Forum Adoption - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Älskar man inte adopterade barn som sina egna?

    Fre 5 jun 2015 13:55 Läst 31525 gånger Totalt 103 svar
    Anonym (adopt­era)
    Visa endast
    Fre 5 jun 2015 13:55

    Jag och min man har försökt att skaffa barn under några år och det har inte fungerat. Det är "inget fel" hos någon av oss men jag kan inte bli gravid. Nu funderar vi iaf på att adoptera. Vi har inte berättat för bekanta och vänner (bara för de närmaste) att vi är ofrivilligt barnlösa utan de flesta tror nog att vi inte vill än eftersom jag pluggade under de senaste åren. En del har frågat varför vi inte har barn och att det snart blir för sent (jag är 35 år). Vi har sagt att ifall vi inte kan få egna så vill vi gärna adoptera och då har ALLA sagt att det inte är samma sak, att man inte kommer att älska ett adopterat barn som ett biologiskt, att man alltid kommer att längta efter ett biologiskt.

    Ingen av dessa personer har adopterade barn, alla har biologiska. Men alla ler nedlåtande, skakar på huvudet och säger: Det är inte samma sak. 

    Finns det någon som har adopterat barn och kan berätta hur det känns? Om ni endast har adopterade barn, längtar ni efter biologiska eller "räcker det" med de adopterade? Om ni har fått biologiska sen, har detta påverkat er relation och kärlek till de adopterade barnen? 

  • Anonym (Ja!)
    Visa endast
    Fre 5 jun 2015 19:05 #11
    Anonym (Alp) skrev 2015-06-05 17:51:25 följande:

    När barnet blir äldre så är det kanske inte så stor skillnad, men det finns ingen chans i världen att man kan älska ett adopterat barn från början som man älskar sitt eget.


    Jo det kan man. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi mötte vårt adoptivbarn första gången. 
  • Drottn­ingen7­0
    Visa endast
    Fre 5 jun 2015 20:22 #12 +1
    Anonym (Alp) skrev 2015-06-05 17:51:25 följande:

    När barnet blir äldre så är det kanske inte så stor skillnad, men det finns ingen chans i världen att man kan älska ett adopterat barn från början som man älskar sitt eget.


    Så knäppt sagt. Väldigt vanligt att man inte heller känner den där omedelbara kärleken till ett biologiskt barn heller, utan att den måste växa fram. Ser inga svårigheter alls i att kärlekem till ett adopterat barn spm man kanske längtar efter i åratal skulle kunna vara lika omedelbarn som till ett biologiskt.
  • Anonym (Thea)
    Visa endast
    Fre 5 jun 2015 22:39 #13

    Jag tror inte en sekund påatt man skulle älska ett adopteratbarn mindre än ett biologiskt.

    Däremot tror jag att man som kvinna alltid kommer ha en saknad efter graviditet, förlossning,amning och upplevelse av barnets första tid i livet.

    Men det är två olik saker.

  • Drottn­ingen7­0
    Visa endast
    Fre 5 jun 2015 22:51 #14
    Anonym (Thea) skrev 2015-06-05 22:39:53 följande:

    Jag tror inte en sekund påatt man skulle älska ett adopteratbarn mindre än ett biologiskt.

    Däremot tror jag att man som kvinna alltid kommer ha en saknad efter graviditet, förlossning,amning och upplevelse av barnets första tid i livet.

    Men det är två olik saker.


    "Som kvinna" skulle jag gladligen ge upp hela graviditetsupplevelsen.
  • Anonym (Liv)
    Visa endast
    Fre 5 jun 2015 22:55 #15
    Anonym (Terapeut) skrev 2015-06-05 14:25:38 följande:

    Jag jobbar som terapeut och har haft rn kvinna i samtal som hade ett biologiskt barn och ett adopterat. Hon sa att det var inte samma omedelbara kärlek när hon träffade den adopterade som hon hade efter förlossningen. Hormoner påverkar ju där naturligtvis. Efter ett tag blev det dock samma.


    Fast jag har två biologiska barn. Mitt första var det kärlek vid första ögonkastet vid förlossningen,

    Mitt andra kände jag inte alls samma himlastormande kärlek för, just för att jag hade en 2-åring hemma som jag älskade både för personligheten och för att det var mitt barn.

    Alltså, jag älskade nr 2 i samma ögonblick hon föddes också, men jag kände helt klart en skillnad på mina känslor för henne och för sonen, som jag ju haft hos mig i  2 år!

    Efter ett par veckor dock var kärleken till dem båda samma.

    Så det behöver ju inte alls ha att göra med biologiskt/adopterat, utan helt enkelt vad man har att jämföra med. I mitt fall hade jag vid första barnet ingen sådan kärlek att jämföra med alls, vilket jag hade vid andra.
  • Fre 5 jun 2015 23:00 #16

    Först och främst tror jag att de flesta som har adopterade barn ser dem som "sina egna" och för det andra så tror jag att det är absolut vanligast att man älskar sina barn. Anknytningsproblem är väl gissningsvis mer vanligt i adoptivfamiljer, men jag kan inte tro att det är normen.

  • Anonym (Terap­eut)
    Visa endast
    Lör 6 jun 2015 00:26 #17
    Anonym (Liv) skrev 2015-06-05 22:55:17 följande:

    Fast jag har två biologiska barn. Mitt första var det kärlek vid första ögonkastet vid förlossningen,

    Mitt andra kände jag inte alls samma himlastormande kärlek för, just för att jag hade en 2-åring hemma som jag älskade både för personligheten och för att det var mitt barn.

    Alltså, jag älskade nr 2 i samma ögonblick hon föddes också, men jag kände helt klart en skillnad på mina känslor för henne och för sonen, som jag ju haft hos mig i  2 år!

    Efter ett par veckor dock var kärleken till dem båda samma.

    Så det behöver ju inte alls ha att göra med biologiskt/adopterat, utan helt enkelt vad man har att jämföra med. I mitt fall hade jag vid första barnet ingen sådan kärlek att jämföra med alls, vilket jag hade vid andra.


    Visst skiljer det sig. Jag kände inte heller det där omedelbara med mitt äldsta barn, jag tror att det beror på att han är född med ks.

    Det hämtade sig väldigt fort.

    Kvinnan jag beskrev hade det jobbigt lite längre tid, ca ett halvår. Det var på den nivån att hon, när hon hörde att något av barnen skrek, hoppades att det inte var hennes biobarn som slagit sig. Hon blev så glad när hon upptäckte att hon inte tänkte så längre.

    Men ts, för dig kommer ju ditt barn att vara världens finaste oavsett om det är adopterat eller biologiskt.
  • Sön 7 jun 2015 11:30 #18

    Jag har både ett biologiskt barn och ett adopterat. Jag älskar båda precis lika mycket. Hur lång tid det tar innan känslorna kommer beror inte på om barnet är adopterat eller ej utan omständigheterna kring födelse eller adoption skulle jag vilja påstå efter att ha hört och bevittnat många olika familjers bildande. Jag tror således att det är lika olika hur snabbt känslorna kommer för olika barn oavsett hur de kommer till familjen.

    I en medgivandeutredning för adoption kommer ni att få prata om er sorg över att inte ha fått ett biologiskt barn. Man menar att man måste ha kommit över den sorgen innan man får ett medgivande. Jag tror att många aldrig "kommer över" den sorgen men att man lär sig leva med den och den blir en del av ens liv som alla andra sorger. Det handlar nog om att se adoption som ett annat, lika bra, sätt att få barn på, inte att man adopterar som en sista utväg.

    De du mött som säger att det inte är samma sak att adoptera som att få ett biologiskt barn har helt rätt om de menar väntan på barn och den första tiden tillsammans. Det är olika på många sätt men enligt mig som provat är inte det ena bättre än det andra, bara olika. Annars är ju barn lika underbara, arga, ledsna, glada och fantastiska oavsett hur de kom till familjen. Det är både jobbigt och fantastiskt roligt att vara förälder oavsett hur barnet kom till familjen!

    Vill du veta mer så skicka gärna ett meddelande.

  • Anonym (äkta kärlek­)
    Visa endast
    Sön 7 jun 2015 12:27 #19

    När min bror träffade sin fru, hade hon en liten dotter på 2 månader. Ett litet barn som han kom att älska och fästa sig vid otroligt mycket. Barnets biologiska far hade inget intresse av sin dotter, och träffade henne aldrig. Alltså helt ute ur bilden redan innan hon var född.

    Paret gifte sig så småningom och fick även 2 gemensamma barn. När bonusdottern var 7 år så adopterade han henne. Men han hade under alla år innan dess alltid betraktat sig som hennes pappa fullt ut. Kärleken dem emellan kan ingen ta miste på. Han är en underbar pappa till alla sina 3 barn, och aldrig någonsin har han gjort någon skillnad på dem. Inte i sitt hjärta heller. Idag är alla 3 barnen vuxna. De står varandra väldigt nära, och samtliga säger att de haft en underbar uppväxt.

  • Anonym (adopt­erad)
    Visa endast
    Sön 7 jun 2015 18:35 #20

    Är adopterad. Mina föräldrar fick ett biobarn efter mig. Sedan adopterade de ett barn till. De tror att de har älskat oss alla lika mycket och på samma sätt, men det är uppenbart att det inte är sant. De har särbehandlat oss enormt, fördel biobarnet. De skyller på syskonpositioner och andra yttre omständigheter, men jag är övertygad om att de älskar sitt biobarn mer än oss adopterade, framför allt på ett annat sätt. Jag betvivlar inte att de älskar mig och den andra adopterade, men inte lika starkt och inte på samma sätt. Detta skulle de - och andra i deras situation - ALDRIG erkänna ens inför sig själva. 

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll