Anonym (Mamman)

Äldre 15 Aug 23:04

57 svar

7-åringen förstör vår familj! (lång TS)

Vår familj behöver hjälp!
Vi är en familj på 2 vuxna och 3 barn, varav äldsta är 7 år.
Han beter sig så fruktansvärt illa varje dag och det förstör oss alla! Vi mår dåligt hela tiden. Inte minst mår han själv dåligt och är arg och vresig mest hela tiden. Från morgon till kväll är det sura miner, skrik (vråååål), slår sin pappa, retar lillebror och triggar honom tills han blir arg och slår tillbaka/kastar något (han är 2), svär, säger att han ska döda oss och att ingen gillar honom. Det är som om han har bilden av att vi inte älskar honom/ tycker om honom och gör allt han kan för att bekräfta den bilden. Vi vuxna gör det vi kan för att visa att det inte är så, vi pratar lugnt, låter honom ha sina utbrott (väljer våra fighter), kramar honom, skojar, har ensamtid med honom och hittar på saker han tycker om, pratar om hur hans dag varit eller berätta något.. Ja allt vi kan komma på. Vi anstränger oss mycket mer med honom än de andra barnen och de andra hamnar i skymundan eftersom hans ilska och utbrott tar över allt annat. Vi har aldrig sagt att vi inte tycker om honom (tvärtemot säger vi att vi tycker om dig men inte det du GÖR) men alla har sina gränser. Vi orkar inte hur mycket som helst och det dåliga beteendet bara eskalerar. Han får utbrott mitt i stan och vrålar som en vilde, slåss och ställer till en scen så att alla stirrar.

Men.. När han är ensam med mig är han som en helt annan människa. Han är harmonisk och som vem som helst. Han kan bli arg då med (typ att han inte får köpa en sak eller så), men allt är på en normal nivå. Det är när pappa och lillebror är i närheten som beteendet går överstyr. Jag vet inte vad det handlar om, pappan har alltid varit väldigt engagerad och hittat på saker med honom, även efter att lillebror kom. Det är han själv som aldrig vill vara med pappa mer, det är bara jag som gäller.

Vi behöver hjälp att få lugn i familjen, alla vill inget hellre än att vi ska vara en tight familj där alla kommer överens, men det är som om han bara vill vara med mig och leva vårt eget liv. Han säger själv att han hatar sin pappa, att han vill att han ska sitta i fängelse så att han försvinner och att han önskar att lillebror inte fanns. Denna ilska mot pappa fanns innan lillebror föddes också, men blir bara värre ju äldre han blir. Vi kan knappt umgås med folk eller gå någonstans tillsammans av "rädsla" för hur illa han beter sig.

Vi behöver alltså hjälp för vi klarar inte detta längre. Alla i vår närhet (främst familj) säger att hans beteende inte är normalt och helt fruktansvärt. Alla säger att de inte förstår hur vi orkar och att han är extremt jobbig och krävande. Ingen klarar av honom. Hur får vi den hjälpen vi behöver? Kontakta skolsköterskan?

Finns det någon som har tips som vi kan använda oss av med en gång, tills vi fått hjälp. Vad som helst, tips på andra tillvägagångssätt, böcker, allt!

Anonym (Mamman) Trådstartaren

Äldre 17 Aug 01:13

#21

Lilje skrev 2015-08-16 13:23:14 följande:

Vilken ålder är det på tredje barnet?

2 månader

Anonym (Mamman) Trådstartaren

Äldre 17 Aug 01:22

#22

Anonym (Asberger.) skrev 2015-08-16 17:02:56 följande:

Gör en utredning. Låter som min dotter. Hon hatar inte någon av oss föräldrar men är extremt jobbig. Kan inte ta ett nej. Får fruktansvärda utbrott,envis som synden egoistisk, svårt att dela med sig till andra, kan INTE samarbeta alls och i skolan har dom ett helvete med henne. Hon styr hela klassen för lärarna är så jävla rädda för henne. Rädda för att hon ska få ett utbrott att hon i stort sett får göra vad hon vill. Hon utreds just nu och vi och BUP misstänker asberger/adhd eller något annan inom autismspektrat.

Jag har pratat med 2 olika barnpsykologer om det när han var ca i 5-års åldern, eftersom jag funderade i de banorna, men båda sa att han inte har de typiska tecken inom diagnoserna vi diskuterade, även om vissa sidor i hans personlighet förekommer; t.ex ångest, tvångstankar m.m. De sidorna har han lärt sig hantera och han har ingen synlig ångest eller tvångsmässigt beteende som när han var yngre. Nu är det ilskan och de onormalt stora utbrotten som kvarstår och dessutom blivit värre. Barnpsykologerna sa att det inte finns något som tyder på att han har en diagnos utan att han är känslig och omogen. Nu var detta 2 år så jag vet ju inte om man skulle bedöma läget annorlunda idag. Men hjälp behöver vi.

Anonym (Mamman) Trådstartaren

Äldre 17 Aug 01:40

#23

MASolokvist skrev 2015-08-16 19:50:52 följande:

Vad gäller din sons situation i skolan undrar jag en sak. Du skriver att han ligger lite före i "läskunskap", men samtidigt är sen i språkutveckling, med bland annat ordförråd och har haft hjälp av logoped. ???

Det låter inte bra. Hjälp av logoped får man först när en utredning kring språkutveckling är gjord. Har jag missat något i din beskrivning TS? Om han haft denna hjälp under förskoletiden, varför har hjälpen tagits ifrån honom?

Att ligga före i "läskunskap", har nog skickat fel signaler till er föräldrar angående er sons utveckling. Att ett barn kan avkoda text och har läsflyt kan ibland "lura" oss vuxna att tro att barnet förstår det skrivna. Vanligtvis vill man från skolans sida avvakta under de första skolåren innan man låter utreda elever, d v s man vill låta barnet få chans att mogna. Men i ert fall undrar jag? Det som låg till grund för att en logoped var inkopplad under förskoleåren har liksom inte huxflux försvunnit!

Jag tänker mig att er pojke visar frustration mot sin pappa för att han behöver hjälp. Jag tror att pojken kämpar med att bli sedd av sin pappa. En hel del svartsjuka också kanske, gentemot sin lillebror som inte uppvisar någon språkförsening, utan som i 7-åringens ögon har en "bättre" kommunikation med pappan...

När skolan nu börjar, be att få bokat en EVK bums! Säg att ni vill diskutera sonens språkförsening/språkutveckling.

Lycka till!

Jag bad själv om kontakt med logoped när han var 3 år, då ansåg de att han var för omogen och vid ca 5 års ålder påbörjades en mer intensiv logopedkontakt. Logopedens bedömning var att han har en generell språkförsening på alla områden. Barnpsykologens bedömning är att han är omogen men inom "normala" ramar dvs att det inte behöver åtgärdas, så det var mest fokus på språkutvecklingen fram tills skolstart. Då meddelade logopeden att skolhälsovården ska ta över och lämnade dessutom över sin lägesbedömning. Jag har bett om tätare utvecklingssamtal (ca 2 per termin) och vi pratar mycket om språkutvecklingen där.
Men pedagogerna säger att han är på nivå med de andra eleverna på alla områden (i undervisningen alltså, språkligt behöver han utveckla sitt ordförråd men han har inga problem att hänga med i undervisningen) och då att han ligger lite före i läskunskap, alltså att han knäckt läskoden och kan ljuda orden rätt osv. Däremot vet jag själv att han inte förstår allt han läser, det är en helt annan femma. Vi läser hemma varje dag och jag vet att han inte förstår allt.

Jag tänker bara att sonens frustration inte enbart kan bero på språkutvecklingen, just eftersom ilskan mest är riktad mot pappa. Men det kan säkert vara så att han vill bli sedd, jag förstår bara inte hur han vill bli annorlunda bemött av pappa, och det gör inte min man heller, för då hade han ändrat sig för länge sen. Försökt i alla fall. Min man är ju mer ledsen än jag över att inte ha en fungerande relation med sin son. Förhoppningsvis kan vi få hjälp med detta.

Ego Lovers

Äldre 17 Aug 08:20

#24

En sjuåring har inte läsförståelsen. Den kommer senare.

Ego Lovers

Äldre 17 Aug 08:20

#25

En sjuåring har inte läsförståelsen. Den kommer senare.

Thedrjohn

Äldre 17 Aug 08:32

#26

Anonym (Mamman) skrev 2015-08-17 01:22:56 följande:

Jag har pratat med 2 olika barnpsykologer om det när han var ca i 5-års åldern, eftersom jag funderade i de banorna, men båda sa att han inte har de typiska tecken inom diagnoserna vi diskuterade, även om vissa sidor i hans personlighet förekommer; t.ex ångest, tvångstankar m.m. De sidorna har han lärt sig hantera och han har ingen synlig ångest eller tvångsmässigt beteende som när han var yngre. Nu är det ilskan och de onormalt stora utbrotten som kvarstår och dessutom blivit värre. Barnpsykologerna sa att det inte finns något som tyder på att han har en diagnos utan att han är känslig och omogen. Nu var detta 2 år så jag vet ju inte om man skulle bedöma läget annorlunda idag. Men hjälp behöver vi.

En del av det du beskriver påminner om min son som har autismspektrumstörning. Om din son har liknande problematik så bör han bli utredd -det hjälpte vår son oss otroligt mycket att göra en utredning.

Det är omöjligt att avgöra om barnet ligger inom autismspektrum utan utredning. Problemen kan se väldigt olika ut och det är inte säkert att de drag som lekmän tror ska höra till e.g. ADHD el Aspergers ens finns. Det vat delvis därför som flera diagboser försvann i övergången från DSM-4 till 5. Kanske finns någon psykolog i tråden som kan svara.

Thedrjohn

Äldre 17 Aug 08:33

#26

Anonym (Mamman) skrev 2015-08-17 01:22:56 följande:

Jag har pratat med 2 olika barnpsykologer om det när han var ca i 5-års åldern, eftersom jag funderade i de banorna, men båda sa att han inte har de typiska tecken inom diagnoserna vi diskuterade, även om vissa sidor i hans personlighet förekommer; t.ex ångest, tvångstankar m.m. De sidorna har han lärt sig hantera och han har ingen synlig ångest eller tvångsmässigt beteende som när han var yngre. Nu är det ilskan och de onormalt stora utbrotten som kvarstår och dessutom blivit värre. Barnpsykologerna sa att det inte finns något som tyder på att han har en diagnos utan att han är känslig och omogen. Nu var detta 2 år så jag vet ju inte om man skulle bedöma läget annorlunda idag. Men hjälp behöver vi.

En del av det du beskriver påminner om min son som har autismspektrumstörning. Om din son har liknande problematik så bör han bli utredd -det hjälpte vår son oss otroligt mycket att göra en utredning.

Det är omöjligt att avgöra om barnet ligger inom autismspektrum utan utredning. Problemen kan se väldigt olika ut och det är inte säkert att de drag som lekmän tror ska höra till e.g. ADHD el Aspergers ens finns. Det vat delvis därför som flera diagboser försvann i övergången från DSM-4 till 5. Kanske finns någon psykolog i tråden som kan svara.

Anonym (E)

Äldre 17 Aug 10:59

#27

Vad jag känner igen mig i nästan allt vad du skriver. Har samma problem med min 7 åring och jag känner att jag inte orkar mer. Jag har en särbo och vi orkar inte umgås alla tillsammans för det går inte. Jag har 2 barn och han 1, det tar så otroligt mycket på krafterna och man vet inte vad man ska ta sig till. Jag har skrikigt om att få bli sedd och få till en utredning i nästan 4 år men har bara blivit ignorerad. Nu står han i kö för att kunna utredas om 7-9(!) månader! Känns förjävligt att dom inte kan ta en på allvar och att en familj ska förstöras och gå på knäna innan man får hjälp.

Ascendere

Äldre 17 Aug 11:10

#28

En tanke:
Är det likadant när han är ensam med pappa?
Eller är det så att han fungerar dåligt helt enkelt när det är för många sociala relationer på en gång?
Har ett barn som är lite liknande, han har svårt att hänga med i det sociala samspelet när det händer mycket, trivs inget vidare med att bara "hänga" , till exempel om hela familjen sitter i soffan och läser, småpratar etc vill han inte vara med, utan sätter på musik, springer runt, tjatar om att göra olika saker etc.
Han har ADHD-diagnos kan jag tillägga.
Låter som att ni borde gå till BUP men det rådet har ni ju redan fått.

Anonym (Ok)

Äldre 17 Aug 11:54

#29

Kan fadern ha gjort något mot sonen? Jag förstår att man inte vill tänka i sådana banor men jag tycker att du ska försöka tala med sonen när ni är ensama. Kanske har han hört fadern tala om hur problematiskt situationen med pojken är och att han på så sätt blivit arg på pappa. Jag vet inte men det jag vet är att man ska vara mycket noga med att lyssna när ens barn säger än något. Att han vill att pappa ska till fängelse , jag hade verkligen pratat med barnet ensam.

7-åringen förstör vår familj! (lång TS)

INNEHÅLL