Snälla förklara för jag förstår inte!!!

Det sista du säger, är väl inte konstigt om man inte förstår när man inte själv har barn? Det borde ju rimligtvis vara så att den som har barn kommer ihåg hur lite man förstod innan man själv fick barn.

Jag som haft styvföräldrar skulle snarare säga att sty/bonusföräldrar inte ska ta på sig en föräldraroll. Jag levde främst med min mor och styvpappa, och min mamma var föräldern och styvpappa var mer min "polare" och mammas stöd. När man hade tonårsgräl så var det mamma som fick ta det och styvpappa fick medla mellan oss, neutral mark. Hos min pappa så kände dt mer som den elaka styvmodern, för när hon gav ett nej så var det 10ggr värre, hon hade inte rätten att bestämma tyckte jag. Så som styvförälder anser jag att man ska acceptera/respektera och vara en god förebild, men inte ta över föräldrarollen (framför allt då om barnet har en mor & far). Jag uppskatta väldigt mycket att ha styvpappa som stöd och kompis när mamma och jag hade konflikter och han var så rar och vis och försökte alltid lösa allt =)

Ja exakt. Var bonusmorsa en gång i tiden innan jag själv hunnit skaffa barn och kände mig extrem obekväm i den rollen (är idag när jag skaffat egna barn tvärtom trygg i min vuxenroll tillsammans med barn). Blev lämnad vind för våg av min dåvarande sambo trots att jag bad om vägledning (det var ju ändå hans barn). Kändes litegrann som om han förväntade sig att jag skulle bli den perfekta bonusmorsan helt utan hjälp bara för att jag var kvinna.

Jag håller med om att barn i så lång utsträckning som möjligt ska tas om hand av föräldrarna. Men det blir märkligt när det blir extremt. De flesta ensamstående har någon som avlastar dem och tycker inte personligen att det är någonting att skämmas för. Känns nästan som en människa som inte vågar ta hjälp av andra, ens när det skulle behövas. Eller så har jag fel och han är en extremt kompetent förälder bara.

Det behövde inte vara något specifikt men om en förälder säger nej, så kan man tjata lite och få ett nej till eller förhandla. Men när styvmamman sa nej så blev jag än mer upprörd för då kände jag att hon är inte min mamma, hon bestämmer inte över mig. Min styvfar kunde neka genom att hänvisa på mammas order, men när det kom till något ang mig så var det mamma som fick fatta beslutet, han hänvisa att hon bestämde. Han brydde sig ändå och kom och snacka med mig om man sura för att man inte fick gå på en fest dyl (tonåren) och kunde få mamma att ändra sig lite genom att han ställde upp med kör/hämtning etc. Jag gilla att han var neutral, det är jobbigt nog ibland att ha två föräldrar som gnatar, och att ha fyra är för många. Det kändes bar att han försökte vara "på min sida" samtidigt som han stötta mammas beslut och aldrig sa emot, men kunde diskutera och få henne att ändra sig något, ibland.

Jag tycker att man visst har skyldigheter gentemot FAMILJEN. Annars är man ingen familj. Kan man inte torka rumpan eller skjutsa till en träning har man ingenting där att göra.