Måste de ta barnet efter kejsarsnitt??

Självklart inte men jag tycker det är sorgligt om man inte kan önska sig något utöver det. Som om det vore en motsättning att vilja ha ett friskt barn OCH en bra upplevelse av födseln.

Det finns ännu ingen fakta på hur jag upplever de där minuterna.

Du bestämmer själv hur du vill uppleva dom. Är du redan nu negativ, så är ju risken större att det blir fel. Men fakta är att anknytningen inte påverkas, då skulle de flesta barn ha taskig anknytning till sina föräldrar.

Lyssna inte till negativa kommentarer. Lyssna istället till ditt hjärta. Då kommer du veta vad som är mest rätt för just dig.

Det blir alltid samma sak i trådar som handlar om förlossning och hur elaka och onda personalen som valt att jobba med detta är.

Förlossningsrädda har en sällsynt förmåga att inte ta till sig fakta utan blir sura och går till angrepp. Några gånger har jag försökt framföra att förlossningen och tiden däromkring är inte det jobbigaste med att ha barn. Det brukar inte alls kunna tas emot. Om man oroar sig så fruktansvärt mycket över såna här saker, vänta tills ni ska lämna på dagis, de ska börja skolan, vara ute på kvällarna, dricka alkohol, hamna i dåligt umgänge osv. Det är liksom dags att ta kontroll över oron istället för att försöka styra saker som inte behöver styras. Oron över barnet kommer alltid att vara med. Men kontrollen man kan ha kommer att bli mindre och mindre.

Du kanske borde gå till källan for din oro, om detta är den, och ifrågasätta den lite mera. Din kompis har ju kanske fel.

Som sagt: jag har inte haft barnen ostört hud mot hud timmarna efter förlossningen. Men inte upplevt problem med anknytning eller amning.

Vid första snittet mådde jag inte bra, reagerade förmodligen på läkemedlet mot illamående. Jag var helt väck flera timmar. Jag hörde vad som hände i rummet, men kunde liksom inte vakna till och kommunicera.
Det störde mig, inte anknytningen eller så, men att jag liksom missade de där första mysiga timmarna.  
Så till nästa snitt hade vi med filmkamera in på operationen, pappan och barnmorskan filmade oss, förberedelserna, och bebisen direkt efter. För mig var det en trygghet, att veta att jag skulle kunna se den där första tiden i efterskott om vi skulle bli skilda åt eller jag skulle vara helt borta mentalt.

Kanske kan vara något för dig?

När min mamma blev smittad med min bror för 33 år sedan var hon sövd och fick inte träffa honom på 1,5 dygn och när hon blev smittad med mig så var hon vaken, fick ha mig på bröstet tills de tog mig och vi träffades sen 1 dygn efteråt nästa gång. Men det var ju annorlunda förr

Men var får du allt ifrån? Vem har sagt att personalen är elak? Varför tror du att jag tror att födseln är det jobbigaste med att ha barn? Du kan inte tänka att jag både kan ha funderingar kring födseln OCH ha insikt om att det blir som det blir OCH veta att födseln är en extremt kort tid medan jag ska ha barnet resten av livet? Jag kan ha hur mycket funderingar om att lämna på dagis som helst men det skriver jag väl inte i en sån här tråd :-P

Det finns många trevliga och givande exempel i tråden på personer som inte tror att det spelar någon roll med separationen men som inte måste gå till överdrift och börja förminska mig och andra förlossningsrädda för det. Oroa dig mindre över hur jag oroar mig och sluta skriva så nedlåtande så kan du säkert göra gott här i forumet med dina kunskaper och ditt intresse.

TS, din kompis har rätt men inte helt. jag skulle inte vilja påstå att de där första minutrarna är extremt viktiga, faktiskt inte.
Man tar barnet en ganska kort stund om allt är bra och under den stunden är pappan med barnet.
De klipper navelsträngen, torkar lite, kollar att barnet mår bra helt enkelt och ofta är en barläkare med där då.
Det tar kanske 5-10 minuter om ens det då du sys och barnet är ute- med sin pappa.
Sen om du mår bra och bebisen med så får du honom till dig när de tar över dig i sängen.
Att ligga hud mot hud är lite meckigt också när du ligger på ett ganska smalt operationsbord med armarna på armstöd och med sladdar och så på dig.
Jag är själv snittad tre gånger, varav det ena snittet urakut då jag sov. Barnet var med sin pappa hela tiden ( jag hamnade på IVA) och vi träffades kanske 2 timmar efteråt. Inga problem med vare sig amning eller anknytning och vi har i dag över 20 år senare en nära bra relation.
De andra två snitten var jag vaken vid, men att ha dem hos sig innan man kommer över i sängen är som sagt var ganska svårt. Pappan satt bredvid däremot efter de där 5 minuterna och hade barnet ( barnen ena gången då vi fick tvillingar) på en stol uppe vid mitt huvud så jag kunde röra lite på dem.
Jag har ammat alla mina barn utan problem!

Ps/ jag är med som personal ganska ofta på snitt och min erfarenhet är att man lägger till barnet till mamman så fort man kan!

Lycka till!

Jag snittades akut, dock inte urakut - både sonen o jag mådde bra men det var så långsam progress och min kropp orkade inte mer. Han skrek redan när bara huvudet var utanför magen men de gick ut med honom direkt - maken fick följa med - utan att jag hann se honom. De kom tillbaka efter några minuter och då fick jag honom på bröstet, men mådde då så illa och skakade i hela kroppen att maken fick ta honom och de åkte upp på familje-BB medan jag var ihopsydd, fick även stanna en stund på uppvak. Självklart är det viktigast att allt går bra, men jag kan ändå sörja att jag inte fick föda vaginalt - hade ju sett framför mig finalen när bebisen kom ut och fick komma direkt på mitt bröst. Men man kan inte styra över allt...

Jag tror inte att anknytning är något som enbart skapas av närkontakt/hudkontakt med barnet. Jag tror att det är en "kemisk process", En blandning av förlossningshormoner och annat. 
Efter ett planerat kejsarsnitt har man inte mer "naturlig" kontakt med barnet än pappan. Pappor har normalt sett inte svårt att knyta an till sina barn, men det är ändå inte samma naturliga kontakt som man ser mellan mor och barn.

Konstigt/naturligt nog är akut snitt bättre än planerat. Så länge ingen sjukdom finns mår barnet bättre. Amning har lättare för att komma igång. Samt att det är mer sällsynt med anknytningsproblem.
Troligtvis beror det på att både mamman och barnet fått sin dos av hormoner innan akut snitt. Ungen vet/känner/vill att det är dags att födas. Mamman känner instinktivt att det är dags att föda, och ett barn är att vänta inom kort.

exakt.

exakt.

Vet inte om du fött ditt barn än TS men jag har fött 3 barn med planerat snitt. Jag sa på en gång att "barnet stannar hos pappan eller mig då det kommit ut" 
Ingen ifrågasatte det, går PRECIS lika bra att väga o mäta efter 5h. 
All vård är frivillg glöm inte det. Det är ni som är föräldrar som bestämmer över ert barn o hur ni vill ha det.