Dåligt samvete lätt :(
Jag skriver här för jag behöver verkligen lite råd kring hur jag ska tänka... Så länge jag kan minnas har jag haft låg självkänsla, men jag har verkligen jobbat mkt med mig själv de senaste åren och kommit långt tycker jag. En sak som dock är väldigt svår att få bukt med är att jag vill att alla ska tycka om mig. Varje gång jag träffar kompisar eller till och med mina föräldrar och syskon har jag ångest när jag åker hem igen. Jag får dåligt samvete och skuldkänslor på olika vis, ofta är jag rädd att jag pratat för mycket om mig själv. Jag tror tyvärr jag har tendens till det men jag försöker verkligen anstränga mig för att lyssna på andra, ställa frågor och vara intresserad. Jag vill vara en bra lyssnare. Men jag har ett stort behov av att prata om egna funderingar och berätta saker, vilket jag skäms över. Speciellt med människor som inte berättar saker spontant och utförligt, för då tar jag alltid mest plats och det är en egenskap jag inte vill ha. Varför är jag rädd för att ta mkt plats?? Varför är jag inte bara avslappnad i mig själv och nöjd över att kunna berätta roliga historier - jag är bra på att få folk att skratta och jag tror många trivs i mitt sällskap. Jag har många vänner och många som hör av sig och vill träffas, ofta fler än jag hinner med. Jag har lätt för att få kompisar och det är inte bara jag som tjatar på andra att vi ska ses, snarare har jag svårt att säga nej till folk. Så jag upplever att många gillar mig, men ångesten får jag jättemycket. Några exempel:
En av mina bästa vänner är den bästa lyssnaren jag vet och henne berättar jag mkt för. Hon själv är inte så öppen av sig och har en tendens att dras till folk som pratar mkt - hon blir lyssnaren. Jag tycker dock att jag anstränger mig och lyssnar aktivt när hon berättar saker, och hon hör ofta av sig och vill ses så jag tror hon gillar att umgås med mig. Men jag får ofta skuldkänslor efter vi umgåtts att jag pratat för mkt om mig själv. Likadant är det med min mamma, hon får ofta lyssna på mitt tjat om olika saker, men där är jag inte alls lika bra på att lyssna tilllbaka :( Jag måste verkligen anstränga mig för att lyssna, jag tror inte jag är en naturligt bra lyssnare :/
Idag hade jag en kompis här på lunch. Vi har inte känt varandra så länge men jag tycker verkligen om henne och känner att vi "klickar". Hon stannade över två timmar men fick väldigt bråttom iväg fick jag för mig. Hon sa hur trevligt det varit ovh tackade mkt för sig och sa att vi måste ses snart igen. Jag tycker vi hade trevligt ihop men får ångest och undrar om jag sa ngt dumt eller varför hon skulle åka hem så plötsligt. Förmodligen var det inte ens hastigt hejdå när jag tänker efter men får ändå en ångestklump i magen.
Min sambo och min pappa har inte riktigt samma typ av humor. Min sambo skojar mkt med mig på ett retsamt sätt vilket jag tycker är kul hemma och bland vänner. När han gör det inför mina föräldrar får jag dock ångest och skäms lite över honom. Min pappa snackar mycket skit om folk, till exempel min brors tjej och olika bekanta och jag får för mig att han inte uppskattar min sambos humor alls. Så då får jag ångest! Varför gör jag ens det till mitt problem, kan jag inte bara låta alla andra va som dom är?!
Vad handlar allt detta om?? Någon som känner igen sig? Hur ska jag tänka för att inte få sån här ångest?
