När jag blir arg så

Jag har rätt kort tålamod i mångt och mycket, men är samtidigt sån som kan gå och ruva rätt länge innan måttet blir rågat och sen exploderar det. Det händer dock inte så ofta att jag blir riktigt arg och det går över snabbt och jag är inte långsint

Jag har lätt att ge snabba svar på tal och behöver inte bygga upp så mycket ilska till vardags så här, men min ilska yttrar sig lite olika beroende på vad det gäller.

Sur är vad jag är. Har jättesvårt att bli arg i stundens hetta, blir mest ledsen efteråt och går och surar. Önskar verkligen att jag var bättre på att skälla eller i alla fall ge svar på tal.

Jag blir mycket sällan arg. Då jag ändå blivit det, så har det i regel varit på min (ex-)man, och då har jag ställt mig och bakat. Sockerkaka. När jag bakat färdigt har jag också varit arg färdigt.

Det beror helt på vad det handlar om för situation. På jobbet, exempelvis, så kan jag gå och störa mig på en person under rätt lång tid utan att säga något, tills bägaren en dag rinner över. Hemma skulle jag aldrig göra så utan där är jag tydlig på en gång med vad jag känner, vilket gör att jag egentligen aldrig blir speciellt arg. Sen finns det personer i andra sammanhang som inte ens är värda en utskällning, så dessa ignorerar jag bara även fast jag slutat vara arg för flera år sedan.

Blixtrar till och går över fort, rent generellt.

Men mkt beror på vad det handlar om, mitt tålamod är enormt med djur och barn, men när det gäller korkade vuxna och materiella saker som krånglar, typ datorn eller något som vips försvunnit så bara kaaabooom explosion och ofta skrattar jag åt mig själv kort där efter.

 

Jag blir extremt sällan arg men när jag blir det så blixtrar det till och går över väldigt snabbt, bara jag får säga mitt så är det bra sen.

Är faktiskt ganska jobbigt när det gäller att uppfostra barn, ibland så måste man som förälder vara arg på sitt barn en stund för att markera att det de gjorde var inte okej, jag blir aldrig arg så länge så jag måste låssas vara arg ibland när jag egentlgien bara skulle vilja skratta åt det som har hänt, men gör jag det så är det mitt barn som kommer att växa upp och inte vara uppfostrad nått så jag måste agera så de lär sig rätt och fel.

Men de brukar i och för sig säga att jag är gullig när jag är arg så jag tror att det lyser igenom att jag inte är så arg egentligen :p

Det beror alldeles på när, var, hur och varför.

Startar en tråd på familijeliv och gnäller om det hela. 

Alla alternativ skulle nog kunna passa in på mig, vad det handlar om och var jag är psykiskt och även vem eller vad ilskan är riktad mot avgör. Är väl rätt föränderlig i mitt humör beroende på. Är inte sådär glasklar.  Skriker gör jag typ aldrig men kan vara riktigt jobbig ändå. Dessutom känner jag ibland att det kan vara omöjligt att inte anpassa mig själv efter situationen.
Var arg senast idag på en kollega, jag sa vad det handlade om i trevlig ton, hon exploderade. Då kände jag att jag var tvungen att höja rösten för att nå fram även om jag försökte säga att vi kanske kan prata om det och komma till
en gemensam lösning när hon inte skrek vilket ju funkade sådär. Att skrika fixar jag inte. Får väl ta det nästa gång vi jobbar;)