopterade barn, längtar ni efter biologiska eller "räcker det" med de adopterade? Om ni har fått biologiska sen, har detta påverkat er relation och kärlek till de adopterade barnen? 

  • Fre 20 apr 2018 12:41 #91

    Adopterade barn är egna barn. Föräldraskap är inte biologiskt.

  • Fre 20 apr 2018 12:54 #92
    Anonym (adoptiv och biomamma) skrev 2018-04-20 12:35:51 följande:

    Jag har både biologiska och adopterade barn och för mig blev det aldrig samma sak med adoptivsonen som med de biologiska barnen. Vi adopterade ett äldre barn på 6,5 år med mycket svårt förflutet som var traumatiserad och fast han bott med oss i över fyra år nu är jag väldigt långt ifrån honom och vi har mycket stora problem med hans beteende. Har fått söka hjälp för att orka med. Vi hade hjärtat på rätt ställe och kärlek att ge i överflöd då vi ställde oss i kö för ett syskon till vårt äldsta barn, men det har varit mycket svårare än vi trodde då just vår adoptivson har svåra anknytningsproblem med mera. (Ska inte gå in på detaljer.) Jag kan tyvärr inte säga att jag älskar mitt adoptivbarn, och ska man jämför med kärleken jag känner för mitt biologiska barn är skillnaden som natt och dag. Går inte att jämföra!

    Jag trodde inte att det skulle bli så här då jag adopterade, att det skulle bli någon skillnad, och jag var väldigt påläst och välförberedd. Jag visste inte att till exempel doften skulle vara så viktig! (mitt biobarn luktar "rätt/min" och jag sniffar jämt på honom och hans underbara doft, fast min adoptivson luktar "fel/avigt". Jag vet inte hur jag ska förklara det annat än med ren biologi och modersinstinkter.) Om man adopterar en liten bebis så kanske det kan bli samma sak som med ett bio-barn? Det här är ju bara min erfarenhet. Det kanske går jättebra för er om ni adopterar! Jag vet familjer där adoptioner gått bra.

    Jag önskar er allt lycka till! Lyssna på era hjärtan, men mitt råd är att tänka er för två gånger innan ni adopterar ett äldre barn med ett svårt förflutet. För just oss blev det väldigt tungt.

    /bio och adoptivmamman


    Det är kanske så att under de första pren sker anknytningen både för föräldrar och barn.

    Hoppas situationen vänder för er. Adoptivbarnet var kanske väldigt stressat redan under graviditetrn och sedan fortsatte det. Hoppas han landar en dag och blir mer harmonisk.
  • Fre 20 apr 2018 12:54 #93
    Anonym (adoptiv och biomamma) skrev 2018-04-20 12:35:51 följande:

    Jag har både biologiska och adopterade barn och för mig blev det aldrig samma sak med adoptivsonen som med de biologiska barnen. Vi adopterade ett äldre barn på 6,5 år med mycket svårt förflutet som var traumatiserad och fast han bott med oss i över fyra år nu är jag väldigt långt ifrån honom och vi har mycket stora problem med hans beteende. Har fått söka hjälp för att orka med. Vi hade hjärtat på rätt ställe och kärlek att ge i överflöd då vi ställde oss i kö för ett syskon till vårt äldsta barn, men det har varit mycket svårare än vi trodde då just vår adoptivson har svåra anknytningsproblem med mera. (Ska inte gå in på detaljer.) Jag kan tyvärr inte säga att jag älskar mitt adoptivbarn, och ska man jämför med kärleken jag känner för mitt biologiska barn är skillnaden som natt och dag. Går inte att jämföra!

    Jag trodde inte att det skulle bli så här då jag adopterade, att det skulle bli någon skillnad, och jag var väldigt påläst och välförberedd. Jag visste inte att till exempel doften skulle vara så viktig! (mitt biobarn luktar "rätt/min" och jag sniffar jämt på honom och hans underbara doft, fast min adoptivson luktar "fel/avigt". Jag vet inte hur jag ska förklara det annat än med ren biologi och modersinstinkter.) Om man adopterar en liten bebis så kanske det kan bli samma sak som med ett bio-barn? Det här är ju bara min erfarenhet. Det kanske går jättebra för er om ni adopterar! Jag vet familjer där adoptioner gått bra.

    Jag önskar er allt lycka till! Lyssna på era hjärtan, men mitt råd är att tänka er för två gånger innan ni adopterar ett äldre barn med ett svårt förflutet. För just oss blev det väldigt tungt.

    /bio och adoptivmamman


    Det är kanske så att under de första pren sker anknytningen både för föräldrar och barn.

    Hoppas situationen vänder för er. Adoptivbarnet var kanske väldigt stressat redan under graviditetrn och sedan fortsatte det. Hoppas han landar en dag och blir mer harmonisk.
  • Anonym (adopt­iv och biomam­ma)
    Visa endast
    Fre 20 apr 2018 14:25 #94
    Less is more skrev 2018-04-20 12:54:54 följande:
    Det är kanske så att under de första pren sker anknytningen både för föräldrar och barn.

    Hoppas situationen vänder för er. Adoptivbarnet var kanske väldigt stressat redan under graviditetrn och sedan fortsatte det. Hoppas han landar en dag och blir mer harmonisk.
    Ja, det kanske är i början den där viktigaste anknytningen sker. Vi håller tummarna för att det ska gå bra för vår pojke. Har stöd från psykolog och jobbar på åt rätt håll i alla fall. Kanske hade det varit en helt annan sak om vi fått honom som bebis. Då hade tryggheten och tilliten funnits där från början som en grund för en bra relation.
  • Anonym (Nej)
    Visa endast
    Fre 20 apr 2018 14:29 #95

    Tror jag inte att man gör på samma sätt då moderskänslor är en instinkt som utvecklas redan när barnet ligger i mammans mage

  • Anonym (Nej)
    Visa endast
    Fre 20 apr 2018 14:29 #96
    Lainie Kennedy skrev 2018-04-20 12:41:14 följande:

    Adopterade barn är egna barn. Föräldraskap är inte biologiskt.


    Jo det är det.
  • Fre 20 apr 2018 15:13 #97
    Anonym (adoptiv och biomamma) skrev 2018-04-20 14:25:18 följande:

    Ja, det kanske är i början den där viktigaste anknytningen sker. Vi håller tummarna för att det ska gå bra för vår pojke. Har stöd från psykolog och jobbar på åt rätt håll i alla fall. Kanske hade det varit en helt annan sak om vi fått honom som bebis. Då hade tryggheten och tilliten funnits där från början som en grund för en bra relation.


    Det är säkert lättare att få en bättre anknytning med en liten bebis. Men man får hoppas att det växer fram. När han blir vuxen kanske han kommer att känna att han är glad ändå att få växa upp med er. Men alla i familjen behöver ju få må bra. Håller tummen för er.
  • Anonym (g)
    Visa endast
    Fre 20 apr 2018 16:09 #98
    Anonym (Nej) skrev 2018-04-20 14:29:17 följande:

    Tror jag inte att man gör på samma sätt då moderskänslor är en instinkt som utvecklas redan när barnet ligger i mammans mage


    Så du älskar inte ditt adoptivbarn lika mycket som ditt biologiska?

    Saken är väl den att du inte har något adoptivbarn, men tror dig veta hur andra känner. Kom tillbaka när du provat.
  • Fre 20 apr 2018 16:30 #99

    oj, nu känner jag att jag måste skriva här. Jag har inga adopterade barn, men två st biologiska. Med samma pappa. Det var en helt otrolig skillnad på de två barnen.

    När sonen kom kände jag inte alls någon omedelbar kärlek, det tog faktiskt ganska lång tid innan den himlastormande kärleken kom. Jag hade otroligt ont och väldigt mycket besvär efter förlossningen (som var en mardröm). Han skrek jämt och jag tyckte livet var allmänt jobbigt. Jag var trött. Ledsen. Orkade inte/kunde inte älska.Trodde att folk överdrev när dom pratade om kärlek vid första ögonkastet.Jag ville bara vara ifred

    När dottern kom så kändes det som om mitt hjärta stannade när hon kom ut. Hon var så otroligt fin! Hon luktade fantastiskt och var det sötaste jag sett. När hon var några minuter gammal så låg hon på mitt bröst och sög på sin lilla tumme. Jag höll på att dö av en kärleksbomb. Ville ha henne hos mig precis hela tiden och ville nästan inte att pappan skulle hålla henne ens när jag var på toa.

    Nu är kärleken till dom lika stora, och även om jag älskar olika saker med dom (såklart) och älskar dom på olika sätt är dom helt och hållet jämlika. 

    Min vän har också två st barn. Två adopterade. Från samma mamma och pappa. Dom var alltså biologiska syskon. Och hon hade exakt samma upplevelse som mig. Med ett barn var det svårt att känna glädje, hon var stressad och kände ingen himlastormande kärlek och blev orolig för hur hon skulle klara av detta (adopterade) barn. Med det andra barnet kände hon sådan kärlek att hon höll på att svimma och pussade sönder det här lilla barnet. Idag älskar hon båda barnen lika mycket och kan inte föreställa sig livet utan dom.

    Det är orelevant vilket av barnen som kom först i båda fallen, men det jag vill ha sagt är att anknytningen kan vara så olika. Det spelar nog ingen större roll om det är biologiska eller adopterade barn. Man kan (faktiskt) känna en helt enorm kärlek vid första ögonkastet, och man kan känna... ingenting.

  • Anonym (Nej)
    Visa endast
    Fre 20 apr 2018 16:55 #100
    Anonym (g) skrev 2018-04-20 16:09:29 följande:

    Så du älskar inte ditt adoptivbarn lika mycket som ditt biologiska?

    Saken är väl den att du inte har något adoptivbarn, men tror dig veta hur andra känner. Kom tillbaka när du provat.


    Jag har inget adoptivbarn men vet hur det biologiskt funkar .
  • Anonym (adopt­erad)
    Visa endast
    Sön 6 jan 2019 19:56 #101

    Det handlar inte om att älska eller inte älska - det handlar om att det kanske inte känns likadant. Jag har inte träffat på någon adopterad som växt upp med icke-adopterade syskon som inte vittnar om någon form av särbehandling, däremot är det få som skulle säga att det handlar om bristande kärlek - möjligtvis annan form av anknytning och relation. 

  • Anonym (V)
    Visa endast
    Tis 15 jan 2019 00:06 #102

    I min familj är jag det enda icke biologiska barnet, kan med all säkerhet säga er att föräldrar med biologiska barn älskar sina riktiga barn mkt mer det adopterade barnet är enbart omhändertagen där i syfte för att fylla föräldrarnas/familjens önskemål lycka tillfälligt och älskas inte villkorslöst utan är i grund och botten ett objekt för att fylla nått tomrum, jag tycker inte man skall få adoptera överhuvudtaget om man har biologiska barn.

  • Tis 15 jan 2019 09:01 #103

    Sen får vi inte glömma att även bland biologiska barn/syskon finns det de som känner sig som svarta fåret eller att det andra syskonet blir favoriserat.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll