Ångest

Fast du vill inte välja snitt!! Det är fan så mycket värre än att föda vaginalt. Smärtan och tiden efteråt är förjävlig!

Bristningar kan du inte göra något åt, det är genetiskt hur man reagerar. Har din mamma mycket bristningar är det stor risk att du också får det.

Klart att du blir stor när du är gravid - du är ju två! De flesta kommer dock tillbaka till sin gamla vikt ganska snart. Man får stå ut de där månaderna.

Men hur fort tar det att läka i underlivet? Man hör ständigt hur vänner och bekanta har spruckit upp eller att de varit tvungna att klippa upp. Hemorrojder verkar också vara ett vanligt "fenomen". Är inte tiden efter en vaginal förlossning också rätt tuff om man ser till smärta och liknande?

Jag är helt ny i det här sammanhanget och har verkligen inte koll alls utöver det man hört och det är ofta folk som berättar om sina skräckupplevelser och alla "krämpor" som kommer efteråt. 

 

Ja både min mamma och min syster har en hel del bristningar efter graviditeterna det är just det som gör mig så nojig över min egen kropp. 

Jag tänker precis som du, i allt du skriver, jag är dock visserligen bara 23, men ändå.

Jag har redan sagt till min pojkvän att om läkare nekar mig ett snitt(lååååångt fram när detta blir aktuellt), då gör jag abort och han får inga barn. Det finns inte en endaste liten chans i världen att jag någonsin kommer föda ett barn vaginalt.

Jag har läst på massor, och riskerna med en VF är mycket större, förlossningsskador är vardag och ingen pratat om det...

Jag kan överleva att ha lite ont i såret och kanske inte lyfta tungt de första månaderna. Piece of cake!

Men att inte kunna ha sex på år, inte kunna sitta ner, bli inkontinent och helt gå sönder där nere tycker jag är mycket värre. Min syster sprack från hål till hål när hon fick sin son, aldrig att jag tänker utsätta mig för det!

Intressant läsning om förlossningsskador!

www.svt.se/opinion/article2984535.svt

Men fy vilket läsning. Ja då överlever jag hellre smärta från en "operation" ett par månader än ett liv med skador och smärta som artikeln berättar om!!

Jag planerar ändå bara för ett barn, OM det skulle bli aktuellt. Vi har redan en femåring, även om han inte är min biologiska.
Barn är fortfarande inget som står längst upp på min lista, men som sagt tankarna kryper på mer och mer för varje dag som går. Så det är väl kanske bara en tidsfråga innan jag helt har bestämt mig. Även om jag just nu inte vet om utgången blir att börja försöka eller om vi avskriver barn helt. 

Min sambo är lättsam. Han har redan en son och känner inte att han MÅSTE ha ett till barn. Men om jag vill så är han samtidigt ändå väldigt öppen för idèn.

Jo, men eller hur. Det känns ju lättare att hantera och man vet om det innan. Det är ju liksom inte som en VF man tror kan går bra, men slutar i katastrof.
Många jämför dessutom akutsnitt med planerade snitt, och det är ju inte ens samma sak! I ett akutsnitt är det ju stress, både mamma och barn kan vara i livsfara pga VF som gått fel. Ett planerat snitt är mer kontrollerat och lugnt, man vet vad som kommer hända och man vet när så man kan förbereda sig ordentlig.
Folk och läkare ska alltid försöka skrämma folk till VF, så stå på dig om du bestämmer dig för att gå den vägen!

Men det är skönt att inte känna några tvång iaf, du kan få tänka över det ordentligt och du behöver inte känna någon stress någonstans, bra partner! Det är ju en stor grej och tror man måste vara ganska säker på att man vill, och inte bara göra det för att "alla andra gör det" eller "det är något man bara ska". 

Hela min släkt och mina föräldrar frågar hela tiden när det blir dags för oss, när får de bli gammelföräldrar eller mor/farföräldrar. Första gången jag sa att jag inte ville ha barn var jag ganska ung och långt innan jag träffade min nuvarande sambo, och alla blev helt förfärade, "barn, det får ju alla". Jo men tjena...
Jag har alltid sagt blankt nej till barn, men min sambo vet att han vill i framtiden, och han hade blivit en fantastisk pappa, så jag har också blivit mer öppen för idén. Framtiden får utvisa, man kan ju alltid ångra sig :)