I vecka 36 förlorade vi vår lilla tjej, för två månader sedan. Jag tror aldrig vi kommer att vara "redo" för en ny graviditet men vi vill inget annat än att få ett syskon till vår lilla tjej. Vi vill också känna lyckan som alla andra föräldrar får känna på BB.
Är det någon mer som har varit med om samma sak som vill försöka igen?
Ja jag har velat försöka på engång men jag fick inte tillbaa min mens förens ca 2 veckor sedan och det har varit lite svårt att skilja på "ägglossnings symptomen" och allt annat som har spökat i kroppen efteråt. Jag ska ha ägglossning snart (torsdag) enligt min beräkningar.
Vår dotter var sjuk, hon hade ett diafragmabråck. Vi fick en chock när i fick beskedet då vi inte alls trodde det skulle vara något fel.. Vi väntar just nu på provsvar på mig och min man för att se om vi har någon "balanserad" kromosomavvikelse. Men vi känner att även om det skulle vara det så måste vi ju pröva.
Har ni fått något svar varför er lilla dog?
<3
Jag hoppas på svar nu i dagarna. Är såklart livrädd för ett negativt svar men är inställd på det..
Fy, jag är verkligen ledsen för er skull. Det är så fruktansvärt onödigt och overkligt det vi måste gå igenom., Är det något man kan förhindra vid en ny graviditet eller är det inget man kan göra något åt? Jag tänker som i förebyggande syfte även om man inte vet att det var propparna som var orsaken.
Absolut, jag tycker vi ska följas åt! Det känns bättre när man kan dela sånt med någon som har varit med om samma sak. Jag känner inte riktigt att jag passar in i alla "vi som satsar på + i ..." grupperna.
Jag vet ju inte riktigt när min ägglossning är eftersom jag bara har haft en mens efter förlossningen men jag utgår ifrån att det är samma som innan graviditeten. Jag har dock åkt på magsjuka.. Så jäkla typiskt.
Jag håller tummarna för dig!!!!
Hejsan! Jag har varit borta och kom inte åt mitt konto men nu är jag på hemmaplan igen.
Idag fick vi positiva besked. Varken jag eller min man bär på något och vi har lika stor chans att få ett friskt barn som alla andra. Det var verkligen något jag behövde få höra.
Jag har förhoppningsvis haft min ägglossning, jag har inte testat något men har försökt räknat ut att det nyss har varit eller är just nu så vi kör varannan dag. Jag har dock något liknande magsjuka så kroppen har väl inte varit helt 100. Så nu börjar denna väntan efter bim.. Jag har också försökt att börja tempa men nu närvi har varit lite bortresta så har det glömt bort:( Jag läste massor om det på nätet, googlade fram lite och laddade ner en app, den är lila och heter något med "menstruation". Jag tror att man kan använda den som ett preventinmedel också. Men den är bra, man kan räkna ut på olika sätt med den när man ska ha ägglossning.
Jag håller tummarna för er <3
När man skriver på telefonen så hoppar den lite som den vill. Det blir lite konstiga meningar såg jag och allt kom inte med. Men det jag skrev också som inte kom med var att jag tycker det är fruktansvärt det som hänt er och jag tycker samma sak, det är lite lättare att få ventilera med er som varit med om samma situation. Det är fruktansvärt och det ska inte få ske!! Men det sker. Idag när vi fick provsvaren så kände jag verklige att det finns ett litet ljus upp från botten.
När vi satt där på förlossningen och fick höra att "man lär sig leva med sorgen" så ville jag bara slå dom i ansiktet och skrika rakt ut. Ett tag ville jag inte ens leva längre. Idag kan det faktiskt gå en dag när jag kan leva som "vanligt". Jag törs gå på matvarubutiken och träffa på någon jag känner. Idag var jag in på sjukhuset till kuratorn själv fö första gången och det var ett stort steg bara det. Ett steg i taget.
Jag är sjukskriven nu till den 26/7 och jag tänkte att jag skulle försöka komma igång och jobba i Augusti/september lite grann. Det känns jobbigt men jag tror även det skulle kunna vara bra för mig. Det är ju så olika för alla. Jag får ett otroligt bra stöd från mig jobb kan jag tillägga. Hur har det gått för er, har ert jobb stöttat er? kramar
Hej och tack! Ja det känns väldigt skönt att det inte var något genetiskt! Då vet jag att chansen för att det händer igen är ytterst liten.
Ja man förstår ju inte att världen där utanför fortsätter att fungera.. Men jobba måste man ju. Men jag tror ändå att mår man bra på sitt jobb eller med det man arbetar med så är det nog bra när man kommit en bit in i sin sorgprocess att börja jobba igen. Jag känner i alla fall så. Vi båda kommer säkerligen att plussa snart, det tror jag! Vill kroppen det så:)
Jag vill jättegärna komma med i en sån grupp, jag har sökt men inte hittat någon. Vad söker jag på eller kan du lägga till mig? Jag heter Sara Strömqvist i alla fall, är ljushårig å bilden (kortet är från när vi gifte oss).
Kramar
Jag hittade två men inte den som är för oss som vill försöka igen:) så du får gärna lägga till mig!:)
Vad skönt att du känner så. Från början tror man ju aldrig att man ska kunna le igen. Men sen kommer den dagen och då känns det nästan fel. Fel att man är glad? När jag pratade med kuratorn om det så sa hon att det faktiskt är ett sätt att överleva och det är så sant. Jag har lärt mig att dom studerna som är sådär fruktansvärt jobbiga kommer att fortsätta komma och jag måste bara få vara deppig vissa dagar. Jag känner att jag hellre går igenom all smärta nu och lär mig leva med det än att det kommer som en smäll om ett år. Även om dom stunderna kommer att komma då med så kanske dom lyckliga dagarna är fler än dom jobbiga och sorliga. Förhoppningsvis så har vi ett syskon till vår Elise då som vi får glädjas utav.
Jag har också ett serviceyrke och jobbar mycket med återkommande kunder vilket känns jobbigt men jag ska försöka börja någon dag iveckan till att börja med. Jag får väl se vad läkaren säger. Han ville gärna att jag skulle börja med antidepressiva men jag tycker själv att jag har kommit en bra bit så kan jag undvika det så gör jag det. Jag hoppas dock jag får några veckor till så jag känner mig redo när det är dags att börja jobba. Vad skönt att du får stöd från ditt gamla jobb. Man behöver det!
Jag såg att jag hade missat några utav dina frågor. Vår dotter fick namnet Elise. Vi hade funderat på det innan och någon dag efter att hon föddes så sa min man hennes namn och då kände vi att, ja det är det hon ska få heta. Hon var vårt första barn. Jag slutade med pplåster i Maj och fick "pillermens" i juni, sen fick jag en vanlig och sen plussade jag i slutet utav september.
Vad fick er tjej för namn?
Har ni valt obduktion på henne? Vi valde det och det var då dom hittade diafragmabråcket samt kromosomfelet.. Men oftast så hittar dom ju ingenting..
Jag håller verkligen tummarna för att ditt avslag slutar snart. Kroppen vill ju inget annat än att få hålla i en liten bebis. Jag hoppas verkligen att det går lika fort denna gång. Jag har BIM nästa vecka så tills dess får vi köra på och hålla tummarna . Kram på dig
Stort, stort GRATTIS! Jag hoppas att allt går som det ska och att du känner att du kommer att våga glädjas över denna graviditet <3 kramar
LaCrue:
Ja jag tycker att man ska få känna själv vad som är bäst, jag vet ju att jag har pillerna där ifall att jag behöver dom. Vissa läkare behöver lite mer social träning.. Min läkare hade faktiskt själv förlorat ett barn men hans dotter var 19 år. Jag vet att det inte är samma sak men det kändes som att han i alla fall kunde förstå sorg på rätt sätt.
Vilket fint namn hon fick! Juni är ett namn som jag tidigare har fastnat för:)
Det är ju lite sjukt när dom kommer och frågar om man vill ha obduktion för egentligen så vill man inte det. Eller jag kände också där och då att nej, varför ska dom få skära i min lilla tjej och jag mådde skitdåligt när hon skickades iväg för obduktion. Dom sade till oss också att det troligtvis inte skulle vara något fel eftersom det inte var något synligt fel. Men efter att jag och min man hade pratat om det så bestämde vi oss för att göra det. Men mycket också pga utav att hon var så liten. Hon vägde bara 1220 i v 35 så jag kände att det borde vara något som inte stämmer och mycket riktigt så var det dethär diafragmabråcket. Jag fick dock en chock när vi fick provsvaren osv och det var långa 5 veckor innan vi fick veta att det inte var något fel på mig eller min man.,
Vi valde faktiskt att sprida henne vid vår stuga som ligger ca 30 minuter från där vi bor. Vi kollade först på kyrkor men strax efter att hon föddes så valde vi att vi skulle sälja vårt hus. I och med det så viste vi inte vart vi skulle bo i framtiden och jag ville inte ha henne på en kyrkogård långt bort. Så vi valde vår familjestuga som har gått i generationer. Det är nästan alltid någon där och hon ligger med utsikt över vattnet på ett fridfullt ställe. Vissa tycker säkert att det är helt galet men för mig kändes det jättebra. Eftersom det alltid är folk där så vattnas det och planteras nya blommor hela tiden.
Vi köpte en större bricka (en sån man har på minneslunder) med namn och datum som vi satte på en slät sten som min pappa hittat nere vid vår stuga.
Jag tycker man ska göra det som känns rätt för en själv helt enkelt! Vad tyckte du kändes bäst?
Ja precis, det är svårt att veta om det är avslag eller mens:S Jag hoppas att det tog sig men jag vet ju inte riktigt när jag har ägglossning etersom jag bara har haft en mens. Min man åkte till Norge på fiskeresa nu några dagar så jag hoppas inte att det var då i alla fall. Det märks ju om den kommer:) Annars får vi ta nya tag.
Jag håller tummarna!!!