Måste de ta barnet efter kejsarsnitt??

Min erfarenhet var annorlunda. Blev akut snittad under nedsövning efter en riktigt långdragen och komplicerad förlossning där barnet till slut blev dåligt. Var sjukt orolig för mitt barn innan jag sövdes redan innan jag sövdes ner.

Vaknade på uppvaket helt ensam och förvirrad. Kunde inte röra på mina ben och ropade på hjälp men ingen hörde mig. Låg där och tänkte på min bebis. Vem var han? Levde han? Mådde han bra? Vart var han? Det kändes helt surrealistiskt. Hade jag verkligen ett barn nu? Ju längre tiden gick desto mer kändes hela graviditeten som en dröm. Som om det inte hänt och att bebisen säkert inte ens fanns. Efter ett bra tag kom en sjuksyrra och förklarade att bebisen var med pappan och mådde bra och att jag skulle få träffa honom inom några timmar. Men under de timmarna kände jag bara en växande tomhet.

Det var ingen bra start för oss. Det är ju svårt att få bebisen på en gång när man blivit nedsövd och snittad. Men är fortfarande ledsen över hur det blev. Det har påverkat vår relation för evigt på ett negativt sätt.

Du har fel. Barnet stabiliseras enligt forskningen bättre av mamman än av pappan. Dessutom är mamma-bebis-anknytningen skörare än pappa-bebis-anknytningen. Förmodligen för det är ett större trauma för den nyblivna modern att separeras från sitt nyfödda barn (tänk på att hon burit barnet i nio månader och fortfarande är helt hormonell). Dessutom riskerar en separation amningen.

Mamman och bebisen lever redan i ett av naturen orsakat symbiotiskt förhållande vid födseln och det bör inte störas eller förstöras. Istället för att förstöra symbiosen ska pappan introduceras till konstellationen så att det blir en trio istället för två duon (vilket kan börja ske redan under graviditeten).

Det är bara avundsjuka män som kommer med dumma kommentarer som din.

Seriöst så tycker jag att den här tråden är lite utspårad. En god anknytning är inget som görs de första minuterna efter förlossningen. Det är heller inget som görs en gång och sen är det klart. Som förälder får man konstant jobba på relationen med barnet. Vissa saker kommer gratis annat inte. Perfekt förälder blir man inte, barnen kommer inte att få en perfekt uppväxt. Det är en ångest man måste lära sig att hantera.

Min äldsta är född med ks mitt på dagen, han var hos mig eller pappan i princip hela tiden. Min andra var vf mitt i natten och både jag och han sov väldigt fort efter förlossningen. Han låg i den där vagnen i flera timmar helt själv. Jag har inte upptäckt att anknytningen skulle vara sämre eller annorlunda på något vis.

Men absolut! Om man låter förlossningssättet påverka ens relation med barnet så till den milda grad att det blir "för evigt på ett negativt sätt" t ex borde man nog leta orsaken till det hela inom sig och prata med nån professionell, och inte skylla det på ks. Och man kan ju undra varifrån denna hets och förväntan om "perfekta förlossningar" kommer ifrån som verkar existera i det svenska samhället idag. För mycket ledighet och för lite att göra i livet innan förlossningen?

Själv hade jag en enda förväntan - att barnet skulle komma levande ut. Och eftersom den förväntan uppfylldes var allt bra, oavsett att det blev komplikationer med nedsövning mm. Tror folk borde tagga ner sina mamma-moln-fluff-förväntningar en aning.

Du har fel. Barnet stabiliseras enligt forskningen bättre av mamman än av pappan. Dessutom är mamma-bebis-anknytningen skörare än pappa-bebis-anknytningen. Förmodligen för det är ett större trauma för den nyblivna modern att separeras från sitt nyfödda barn (tänk på att hon burit barnet i nio månader och fortfarande är helt hormonell). Dessutom riskerar en separation amningen.

Mamman och bebisen lever redan i ett av naturen orsakat symbiotiskt förhållande vid födseln och det bör inte störas eller förstöras. Istället för att förstöra symbiosen ska pappan introduceras till konstellationen så att det blir en trio istället för två duon (vilket kan börja ske redan under graviditeten).

Det är bara avundsjuka män som kommer med dumma kommentarer som din.