Sorg över misslyckande

Du är absolut inte ensam, men tyvärr hör man ofta bara om de som blev gravida på första försöken och om de förlossningar som gick bra. Jag har upplevt ibland att folk inte riktigt vill lyssna längre när de förstår att man hade en jobbig förlossning. Vet inte om det blir för jobbigt för dom, eller om man bara förväntar sig att höra att det gick bra. Som när man frågar "hur mår du" och man ska svara "bra" oavsett hur man egentligen mår.

För oss tog det 1 år att blir gravida med 1an (är gravid med 2an nu som tog 1,5 år). Var halvtidssjukskriven delar av graviditeten pga mycket sammandragningar men gick över 6 dagar till slut. Förlossningen började bra, var öppen 10 cm 9-10 timmar efter att värkarbetet börjat, men sen tog det stopp. Var fullt öppen i 6 h innan sonen till slut föddes med sugklocka. Jag fick en 3e gradens sfinkterruptur och fick sys på operation efteråt medan maken knöt an till sonen. Första månaden hade jag svårt att gå, sitta, det mesta egentligen. Kunde inte sitta i soffan och mysa med sonen, det gjorde för ont. Så jag ammade så gott jag kunde (det var ingen dans på rosor det heller) sittandes på en hård stol (det enda som inte gjorde alltför ont att sitta på) medan maken bytte blöjor, lagade mat och hade sonen när jag inte ammade så jag kunde vila bort lite smärta... Det var inte alls så jag hade tänkt mig första tiden efter förlossningen och jag kan sörja ibland att det inte var sådär rosenskimrande som man lätt får för sig att det ska vara. Men jag har inga men idag och har världens underbaraste son som jag älskar ofantligt mycket. Sonens pappa är dessutom hans största trygghet i livet och funderar ibland på om det beror på all närhet han fick av pappa den första tiden.