Lämna småbarnsåren eller börja om

Följ ditt hjärta! Tänk på hur du kan komma att känna OM du genomgår en abort.

Jag tror såhär: en abort kan man ångra för resten av livet med stor sorg, men ett barn ångrar man aldrig <3

Om några år flyttar din äldsta hemifrån, 4-6år. Då blir yngsta helt ensam hemma ;)

Det där med att man aldrig ångrar ett barn, stämmer inte för alla. Det är en myt som lever kvar. Grundades i den där anti-abortrörelsen som startade i USA på typ 50 talet eller vare va.

det är ju det som man aldrig vet något om

Ibland går och blir inte allt som man tänkt sig men man kan göra det bästa av situationen och förhoppningsvis med hjälp och stöd bakom sig så klarar man allt. Vår efterlängtade "sladdis" kom för ett år sedan då jag fyllt 40. Mycket har varit jobbigt och är jobbigt, vaknätter och att börja om igen. Alla våra vänner har större barn och vi är dem enda i bebiskoma igen.

Men detta är en kort period av ens liv och jobba och umgås hinner man igen. Jag har fått nya vänner också genom att plötsligt gå på mamma träffar igen. Oavsett kan både min man och jag trots att vi i nuläget skulle ge en månadslön för en natts sömn konstatera att vi valde 100 ggr rätt att få uppleva detta en sista gång.

Du kommer känna i ditt hjärta vad du vill, strunta i alla för och nackdelar. Välj det som du tänker mest på.

Det värsta är att jag får ångest över de båda dåliga alternativen. Vet inte om jag skulle klara leva vidare med en abort bakom mig samtidigt som det känns så fel med en graviditet i vår ålder. Kommer vara 62-63 och 67 när barnet är 20 år.

Förstår ditt problem men samtidigt får du nog ställa dig frågan: vill du börja om, orkar ni och kan du känna en glädje över en ny liten individ och med allt vad det innebär? Är ni med på det båda två?

Det är mycket viktigare än vilken ålder ni har när barnet är 20 år. Du har livserfarenhet, mer tid och mer ork än vad man kanske har när man är yngre och har fler småbarn samtidigt. Ni har två "större barn" som också finns där med kärlek och omtanke.

Vår bebis är nr 3 och dem andra syskonen är 6 och 9 år. Vi var klara med vaknätter och flera tuffa småbarnsår som slitit väldigt på oss och vårt förhållande. Men jag kände en inre längtan att få vara med om det än gång till och vi ville båda ha ett till barn.

Att få en bebis igen är en stor omvälvande händelse, bara att gå igenom en graviditet som kanske inte blir som man tänkt sig så det viktigaste är ju att ni båda vill och tycker att det är "värt det". Jag tycker också att man är mer avslappnad och har ett annat lugn när man får barn i vår ålder mot när man är yngre.

Ja det är underbart att få barn som lite äldre. Jag var 37 då jag fick min prinsessa och hon har verkligen varit min prinsessa sedan hon kom. Första barnet hade jag svårt att knyta an till. Dels för att jag hade svårt att identifiera mig med en pojke och att jag fick en depression efteråt. Är ju givetsvis rädd för att hamna i den situationen igen. Det kanske inte blir som med prinsessan en gång till. Jag vet igentligen inte varför jag har sån åldersångest men jag kände mig gammal redan som 37. Tills nu efteråt känns det rätt normalt då hon har kompisar vars föräldrar är i vår ålder.

Tvivlare: Nyfiken, hur gick det? Jag är själv 39 och älskar bebisåren men sambon vill gå vidare nu efter 5 barn....

Snart 40 år och två barn 12 och snart 9 så vi har verkligen lämnat småbarnsåren bakom oss. Än har vi tid kvar men inte en chans att det blir små kottar mer. Vi lever livet och njuter av fina stora friska smarta barn. Vi ska nu satsa på annat i livet som att bygga vårt drömhus och ta långa promenader. Vi ska om några år helt börja leva det där livet många par gjorde innan de fick barn. Vi var två fattiga studenter som typ fick barn. Kärleken och passionen mellan mannen och mig bara växer efter har varit lite stiltje under några år när barnen var yngre. När jag är 50 år ska barnen leva sitt eget liv är min plan. Visst får de bo hemma men då klara sig själv fast under vårt tak.

Hej!

Jag är alldeles ny här på familjeliv och är kul att läsa om folk i liknande sits som jag!

Jag har fyra barn i åldrarna 13-9 år: Har väl aldrig egentligen känt mig "färdig" och känner nu att jag skulle verkligen vilja ha ett barn till!!

Jag är 37 år och känner också att ska vi ha ett barn till är det nu, vill inte vänta och bli äldre, har blivit lätt gravid tidigare gånger och graviditeter och förlossningar har varit i det närmaste "perfekta" men vem vet, jag blir kanske inte ens gravid nu så här några år efter...

Jag tänker MASSOR på för och nackdelar; kan nog inte komma på någon nackdel alls mer än att man "tar risken" att få ett sjukt barn eller att något ska gå fel när men har fyra friska... 

Dock tror jag att önskan att få ett barn är större än rädslan att något ska gå fel.

Men jag känner så starkt att jag vill få uppleva småbarnsåren igen, jag vill liksom inte att det ska vara över ännu.

Jag har egentligen mycket runt mig, är egenföretagare mm men känner att ett litet avbrott för ett barn till skulle inte göra något.Företaget/jobbet har jag kvar men jag kan inte skaffa barn resten av livet...

Jag antar att jag är lite galen som vill "börja om" men det är nog just vad jag vill!

Aldrig i livet. Är 42 nu och skulle aldrig gå tillbaka.
-ekonomin vill skämma bort mina barn
-orken när jag är pensionär ska jag ta hand om mig själv och mina ev barnbarn. Vill leva när ev barnbarn kommer.
-vill att alla mina barn ska få njuta av mormor och morfars fantastiska kärlek. Vara hos dom på loven och helger.