• Anonym (Mamman)

    7-åringen förstör vår familj! (lång TS)

    Vår familj behöver hjälp!
    Vi är en familj på 2 vuxna och 3 barn, varav äldsta är 7 år.
    Han beter sig så fruktansvärt illa varje dag och det förstör oss alla! Vi mår dåligt hela tiden. Inte minst mår han själv dåligt och är arg och vresig mest hela tiden. Från morgon till kväll är det sura miner, skrik (vråååål), slår sin pappa, retar lillebror och triggar honom tills han blir arg och slår tillbaka/kastar något (han är 2), svär, säger att han ska döda oss och att ingen gillar honom. Det är som om han har bilden av att vi inte älskar honom/ tycker om honom och gör allt han kan för att bekräfta den bilden. Vi vuxna gör det vi kan för att visa att det inte är så, vi pratar lugnt, låter honom ha sina utbrott (väljer våra fighter), kramar honom, skojar, har ensamtid med honom och hittar på saker han tycker om, pratar om hur hans dag varit eller berätta något.. Ja allt vi kan komma på. Vi anstränger oss mycket mer med honom än de andra barnen och de andra hamnar i skymundan eftersom hans ilska och utbrott tar över allt annat. Vi har aldrig sagt att vi inte tycker om honom (tvärtemot säger vi att vi tycker om dig men inte det du GÖR) men alla har sina gränser. Vi orkar inte hur mycket som helst och det dåliga beteendet bara eskalerar. Han får utbrott mitt i stan och vrålar som en vilde, slåss och ställer till en scen så att alla stirrar.

    Men.. När han är ensam med mig är han som en helt annan människa. Han är harmonisk och som vem som helst. Han kan bli arg då med (typ att han inte får köpa en sak eller så), men allt är på en normal nivå. Det är när pappa och lillebror är i närheten som beteendet går överstyr. Jag vet inte vad det handlar om, pappan har alltid varit väldigt engagerad och hittat på saker med honom, även efter att lillebror kom. Det är han själv som aldrig vill vara med pappa mer, det är bara jag som gäller.

    Vi behöver hjälp att få lugn i familjen, alla vill inget hellre än att vi ska vara en tight familj där alla kommer överens, men det är som om han bara vill vara med mig och leva vårt eget liv. Han säger själv att han hatar sin pappa, att han vill att han ska sitta i fängelse så att han försvinner och att han önskar att lillebror inte fanns. Denna ilska mot pappa fanns innan lillebror föddes också, men blir bara värre ju äldre han blir. Vi kan knappt umgås med folk eller gå någonstans tillsammans av "rädsla" för hur illa han beter sig.

    Vi behöver alltså hjälp för vi klarar inte detta längre. Alla i vår närhet (främst familj) säger att hans beteende inte är normalt och helt fruktansvärt. Alla säger att de inte förstår hur vi orkar och att han är extremt jobbig och krävande. Ingen klarar av honom. Hur får vi den hjälpen vi behöver? Kontakta skolsköterskan?

    Finns det någon som har tips som vi kan använda oss av med en gång, tills vi fått hjälp. Vad som helst, tips på andra tillvägagångssätt, böcker, allt!

  • Svar på tråden 7-åringen förstör vår familj! (lång TS)
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Ok) skrev 2015-08-17 11:54:05 följande:

    Kan fadern ha gjort något mot sonen? Jag förstår att man inte vill tänka i sådana banor men jag tycker att du ska försöka tala med sonen när ni är ensama. Kanske har han hört fadern tala om hur problematiskt situationen med pojken är och att han på så sätt blivit arg på pappa. Jag vet inte men det jag vet är att man ska vara mycket noga med att lyssna när ens barn säger än något. Att han vill att pappa ska till fängelse , jag hade verkligen pratat med barnet ensam.


    Eftersom pappa tar läggningen med lillebror är jag och 7-åringen "ensamma" på kvällarna, så vi brukar prata då. Det med fängelse har han sagt om mig mig. T.ex härom dagen sa jag att han inte får leka med kompisen om han beter sig illa (mot oss) och då sa han att jag var en tjuv och han skulle säga till polisen som sätter mig i fängelse. Så det är nog mest ett sätt att uttrycka sig. Men jag försöker i alla fall prata regelbundet med honom om hur han känner och tänker om pappa, men försöker få det att bli lite spontant och okomplicerat för annars låser han sig till en viss händelse och svaren varierar beroende på om det varit en bra dag eller inte.
  • sextiotalist
    Ego Lovers skrev 2015-08-17 08:20:52 följande:

    En sjuåring har inte läsförståelsen. Den kommer senare.


    Det kan en sjuåring visst ha, själv läste jag kapitelböcker innan jag började i skolan, med utbyte av det, för andra kommer de senare, min grabb knäckte läskoden sent
  • Anonym (MIDA01)

    Detta påminner om min bonusdotter exakt på pricken, skulle vilja säga att se till att utreda honom... själva fick vi diagnosen ADHD på tjejen och efter diagnosen har vi fått jättemkt bra hjälp, livet är helt annorlunda idag... idag förstår inte vi hur vi orkade för några år sen.

  • Anonym (Mamman)
    Thedrjohn skrev 2015-08-17 08:33:08 följande:
    En del av det du beskriver påminner om min son som har autismspektrumstörning. Om din son har liknande problematik så bör han bli utredd -det hjälpte vår son oss otroligt mycket att göra en utredning.

    Det är omöjligt att avgöra om barnet ligger inom autismspektrum utan utredning. Problemen kan se väldigt olika ut och det är inte säkert att de drag som lekmän tror ska höra till e.g. ADHD el Aspergers ens finns. Det vat delvis därför som flera diagboser försvann i övergången från DSM-4 till 5. Kanske finns någon psykolog i tråden som kan svara.
    Håller med om att det säkert inte går att avgöra bara sådär. Men jag antar att om psykologen inte anser att det finns saker som tyder på diagnos, så startas ingen utredning.
    Jag vill vara försiktig med att låsa sig till en speciell diagnos, jag har en nära släkting som fått en diagnos som troligtvis inte är helt korrekt och det har satt krokben för henne flera gånger eftersom "allt" som händer henne bara skylls på diagnosen. Folk med diagnoser är med om olika saker som vem som helst, men inom vuxenpsykiatrin känns det inte som det fungerar helt optimalt och jag vill inte låsa honom vid en diagnos i barndomen, om det inte är 100% säkert och verkligen hjälper honom.

    Om man har en diagnos så visar det väl inte sig bara mot föräldrarna? I skolan, fritids och hos släktingar har han aldrig fått ens ett litet utbrott, utan hanterar situationen som han lärt sig, dvs säga till en vuxen, be om hjälp osv. Jag har väldigt tät kontakt med skolan pga språkproblematiken och de har inte uttryckt oro, inte heller inom förskolan när han var mindre. Men jag kan inte avgöra om han har någon diagnos, bara vi får hjälp så får vi ta det därifrån.

    Väntar på att bli uppringd av BUP.
  • Ascendere

    Ett boktips: 
    "Explosiva barn" av Ross Greene.

    Vi har läst den och den har hjälpt oss otroligt mycket. Han fokuserar på beteenden snarare än diagnoser och hur man kan gå tillväga för att bemöta dessa. Man får verkligen hjälp att förstå det explosiva barnet bättre och hur man bemöter häftiga känslouttryck, samt varför de knep som de flesta föräldrar använder mer eller mindre medvetet oftast fungerar dåligt eller inte alls på dessa barn. 
    Greene använder termen "explosiva barn" hellre än att tala om barn med en specifik diagnos, och drar heller ingen skiljelinje mellan barn med en diagnos eller som "bara" uppvisar ett aggresivt beteende, utan fokuserar på hur man hjälper barnet att förstå och hantera sin ilska och frustration. 
    Alltså kan metoderna i boken användas oavsett om barnet har en diagnos eller inte, de är tillämpbara oavsett.

  • Anonym (Mamman)
    Ascendere skrev 2015-08-17 13:23:58 följande:

    Ett boktips: 
    "Explosiva barn" av Ross Greene.

    Vi har läst den och den har hjälpt oss otroligt mycket. Han fokuserar på beteenden snarare än diagnoser och hur man kan gå tillväga för att bemöta dessa. Man får verkligen hjälp att förstå det explosiva barnet bättre och hur man bemöter häftiga känslouttryck, samt varför de knep som de flesta föräldrar använder mer eller mindre medvetet oftast fungerar dåligt eller inte alls på dessa barn. 
    Greene använder termen "explosiva barn" hellre än att tala om barn med en specifik diagnos, och drar heller ingen skiljelinje mellan barn med en diagnos eller som "bara" uppvisar ett aggresivt beteende, utan fokuserar på hur man hjälper barnet att förstå och hantera sin ilska och frustration. 
    Alltså kan metoderna i boken användas oavsett om barnet har en diagnos eller inte, de är tillämpbara oavsett.


    Tack!! Detta låter definitivt som något för mig!
    Skulle till biblioteket imorgon och ska se om de har boken, annars kollar jag efter den på nätet.

    -----------------------------

    Har inte blivit uppringd av BUP än och snart kommer barnen hem.

    Läste lite på autismforum om olika kriterier för autism, aspergers och adhd. Tycker inte att någon av beskrivningarna verkar klockrent. Däremot kände jag igen mig i avsnittet om sömnsvårigheter och ska läsa mer om det. Matsvårigheter har han inte. Inte heller problem i sociala sammanhang, skola och med kompisar, förutom att han kan få utbrott på pappa ute. Men jag utesluter inget än så länge.
  • Anonym (....)
    Anonym (Ok) skrev 2015-08-17 11:54:05 följande:

    Kan fadern ha gjort något mot sonen? Jag förstår att man inte vill tänka i sådana banor men jag tycker att du ska försöka tala med sonen när ni är ensama. Kanske har han hört fadern tala om hur problematiskt situationen med pojken är och att han på så sätt blivit arg på pappa. Jag vet inte men det jag vet är att man ska vara mycket noga med att lyssna när ens barn säger än något. Att han vill att pappa ska till fängelse , jag hade verkligen pratat med barnet ensam.


    Precis vad jag tänkte.

    Ts, en hel del av det du beskriver låter faktiskt som symptom på trauma.. inte för att skrämma. Men kanske något att nysta i.
  • Anonym (Håller med)
    Anonym (....) skrev 2015-08-17 19:11:14 följande:
    Precis vad jag tänkte.

    Ts, en hel del av det du beskriver låter faktiskt som symptom på trauma.. inte för att skrämma. Men kanske något att nysta i.
    Håller med.
  • Ego Lovers
    sextiotalist skrev 2015-08-17 12:28:13 följande:
    Det kan en sjuåring visst ha, själv läste jag kapitelböcker innan jag började i skolan, med utbyte av det, för andra kommer de senare, min grabb knäckte läskoden sent
    Att knäcka läskoden är inte samma sak som läsförståelse.
  • Drottningen70

    Ignorera inte möjligheten att han KAN ha blivit utsatt för nåt av pappan. Ingen tänker om sin partner att det är möjligt. Men det är det. Ilskan mot lillebror kan vara en paradoxal svartsjukereaktion när pappa lägger lillebror.

    Säger inte ATT det är så, men det är en tanke man måste våga fundera på när ett barn mår dåligt. Kanske är hans ilska helt adekvat.

Svar på tråden 7-åringen förstör vår familj! (lång TS)