Hur tänka...finns det hopp

Har sedan 3 månader tillbaka träffat en jättetrevlig och gullig kille. Han har en liten flicka sedan tidigare förhållande. Nu börjar svårigheterna dock hopa sig.. Och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Han var väldigt snabb med att säga hur han kände för mig och att han ville dela sitt liv med mig... Jag fick oxå träffa hans dotter tidigt.. Det gick jättebra och var väldigt kul. Själv tyckte jag dock att det kanske gick lite för fort för hennes del.. Min tanke var att involvera henne när vi var 100 på vad vi kände... Jag sa det till den här killen, men det var lugnt. Så vi åkte till och med på semester ihop alla tre... Gick oxå mycket bra... Jag jobbar med barn och har även forskat kring barns beteendemönster. Så jag är inte helt grön men jag har inga egna barn... Det som har hänt är jag känner honom väldigt mycket som familjefar och det är ju fint men skulle vilja ha mer tid med honom, där bara han och jag är tillsammans. Detta har jag påpekat och han säger att han kan komma när han har "fria" dagar... Vilket aldrig verkar bli, han och hans ex har nämligen flexibel delning av sin dotter.. Man tar när man kan och båda kan och vill ju förståligt hela tiden... Detta har medfört att min kille gärna ställer upp när hans ex jobbar på helger och vid semester.. Vilket medför att det inte blir så mycket tid för bara han och mig... Jag frågade om varannan vecka... Eller en bättre struktur för alla parter, då blev han skitarg och sa att jag inte har barn så jag vet inte hur det är. Jag frågade då hur vi skulle odla vår relation... Det tyckte han att vi gjorde hela tiden... Jag försökte förklara att det är lite speciellt när man åker med någon annans barn på semester... Jag blir ju mer som en rolig lektant som roar, lagar mat och städar. Jo men då sa han att han skulle ordna så att bara vi två kunde åka bort en vecka... Sagt och gjort... Men när jag dagen innan avresa skulle ordna med allt, då avblåser han, han kan inte vara borta från sin dotter så länge... Trots att det var mammavecka... Han behövde vara nära ifall något skulle hända eller hon, exet skulle vilja ha avlastning... Så det blev ingen resa. han ångrade sig sedan så det blev iallafall två dagar i Malmö. Men någonstans räcker inte detta för mig... Jag vill ju veta när vi kan träffas och om vi kan göra saker ihop. Jag hade även planerat en rolig helhelg för oss alla tre med bästa barngrejerna... Innan dom ska komma får jag ett mess om att dom tagit fel och det är mammas helg... Så det blev inget. Han bor på annan ort och jag i Stockholm, vilket kräver lite planering... Jag vet inte vad jag ska göra... Känns inte som jag får plats alls... Och när jag påpekar något så skyller han på att han har barn. Han vill vara med sin dotter och när det är mammavecka så vill han vara nära och hålla koll så att allt funkar för dem två. Detta blev säkert snurrigt och konstigt men det är så det känns... Vad göra?