Inlägg från: Anonym (Mamman) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Mamman)

    7-åringen förstör vår familj! (lång TS)

    Vår familj behöver hjälp!
    Vi är en familj på 2 vuxna och 3 barn, varav äldsta är 7 år.
    Han beter sig så fruktansvärt illa varje dag och det förstör oss alla! Vi mår dåligt hela tiden. Inte minst mår han själv dåligt och är arg och vresig mest hela tiden. Från morgon till kväll är det sura miner, skrik (vråååål), slår sin pappa, retar lillebror och triggar honom tills han blir arg och slår tillbaka/kastar något (han är 2), svär, säger att han ska döda oss och att ingen gillar honom. Det är som om han har bilden av att vi inte älskar honom/ tycker om honom och gör allt han kan för att bekräfta den bilden. Vi vuxna gör det vi kan för att visa att det inte är så, vi pratar lugnt, låter honom ha sina utbrott (väljer våra fighter), kramar honom, skojar, har ensamtid med honom och hittar på saker han tycker om, pratar om hur hans dag varit eller berätta något.. Ja allt vi kan komma på. Vi anstränger oss mycket mer med honom än de andra barnen och de andra hamnar i skymundan eftersom hans ilska och utbrott tar över allt annat. Vi har aldrig sagt att vi inte tycker om honom (tvärtemot säger vi att vi tycker om dig men inte det du GÖR) men alla har sina gränser. Vi orkar inte hur mycket som helst och det dåliga beteendet bara eskalerar. Han får utbrott mitt i stan och vrålar som en vilde, slåss och ställer till en scen så att alla stirrar.

    Men.. När han är ensam med mig är han som en helt annan människa. Han är harmonisk och som vem som helst. Han kan bli arg då med (typ att han inte får köpa en sak eller så), men allt är på en normal nivå. Det är när pappa och lillebror är i närheten som beteendet går överstyr. Jag vet inte vad det handlar om, pappan har alltid varit väldigt engagerad och hittat på saker med honom, även efter att lillebror kom. Det är han själv som aldrig vill vara med pappa mer, det är bara jag som gäller.

    Vi behöver hjälp att få lugn i familjen, alla vill inget hellre än att vi ska vara en tight familj där alla kommer överens, men det är som om han bara vill vara med mig och leva vårt eget liv. Han säger själv att han hatar sin pappa, att han vill att han ska sitta i fängelse så att han försvinner och att han önskar att lillebror inte fanns. Denna ilska mot pappa fanns innan lillebror föddes också, men blir bara värre ju äldre han blir. Vi kan knappt umgås med folk eller gå någonstans tillsammans av "rädsla" för hur illa han beter sig.

    Vi behöver alltså hjälp för vi klarar inte detta längre. Alla i vår närhet (främst familj) säger att hans beteende inte är normalt och helt fruktansvärt. Alla säger att de inte förstår hur vi orkar och att han är extremt jobbig och krävande. Ingen klarar av honom. Hur får vi den hjälpen vi behöver? Kontakta skolsköterskan?

    Finns det någon som har tips som vi kan använda oss av med en gång, tills vi fått hjälp. Vad som helst, tips på andra tillvägagångssätt, böcker, allt!

  • Svar på tråden 7-åringen förstör vår familj! (lång TS)
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Inga råd mer än sök proffs hjälp) skrev 2015-08-15 23:11:34 följande:

    Han var alltså 5 år gammal när lillen kom. Då är han fullt medveten om alla de åren han var själv och hade er för sig själv. Han saknar det och är avundsjuk på lillen.

    Sök hjälp hos BUP.

    Lycka till ts.


    Precis. Men en stor anledning till varför vi väntade med barn var pga att han var så krävande och vi jobbade länge "med honom" innan vi kände att vi kunde skaffa ett barn till.

    ----

    Jag gick till en barnpsykolog som hjälpte mig hur vi skulle kunna hjälpa sonen att förstå sina känslor samt ge honom vägledning i hur han kan reagera på andra sätt när det blir jobbigt. Så det är så vi gör nu med, i den mån vi kan. Men när han var liten var det händelser som triggade igång utbrotten och då var det lättare att sätta fingret på det och säga "jag förstår att du är arg och ledsen för att vi inte kan gå till affären just nu.." eller vad det kunde vara, problemet nu är att detta är nån sorts konstant beteende (när familjen är samlad, vilket vi varit mycket under sommaren) som inte triggas av någon annan händelse än att pappa och lillebror är där. Det räcker med att det är bara pappa eller bara lillebror också, båda behöver inte vara hemma för att han ska vara arg. Men det känns som om jag inte kan hjälpa honom att översätta sina känslor eftersom jag inte vet varför han är så arg på dem. Vi slutade gå till barnpsykologen när det var dags för skolhälsovården att ta över från BVC och det kändes som om saker flöt på ganska bra och utbrotten minskat i antal och styrka.

    Både jag och pappan (samt mormor) har vid flera tillfällen frågat hur han mår, varför han blev arg och vad han tycker om pappa och lillebror och svaret är att "pappa är arg och båkar med mig hela tiden" och att "lillebror är arg på mig och kastar saker". Men detta är ju vad som sker efter timmar av skrik, slag och provokation från 7-åringens sida, alltså när gränsen är nådd och pappa ryter ifrån/ lillebror slår tillbaka. Både pappan och lillebror är jättefina mot honom och säger glatt hej/god morgon, försöker kramas och vill leka när de ser honom, men han är aggressiv direkt och skriker som svar och avvisar alla försök på samtal och lek. Jag reagerar ännu starkare än dem och är den som tillrättavisar honom mest, ändå har han ingen ilska mot mig.

    Vi ska söka hjälp med en gång, men tar gärna emot tips ändå om någon har, för jag vet ju av erfarenhet att det tar ett tag tills man får en psykologtid, sen ska denne få en bild av situationen och man ska komma till en punkt där det känns som om psykologen är införstådd i hur pojken fungerar osv. Jag vill helst ha en lösning igår och tar tacksamt emot alla tips som kan underlätta vardagen för oss tills vi får professionell hjälp!
  • Anonym (Mamman)
    Kriya skrev 2015-08-15 23:24:51 följande:

    Jag tror du måste knäcka nöten ang varför han tar så kraftigt avstånd till sin pappa. Jag tolkar det du skriver som att sonen inte kan hantera sin ilska och frustration. Det kan naturligtvis ha många orsaker, men det är anmärkningsvärt hur han 'hatar' sin pappa om pappa inte har gjort något fel.

    Något i deras relation är inte bra - hur engagerad och bra pappan än ger ett sken av att var inför dig och andra. Ta reda på vad sonen försöker berätta genom sina frustrerade signaler, då han kanske inte kan sätta ord på vad han känner - men behöver ett starkt stöd i dig om allt inte står rätt till i son-pappa-relationen. Det räcker inte med att agera 'rätt' som förälder när han får utbrott m m, du måste ta reda på vad han känner inom sig och visa en väg framåt och stötta honom i den vägen till 100 %.


    Håller med dig helt. Men hur gör jag det?
    Och vad gör jag med informationen? Om vi säger att det är att han är frustrerad av att han inte känner sig lyssnad på och förstådd av sin pappa på samma nivå som med mig. Jag vet ju att pappan gör sitt bästa och han anstränger sig mer med 7-åringen än de andra barnen för att det ska funka. Men ingen är perfekt och självklart gör han också misstag precis som jag. Jag förstår bara inte hur det kan leda till ett så intensivt "hat" gentemot pappan och inte mig. Och lillebror, varför beter han sig så illa mot honom? Avundsjuka för att han kommer bättre överens med pappa?
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Hm) skrev 2015-08-16 00:10:30 följande:

    Min första tanke är : hur är han när han är ensam med sin pappa? Utan syskonen och dig?
    Ring BUP på måndag! <3 låter som en jobbig situation :/


    Det går lite bättre när de är själva, men det är sällan han vill det. Men han är ändå känsligare än med mig och blir lättare arg på pappa även när de är själva. Pappa duger mest när han vinner något på det (som att gå och köpa något han längtat efter) och så fort det är gjort så börjar han bete sig illa och provocera.
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (???) skrev 2015-08-16 09:28:00 följande:

    Har han för höga eller för låga krav på sig?

    Alla mår bra av att känna sig värdefulla och duktiga. Samtidigt får det inte bli för mycket så att han känner att kraven blir för höga.

    Sen tänker jag också att ni säger att ni älskar honom osv, men du inleder här med att skriva att han förstör familjen.

    Alltså är det de du tänker, och det känner han tydligare än dina ord.

    Det är ingen kritik utan jag försöker bara hjälpa er hitta källan till problemet. Funkar skolan?


    Nej inte helt, mer att hans beteende känns ohanterligt och vi kan inte hjälpa honom och avleda utbrott på samma sätt som när han var mindre. Jag är känslomässigt mer nära 7-åringen än de andra, men det är för att jag känner att han behöver det. Men familjen måste fungera och ingen ska behöva känna sig varken ogillad eller utnyttjad. De andra syskonen kommer också att må dåligt för att jag aldrig kan ge dem uppmärksamhet.

    Skolan funkar bra, han ligger på nivå med de andra på allt och i läskunskap är han lite före. Däremot är han lite sen i språket och vi har gått hos logoped tills han började förskoleklass för ett år sen. Han har ett svagt ordförråd och det bidrar så klart till frustrationen och oförmågan att hantera sina känslor. Men det har vi jobbat på sen han var 3-4 år. Vårt problem nu är ju att vi måste förstå varför han känner som han gör och kunna hjälpa och nå honom på en annan nivå än vad vi gör nu.
  • Anonym (Mamman)
    Lilje skrev 2015-08-16 13:23:14 följande:

    Vilken ålder är det på tredje barnet?


    2 månader
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Asberger.) skrev 2015-08-16 17:02:56 följande:

    Gör en utredning. Låter som min dotter. Hon hatar inte någon av oss föräldrar men är extremt jobbig. Kan inte ta ett nej. Får fruktansvärda utbrott,envis som synden egoistisk, svårt att dela med sig till andra, kan INTE samarbeta alls och i skolan har dom ett helvete med henne. Hon styr hela klassen för lärarna är så jävla rädda för henne. Rädda för att hon ska få ett utbrott att hon i stort sett får göra vad hon vill. Hon utreds just nu och vi och BUP misstänker asberger/adhd eller något annan inom autismspektrat.


    Jag har pratat med 2 olika barnpsykologer om det när han var ca i 5-års åldern, eftersom jag funderade i de banorna, men båda sa att han inte har de typiska tecken inom diagnoserna vi diskuterade, även om vissa sidor i hans personlighet förekommer; t.ex ångest, tvångstankar m.m. De sidorna har han lärt sig hantera och han har ingen synlig ångest eller tvångsmässigt beteende som när han var yngre. Nu är det ilskan och de onormalt stora utbrotten som kvarstår och dessutom blivit värre. Barnpsykologerna sa att det inte finns något som tyder på att han har en diagnos utan att han är känslig och omogen. Nu var detta 2 år så jag vet ju inte om man skulle bedöma läget annorlunda idag. Men hjälp behöver vi.
  • Anonym (Mamman)
    MASolokvist skrev 2015-08-16 19:50:52 följande:

    Vad gäller din sons situation i skolan undrar jag en sak. Du skriver att han ligger lite före i "läskunskap", men samtidigt är sen i språkutveckling, med bland annat ordförråd och har haft hjälp av logoped. ???

    Det låter inte bra. Hjälp av logoped får man först när en utredning kring språkutveckling är gjord. Har jag missat något i din beskrivning TS? Om han haft denna hjälp under förskoletiden, varför har hjälpen tagits ifrån honom?

    Att ligga före i "läskunskap", har nog skickat fel signaler till er föräldrar angående er sons utveckling. Att ett barn kan avkoda text och har läsflyt kan ibland "lura" oss vuxna att tro att barnet förstår det skrivna. Vanligtvis vill man från skolans sida avvakta under de första skolåren innan man låter utreda elever, d v s man vill låta barnet få chans att mogna. Men i ert fall undrar jag? Det som låg till grund för att en logoped var inkopplad under förskoleåren har liksom inte huxflux försvunnit!

    Jag tänker mig att er pojke visar frustration mot sin pappa för att han behöver hjälp. Jag tror att pojken kämpar med att bli sedd av sin pappa. En hel del svartsjuka också kanske, gentemot sin lillebror som inte uppvisar någon språkförsening, utan som i 7-åringens ögon har en "bättre" kommunikation med pappan...

    När skolan nu börjar, be att få bokat en EVK bums! Säg att ni vill diskutera sonens språkförsening/språkutveckling.

    Lycka till!


    Jag bad själv om kontakt med logoped när han var 3 år, då ansåg de att han var för omogen och vid ca 5 års ålder påbörjades en mer intensiv logopedkontakt. Logopedens bedömning var att han har en generell språkförsening på alla områden. Barnpsykologens bedömning är att han är omogen men inom "normala" ramar dvs att det inte behöver åtgärdas, så det var mest fokus på språkutvecklingen fram tills skolstart. Då meddelade logopeden att skolhälsovården ska ta över och lämnade dessutom över sin lägesbedömning. Jag har bett om tätare utvecklingssamtal (ca 2 per termin) och vi pratar mycket om språkutvecklingen där.
    Men pedagogerna säger att han är på nivå med de andra eleverna på alla områden (i undervisningen alltså, språkligt behöver han utveckla sitt ordförråd men han har inga problem att hänga med i undervisningen) och då att han ligger lite före i läskunskap, alltså att han knäckt läskoden och kan ljuda orden rätt osv. Däremot vet jag själv att han inte förstår allt han läser, det är en helt annan femma. Vi läser hemma varje dag och jag vet att han inte förstår allt.

    Jag tänker bara att sonens frustration inte enbart kan bero på språkutvecklingen, just eftersom ilskan mest är riktad mot pappa. Men det kan säkert vara så att han vill bli sedd, jag förstår bara inte hur han vill bli annorlunda bemött av pappa, och det gör inte min man heller, för då hade han ändrat sig för länge sen. Försökt i alla fall. Min man är ju mer ledsen än jag över att inte ha en fungerande relation med sin son. Förhoppningsvis kan vi få hjälp med detta.
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Ok) skrev 2015-08-17 11:54:05 följande:

    Kan fadern ha gjort något mot sonen? Jag förstår att man inte vill tänka i sådana banor men jag tycker att du ska försöka tala med sonen när ni är ensama. Kanske har han hört fadern tala om hur problematiskt situationen med pojken är och att han på så sätt blivit arg på pappa. Jag vet inte men det jag vet är att man ska vara mycket noga med att lyssna när ens barn säger än något. Att han vill att pappa ska till fängelse , jag hade verkligen pratat med barnet ensam.


    Eftersom pappa tar läggningen med lillebror är jag och 7-åringen "ensamma" på kvällarna, så vi brukar prata då. Det med fängelse har han sagt om mig mig. T.ex härom dagen sa jag att han inte får leka med kompisen om han beter sig illa (mot oss) och då sa han att jag var en tjuv och han skulle säga till polisen som sätter mig i fängelse. Så det är nog mest ett sätt att uttrycka sig. Men jag försöker i alla fall prata regelbundet med honom om hur han känner och tänker om pappa, men försöker få det att bli lite spontant och okomplicerat för annars låser han sig till en viss händelse och svaren varierar beroende på om det varit en bra dag eller inte.
  • Anonym (Mamman)
    Thedrjohn skrev 2015-08-17 08:33:08 följande:
    En del av det du beskriver påminner om min son som har autismspektrumstörning. Om din son har liknande problematik så bör han bli utredd -det hjälpte vår son oss otroligt mycket att göra en utredning.

    Det är omöjligt att avgöra om barnet ligger inom autismspektrum utan utredning. Problemen kan se väldigt olika ut och det är inte säkert att de drag som lekmän tror ska höra till e.g. ADHD el Aspergers ens finns. Det vat delvis därför som flera diagboser försvann i övergången från DSM-4 till 5. Kanske finns någon psykolog i tråden som kan svara.
    Håller med om att det säkert inte går att avgöra bara sådär. Men jag antar att om psykologen inte anser att det finns saker som tyder på diagnos, så startas ingen utredning.
    Jag vill vara försiktig med att låsa sig till en speciell diagnos, jag har en nära släkting som fått en diagnos som troligtvis inte är helt korrekt och det har satt krokben för henne flera gånger eftersom "allt" som händer henne bara skylls på diagnosen. Folk med diagnoser är med om olika saker som vem som helst, men inom vuxenpsykiatrin känns det inte som det fungerar helt optimalt och jag vill inte låsa honom vid en diagnos i barndomen, om det inte är 100% säkert och verkligen hjälper honom.

    Om man har en diagnos så visar det väl inte sig bara mot föräldrarna? I skolan, fritids och hos släktingar har han aldrig fått ens ett litet utbrott, utan hanterar situationen som han lärt sig, dvs säga till en vuxen, be om hjälp osv. Jag har väldigt tät kontakt med skolan pga språkproblematiken och de har inte uttryckt oro, inte heller inom förskolan när han var mindre. Men jag kan inte avgöra om han har någon diagnos, bara vi får hjälp så får vi ta det därifrån.

    Väntar på att bli uppringd av BUP.
  • Anonym (Mamman)
    Ascendere skrev 2015-08-17 13:23:58 följande:

    Ett boktips: 
    "Explosiva barn" av Ross Greene.

    Vi har läst den och den har hjälpt oss otroligt mycket. Han fokuserar på beteenden snarare än diagnoser och hur man kan gå tillväga för att bemöta dessa. Man får verkligen hjälp att förstå det explosiva barnet bättre och hur man bemöter häftiga känslouttryck, samt varför de knep som de flesta föräldrar använder mer eller mindre medvetet oftast fungerar dåligt eller inte alls på dessa barn. 
    Greene använder termen "explosiva barn" hellre än att tala om barn med en specifik diagnos, och drar heller ingen skiljelinje mellan barn med en diagnos eller som "bara" uppvisar ett aggresivt beteende, utan fokuserar på hur man hjälper barnet att förstå och hantera sin ilska och frustration. 
    Alltså kan metoderna i boken användas oavsett om barnet har en diagnos eller inte, de är tillämpbara oavsett.


    Tack!! Detta låter definitivt som något för mig!
    Skulle till biblioteket imorgon och ska se om de har boken, annars kollar jag efter den på nätet.

    -----------------------------

    Har inte blivit uppringd av BUP än och snart kommer barnen hem.

    Läste lite på autismforum om olika kriterier för autism, aspergers och adhd. Tycker inte att någon av beskrivningarna verkar klockrent. Däremot kände jag igen mig i avsnittet om sömnsvårigheter och ska läsa mer om det. Matsvårigheter har han inte. Inte heller problem i sociala sammanhang, skola och med kompisar, förutom att han kan få utbrott på pappa ute. Men jag utesluter inget än så länge.
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Entillteori) skrev 2015-08-17 21:36:35 följande:

    Bara läst TS.

    Du nämnde sömnsvårigheter. Snarkar han? Rör sig mycket i sömnen?

    Vår son på fem snarkade mycket. Efter koll på VC visade det sig att hålet mellan svalg och näsa var täppt till 80%. När de kollar så bedömer de att tilltäppthet över 50% ska åtgärdas med operation.

    Sonen opererades. Snarkar mindre. Sover mycket bättre och är mer harmonisk om dagarna. Innan var han mer likt din son. Arg och retsam mest hela tiden. Det berodde på trötthet. Pga snarkningarna fick han inte en kvalitativ sömn.

    Lycka till.


    Han har ibland svårt att komma till ro innan han ska sova, men det går i perioder. T.ex om han har ett nytt spel/ film/ bok som han pysslar med så kan han inte riktigt släppa det. Men när man väl släckt går det fort och han sover hela nätterna. Rör sig en del i sängen tills han somnar och lindar gärna in sig i täcket, men sen sover han ganska stilla/ normalt. Snarkar inte och vaknar inte av ljud och ljus. Har inga problem att sova borta. Så egentligen fungerar sömnen väl ganska bra, men det är det att i vissa perioder tar det väldigt lång tid och blir alldeles för sent.
  • Anonym (Mamman)
    Alva E skrev 2015-08-17 21:37:49 följande:

    Kära frustrerade mamma

    Här skriver en annan frustrerad mamma, men som inte är lika frustrerad som förut, därför att jag har upptäckt varför min son ter sig som han gör. Han är ett "Chrystal Child". Vet inte vad det heter på svenska, men prova googla det. Gör det absolut före du funderar på om han har adhd..!

    Vh en lugnare mamma Glad


    Menar du de sidorna om olika auras, Rainbow Children osv? För då är det inget för mig.
  • Anonym (Mamman)

    Tack för alla svar!

    Min son har inga problem i skolan o ingen kan tro att ha nånsin bråkar (förutom nära familj som ser utbrotten) inte heller är det bråk om att äta vid matbordet.

    Vanliga orsaker är: lillebror pillar på hans saker, det går inte att göra det han vill just dag, han känner sig missförstådd när han förklarar något, pappa eller lillebror lånar hans tv-spel utan att fråga... Inte så konstiga saker, utan det är proportionerna på utbrotten som är orimligt stora.
    Är det pappa eller lillebror inblandat slår han direkt och skriker fula ord, lyssnar inte och springer vrååålande in på sitt rum och kastar alla hårda föremål han hittar omkring sig.

    Vi har fått massor av klagomål av grannar genom åren och en gång kom polisen. Inte konstigt då sonen vrålar som om han förlorat en fot. Kvartersvärden är förstående och säger att så länge det är tyst på nätterna så lägger de  sig inte i. På skoldagar är det oftast mellan 16-19 det blir bråk, innan lillebror sover. Nätterna är alltid tysta och alla sover.

  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Ok) skrev 2015-08-18 15:13:31 följande:
    Ska du inte ta och nysta lite i det jag och några fler funderar över?
    Jo men det är svårt utan hjälp.. Jag har pratat med honom och inget verkar konstigt. Såna förslag brukar komma upp här på FL, speciellt gentemot män. Men jag är öppen för de flesta förslag (förutom utomjordiga själar som någon nämnde ovan) och tror inget.
  • Anonym (Mamman)
    Alexi skrev 2015-08-18 15:41:41 följande:

    Ts vad sa bup?


    Igår var jag ensam hemma och ställde mig i telefonkö och de skulle ringa upp. Det gjorde de inte. Idag var barnen hemma så jag hade inte ro att ringa. Imorgon efter skolstart är planen :)
    Anonym (???) skrev 2015-08-18 19:07:16 följande:

    Angående diagnoser. Läste ganska nyligt om ett landsting i Sverige minns inte vilket där barnpsykologerna bestämt att sluta utreda barn som fungerar i skolan och uppnår skolmålen. Detta av den enkla anledningen att barn idag inte tillåts falla det minsta utanför ramen innan det ska diagnostiseras. Man får inte vara ovanligt arg eller ovanligt försiktig idag. Det tycker jag var klokt.

    Nu behöver ni ju ändå hitta ett sätt att få en harmonisk vardag, men det behöver kanske inte bli så stort???

    Anledningen att han spelar ut mindre mot dig är kanske inte större än att du bemöter honom på rätt sätt utifrån honom sett?

    Du skrev att du är strängare än pappa? Det kanske helt enkelt gör honom tryggare?


    Håller med. Jag utesluter inget, men varken jag eller någon annan i vår omgivning misstänker diagnos. Jag är övertygad om att det är som du säger, men jag känner ändå att vi behöver hjälp i hur vi (eller min man) ska bemöta honom annorlunda, då det har blivit en ond spiral och sonen fortsätter att vara arg och provocera även om pappa försöker en ny strategi. Dock krävs det ju mer än ett försök för resultat, men som sagt behöver vi lite vägledning. Fungerar inte detta eller det blir värre så kan man börja se på andra alternativ.

Svar på tråden 7-åringen förstör vår familj! (lång TS)