Hylla en kvinna och vinn biobiljetter från Scanbox till Kvinnan i guld med Helen Mirren!

Skulle vilja börja med att hylla en medlem på familjeliv. Kimpossible. Hon har funnits där för mig även om jag har varit frånvarande och inte orkat skriva tillbaka alltid och vi har aldrig träffats IRL men det är absolut något jag önskar en dag. Den där kvinnan är inte bara någon jag delar åsikter med utan är också jäkligt klok och stark och har visat sig vara en riktig vän. Med vissa är det väl så, de är nära, man känner det. Hur ofta man träffas eller pratar eller skriver till varandra spelar mindre roll. Man vet att den där personen finns där när det krisar. Jag är superimpad av henne och väldigt tacksam och hon vet varför.

Annars vill jag gärna hylla mina systrar som nu båda är här på besök. Jag var sladdisen så när jag var liten hade vi inte mycket gemensamt och jag hatade det faktiskt, att vara sladdis. Nu har vi alla växt upp och det är galet hur lika vi är till personligheten och det är alltid en sorg att vi träffas så sällan. Numera skrattar vi, njuter och gråter tillsammans. Den äldsta av oss har precis friskförklarats från bröstcancer och hon inspirerar mig på alla sätt möjliga, hon njuter till fullo av livet idag och ser allt som jag bara går förbi. Min andra syster har ungar i samma ålder som jag har och är väl en lika "dålig" mamma som jag, det tröstar:) Vi har kul tillsammans dessutom och hon har alltid varit den som uppmuntrat mig att gå min egen väg och levde/lever livet själv. Ingen av oss skulle fixa att bara vara mamma då vi är alldeles för rastlösa för det.
Idag är ålder bara en siffra.

Den viktigaste kvinnan i mitt liv är min bästa vän. Jag älskar henne djupt. Det finns inget hon inte sett eller vet om mig. Det finns inget jag inte kan säga. Vi har känt varandra i 20 år nu och vi har gått igenom så mycket tillsammans och även om vi tar olika vägar i livet förändras aldrig våra känslor för varandra.
Hon var 14 år och rätt mobbad för att hon hade för stora skor. Jag var rätt hipp men var trött på alla de där coola i skolan och tog kontakt med henne en dag och där föddes en vänskap. Jag hjälpte henne med kläder och skor i rätt storlek (då hennes föräldrar tyvärr inte prioriterade det utan istället en storfamilj) och hon gav mig riktig vänskap och inte något som var beroende av vilka kläder jag bar. Vi hade världens roligaste ungdom tillsammans och hade både samma önskan om att komma bort från "hålan". När vi var 18 år hade vi jobbat ihop tillräckligt med pengar för att ta oss till Asien och stannade i sju månader och åkte sedan till Australien ett par månader, jag har barn nu men mitt liv hade en mening innan och det där är något av det. Jag levde varje dag. Min kropp älskade värmen. Jag har aldrig haft så roligt. Vi fortsatte resa och såg världen i ett par år efter det, jag träffade sedan min nuvarande sambo och mina barns far där någonstans och där började vi ta olika vägar. Det handlade om att jag ville stanna och hon ville resa vidare, hon älskade/älskar honom och såg vad jag såg och reste vidare själv. Jag var inte redo för något seriöst men blir man galet kär, vad gör man?
Idag är vi alla tillbaka i Sverige sedan några år tillbaka och jag och hon träffas varannan månad ett dygn eller en helg då det är bara vi, ibland tillsammans med våra sambos. Pratar i telefon varje dag.

Oj, det där med att motivera glömde ju jag. Gillade mest tanken på att hylla och kom på flera fanatiska kvinnor. Känner dock att jag gärna vill motivera mitt svar med en av dem i tanken. Av alla får det bli min syster. Min äldsta. 14 år äldre. Jag kan aldrig ge vad jag aldrig gav och en biobiljett är en piss i sjön men känslorna kring det hela kanske är av betydelse. Jag vet inte.
När jag var två år flyttade hon hemifrån. Jag minns det inte. Jag minns henne från den tiden någonstans tror jag men bott ihop och delat middagar och haft det där som mina ungar och hennes ungar har som är nära i ålder har vi aldrig haft. Jag verkligen avskydde att vara sladdis men idag finns ingen ålder längre. Det har inte funnits någon ålder på länge och när jag växte upp började jag glädjas åt att faktiskt ha en så fin syster även om vi inte kivades om leksaker eller skämdes för mamma och pappa ihop under vår barndom. Vi har hittat något annat som är mycket fint hoppas jag.
När hon fick bröstcancer visste jag inte hur jag skulle reagera, jag var tvungen att bryta ihop för att kontakta henne och hon och hennes man försäkrade mig om att allt var okej fast vilken idiot som helst fattar väl att det inte var det. Även om hon bor 100 mil bort skulle jag ha åkt dit..Det dåliga samvetet gnager och även om hon är friskförklarad idag kommer det inte gå över. Hon har gett mig så mycket. Hon har gett mig en tro på livet som jag inte hade förut, hon ser småsaker i livet och när vi träffats och lämnar varandra undrar jag vad fan jag gnäller på ibland. Jag hoppas att jag kan fatta det hon har fattat utan att själv bli sjuk.
Min syster gick igenom alla jävliga behandlingar och det hon kände då är det sista jag önskar någon människa, hon fixade det förhoppningsvis och är och har alltid varit så älskvärd men idag är det något annat när vi träffas, jag fattar att livet är skört. LEV. Hon lever nu. Hon, liksom jag, var iväg och reste mycket med bästa vännen i ungdomen. Idag reser de igen, 20 år senare. De väntar inte. Snart 3 veckor till Indien igen som de besökte i 20 års åldern. Jag och min bästa vän planerar för fullt för vår resa tillbaka för vem vet..

Jag skulle önska att hon fick dessa biobiljetter eftersom hon är den starkaste och mest inspirerade kvinna jag känner. Vem hon skulle ta med sig är upp till henne.