Evig singel

Hur menar du, vad tänker vi gällande vad. Att bra singel rent allmänt eller riktar du dig till de som aldrig haft en relation alls?

Vad är det du egentligen vill bolla här?

Postade lite för tidigt

Men som är över 30 och aldrig haft ett förhållande, dejtat en del men inte överdrivet mycket då jag helt enkelt inte prioriterat det.
Tänker ni att man då inte klarar av en relation? Menar alltså att man är typ van att bara tänka på sig själv innan. Anser mig själv vara omtänksam och tänker väldigt mycket på att andra ska ha det bra runt omkring mig men samtidigt har jag ju bara haft mig själv att ta hänsyn till tidigare

Jag är 30 och hade en relation för 10 år sedan senast. Det är ingen fel på mig eller dig. Jag har dejtat en del men väldigt kräsen och inget som passar mig. Jag har haft chansen till förhållande men jag vill ha allt eller inget. Har inga problem med förhållanen och tror inte du har det heller. Jag tror inget om dig.Du har bara inte hittat det du velat ha och det är ok. En jag känner träffade inte sin partner förrän hon var 35.  Det är olika för alla.

Jag tänker att man skall inte ha relationer bara för att ha en relation för att någon norm säger att man borde eller för att man är rädd för att vara ensam osv. Man skall ha en relation för att man älskar någon och för att man där och då vill dela livet med denna någon.

Jag har mer respekt för de som har haft få relationer eller ingen alls för den delen än jag har för alla de som har flera relationer om året och hävdar att de älskade dem alla. Det får mig att absolut dra mig undan rakt av.

Sen om personen dejtat eller bara haft sexuella relationer det bryr jag mig inte om. Men folk som blir "kära" i alla och älskar alla oavsett om det håller två veckor eller två månader osv de människorna håller jag mig skeptisk inför. I mitt huvud blir det opålitligt.

Nej jag tänker inte att personen inte skulle klara en relation. Däremot är det ju lite som du skriver sist personen har bara behövt ta hänsyn till sig själv privat. Men gissningsvis så har väl vederbörande arbetat, har en familj, kanske något fritidsintresse ect där man ändå på något vis måste lära sig anpassa sig, backa ibland, medla, se och ströva efter helheten och allas bästa.

Nu har jag inte varit singel hela livet, men jag har varit singel sen 2007 och är idag 35. Jag ser det inte som någon nackdel alls för min del och jag tänker inte att jag är körd heller. Varför skulle jag vara det? Antingen så möter man den som är rätt för en eller då gör man inte det. Spelar ingen roll om man är 22 eller 62 tänker jag. Kärlek är något stort, fint och vackert oavsett.

Håller med dig, känns ändå som att fler är rädda för en som levt ensam innan. Har självklart många situationer där man får lära sig ta hänsyn till fler än en själv och anser att jag är rätt bra på det också precis som jag skrev i början. Känns ändå som att det blir än viktigare i en relation och att det dessutom blir en situation till där man måste ta hänsyn, har ju som varit lite av en skön avkoppling ibland också att komma hem och inte behöva bry sig om någon annan och det försvinner ju i en relation.

Annars är jag rätt nöjd över att vara lite kräsen precis som ni beskrivit, vill inte leva med vem som helst bara för att men längtar efter att träffa den rätta

Tror också att folk kan vara lite rädda. Jag har läst flera inlägg här inne från män som menar att kvinnor som levt själva för länge är alldeles för egna och det är tydligen en dålig grej och kanske är det så det ses rent generellt eller iaf för en viss typ av människor.

Men jag tänker att det som skrämmer dem egentligen är det faktum att personen är så självständig och inte rädd för att vara ensam. Det är helt enkelt svårare att knuta en sådan person till sig och skapa ett beroende på ett eller flera plan. För just den personen vet att den kan själv och inte är rädd för att vara själv. Det är iaf där jag tror att skon klämmer.

Samtidigt ur mitt perspektiv då så väljer jag ju att dela mitt liv för att jag älskar personen, för vad vi två är ihop och var för sig. Inte för att personen kan skruva med bilar, laga mat osv. Har jag överlevt själv innan så lär jag överleva själv igen om jag måste. Det verkar vara skrämmande för många män, inte alla men många nog. Ut kvinnors perspektiv kanske det är mer så som du skrev rädsla för att den andre inte kan ta hänsyn och visa hänsyn ect och inte förstår att en relation konstant måste odlas och bevaras från bägges håll.

Nu har just jag barn, så även om jag levt som singel sen jag fick barn så kan ju inte mitt ego ta hur mkt plats som helst iaf just för att jag har ett barn att ta hänsyn till och ha med i beräkningen.

Men jag hade ju en relation innan dess och jag minna att jag en gång förklarade för honom att jag inte är ihop med honom för att jag måste, för jag vet att jag kan själv. Utan för att jag vill dela mitt liv med honom, fri vilja helt enkelt.

Jag tänker att det blir vad man gör det till. Människor är olika. För vissa är det ju helt okej att bägge kommer hem och grejar led sitt, slappar på sitt sätt, laddat batterier osv. Sen en annan grej man måste inte bo ihop bara för att man har en relation. Någonstans brukar det ju iaf inte starta med att man flyttat ihop det första man gör utan den biten kanske kommer längs vägen eller så är man nöjd med att vara särbo också för den delen.

Tycker att man har all rätt att vara kräsen faktiskt. Det är ju liksom mitt liv, ditt liv. Klart vi får lov att vara kräsna i vårt val av partner. Annat är bara dumheter.