• Anonym (Mamman)

    7-åringen förstör vår familj! (lång TS)

    Vår familj behöver hjälp!
    Vi är en familj på 2 vuxna och 3 barn, varav äldsta är 7 år.
    Han beter sig så fruktansvärt illa varje dag och det förstör oss alla! Vi mår dåligt hela tiden. Inte minst mår han själv dåligt och är arg och vresig mest hela tiden. Från morgon till kväll är det sura miner, skrik (vråååål), slår sin pappa, retar lillebror och triggar honom tills han blir arg och slår tillbaka/kastar något (han är 2), svär, säger att han ska döda oss och att ingen gillar honom. Det är som om han har bilden av att vi inte älskar honom/ tycker om honom och gör allt han kan för att bekräfta den bilden. Vi vuxna gör det vi kan för att visa att det inte är så, vi pratar lugnt, låter honom ha sina utbrott (väljer våra fighter), kramar honom, skojar, har ensamtid med honom och hittar på saker han tycker om, pratar om hur hans dag varit eller berätta något.. Ja allt vi kan komma på. Vi anstränger oss mycket mer med honom än de andra barnen och de andra hamnar i skymundan eftersom hans ilska och utbrott tar över allt annat. Vi har aldrig sagt att vi inte tycker om honom (tvärtemot säger vi att vi tycker om dig men inte det du GÖR) men alla har sina gränser. Vi orkar inte hur mycket som helst och det dåliga beteendet bara eskalerar. Han får utbrott mitt i stan och vrålar som en vilde, slåss och ställer till en scen så att alla stirrar.

    Men.. När han är ensam med mig är han som en helt annan människa. Han är harmonisk och som vem som helst. Han kan bli arg då med (typ att han inte får köpa en sak eller så), men allt är på en normal nivå. Det är när pappa och lillebror är i närheten som beteendet går överstyr. Jag vet inte vad det handlar om, pappan har alltid varit väldigt engagerad och hittat på saker med honom, även efter att lillebror kom. Det är han själv som aldrig vill vara med pappa mer, det är bara jag som gäller.

    Vi behöver hjälp att få lugn i familjen, alla vill inget hellre än att vi ska vara en tight familj där alla kommer överens, men det är som om han bara vill vara med mig och leva vårt eget liv. Han säger själv att han hatar sin pappa, att han vill att han ska sitta i fängelse så att han försvinner och att han önskar att lillebror inte fanns. Denna ilska mot pappa fanns innan lillebror föddes också, men blir bara värre ju äldre han blir. Vi kan knappt umgås med folk eller gå någonstans tillsammans av "rädsla" för hur illa han beter sig.

    Vi behöver alltså hjälp för vi klarar inte detta längre. Alla i vår närhet (främst familj) säger att hans beteende inte är normalt och helt fruktansvärt. Alla säger att de inte förstår hur vi orkar och att han är extremt jobbig och krävande. Ingen klarar av honom. Hur får vi den hjälpen vi behöver? Kontakta skolsköterskan?

    Finns det någon som har tips som vi kan använda oss av med en gång, tills vi fått hjälp. Vad som helst, tips på andra tillvägagångssätt, böcker, allt!

  • Svar på tråden 7-åringen förstör vår familj! (lång TS)
  • Anonym (Inga råd mer än sök proffs hjälp)

    Han var alltså 5 år gammal när lillen kom. Då är han fullt medveten om alla de åren han var själv och hade er för sig själv. Han saknar det och är avundsjuk på lillen.

    Sök hjälp hos BUP.

    Lycka till ts.

  • Sabina

    Ta honom till en psykolog, han behöver hjälp med att uttryck sina känslor, barn brukar bete sig så när dom inte har någon slags makt, och pappan verkar vara källan till det, kanske för att han är mer sträng och bestämd?

    Bra att få honom att lära sig hur man behärskar sina känslor, eller att han mår jätte dåligt, ni måste ha någon som kan översätta vad problemet är.

    Har ni suttit ner med honom själv lugnt bara mamma pappa och son, och frågat honom hur han mår och varför han blir så arg?

  • Ego Lovers

    Jag tycker ni ska vända er till skolpsykologen när skolan har börjat och fråga om vägledning hur ni ska kunna hantera honom.
    Han kan ju även gå dit och prata om hur han känner inför pappa och lillebror. Jag tänker att de alla tre är väldigt lika och det kan finnas en mekanism dom triggar igång er äldsta son. Jag kan tänka mig att de har en diagnos men din man är vuxen och har lärt sig hantera den medan er son är barn och blir impulsiv och skriker ut precis den frustration han känner. Men som sagt. Jag råder er att ta kontakt med skolpsykologen. De är väldigt erfarna när det gäller barn och otroligt duktiga.

  • Alexi

    Självklart börja med bup! Det är ju det de är till för! Ring imorgon.

  • Kriya

    Jag tror du måste knäcka nöten ang varför han tar så kraftigt avstånd till sin pappa. Jag tolkar det du skriver som att sonen inte kan hantera sin ilska och frustration. Det kan naturligtvis ha många orsaker, men det är anmärkningsvärt hur han 'hatar' sin pappa om pappa inte har gjort något fel.

    Något i deras relation är inte bra - hur engagerad och bra pappan än ger ett sken av att var inför dig och andra. Ta reda på vad sonen försöker berätta genom sina frustrerade signaler, då han kanske inte kan sätta ord på vad han känner - men behöver ett starkt stöd i dig om allt inte står rätt till i son-pappa-relationen. Det räcker inte med att agera 'rätt' som förälder när han får utbrott m m, du måste ta reda på vad han känner inom sig och visa en väg framåt och stötta honom i den vägen till 100 %.

  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Inga råd mer än sök proffs hjälp) skrev 2015-08-15 23:11:34 följande:

    Han var alltså 5 år gammal när lillen kom. Då är han fullt medveten om alla de åren han var själv och hade er för sig själv. Han saknar det och är avundsjuk på lillen.

    Sök hjälp hos BUP.

    Lycka till ts.


    Precis. Men en stor anledning till varför vi väntade med barn var pga att han var så krävande och vi jobbade länge "med honom" innan vi kände att vi kunde skaffa ett barn till.

    ----

    Jag gick till en barnpsykolog som hjälpte mig hur vi skulle kunna hjälpa sonen att förstå sina känslor samt ge honom vägledning i hur han kan reagera på andra sätt när det blir jobbigt. Så det är så vi gör nu med, i den mån vi kan. Men när han var liten var det händelser som triggade igång utbrotten och då var det lättare att sätta fingret på det och säga "jag förstår att du är arg och ledsen för att vi inte kan gå till affären just nu.." eller vad det kunde vara, problemet nu är att detta är nån sorts konstant beteende (när familjen är samlad, vilket vi varit mycket under sommaren) som inte triggas av någon annan händelse än att pappa och lillebror är där. Det räcker med att det är bara pappa eller bara lillebror också, båda behöver inte vara hemma för att han ska vara arg. Men det känns som om jag inte kan hjälpa honom att översätta sina känslor eftersom jag inte vet varför han är så arg på dem. Vi slutade gå till barnpsykologen när det var dags för skolhälsovården att ta över från BVC och det kändes som om saker flöt på ganska bra och utbrotten minskat i antal och styrka.

    Både jag och pappan (samt mormor) har vid flera tillfällen frågat hur han mår, varför han blev arg och vad han tycker om pappa och lillebror och svaret är att "pappa är arg och båkar med mig hela tiden" och att "lillebror är arg på mig och kastar saker". Men detta är ju vad som sker efter timmar av skrik, slag och provokation från 7-åringens sida, alltså när gränsen är nådd och pappa ryter ifrån/ lillebror slår tillbaka. Både pappan och lillebror är jättefina mot honom och säger glatt hej/god morgon, försöker kramas och vill leka när de ser honom, men han är aggressiv direkt och skriker som svar och avvisar alla försök på samtal och lek. Jag reagerar ännu starkare än dem och är den som tillrättavisar honom mest, ändå har han ingen ilska mot mig.

    Vi ska söka hjälp med en gång, men tar gärna emot tips ändå om någon har, för jag vet ju av erfarenhet att det tar ett tag tills man får en psykologtid, sen ska denne få en bild av situationen och man ska komma till en punkt där det känns som om psykologen är införstådd i hur pojken fungerar osv. Jag vill helst ha en lösning igår och tar tacksamt emot alla tips som kan underlätta vardagen för oss tills vi får professionell hjälp!
  • Sabina

    Bli inskriven hos BUP, dom hjälper er så länge det behövs, dom har psykologer å allt där,

    Vi har varit där med vår son och dom är väldigt duktiga

  • Anonym (Mamman)
    Kriya skrev 2015-08-15 23:24:51 följande:

    Jag tror du måste knäcka nöten ang varför han tar så kraftigt avstånd till sin pappa. Jag tolkar det du skriver som att sonen inte kan hantera sin ilska och frustration. Det kan naturligtvis ha många orsaker, men det är anmärkningsvärt hur han 'hatar' sin pappa om pappa inte har gjort något fel.

    Något i deras relation är inte bra - hur engagerad och bra pappan än ger ett sken av att var inför dig och andra. Ta reda på vad sonen försöker berätta genom sina frustrerade signaler, då han kanske inte kan sätta ord på vad han känner - men behöver ett starkt stöd i dig om allt inte står rätt till i son-pappa-relationen. Det räcker inte med att agera 'rätt' som förälder när han får utbrott m m, du måste ta reda på vad han känner inom sig och visa en väg framåt och stötta honom i den vägen till 100 %.


    Håller med dig helt. Men hur gör jag det?
    Och vad gör jag med informationen? Om vi säger att det är att han är frustrerad av att han inte känner sig lyssnad på och förstådd av sin pappa på samma nivå som med mig. Jag vet ju att pappan gör sitt bästa och han anstränger sig mer med 7-åringen än de andra barnen för att det ska funka. Men ingen är perfekt och självklart gör han också misstag precis som jag. Jag förstår bara inte hur det kan leda till ett så intensivt "hat" gentemot pappan och inte mig. Och lillebror, varför beter han sig så illa mot honom? Avundsjuka för att han kommer bättre överens med pappa?
  • Anonym (Hm)

    Min första tanke är : hur är han när han är ensam med sin pappa? Utan syskonen och dig?
    Ring BUP på måndag! <3 låter som en jobbig situation :/

Svar på tråden 7-åringen förstör vår familj! (lång TS)