Vi som står i kö för spermiedonation

Hej på er!

Hoppar in här och hoppas på lite stöd och råd.

Vi har precis varit på sista samtalet i vår fertilitetsutredning och fått reda på att min sambo inte har några spermier alls och att jag har väldigt få ägg. Vilket vara mycket värre än vad jag/vi trodde. 

Jag var ju naiv och tänkte att det inte var något fel på mig eftersom jag varit gravid i ett tidigare förhållande (slutade i mf). Och min sambo, visste vi att det låg i släkten men vi trodde att det skulle finnas några små spermier att ta ifrån. Men icke, så det verkar som att det blir spermiedonation.

Nu har vi fått remiss till en androlog för att göra ytterliggare tester på sambon och så har vi blivit ställda i IVF kö. Vet inte alls vad jag kan förvänta mig i detta läge och känslorna är bara ett himla virrvarr. Är så himla orolig att vi kommer få stå i kö i flera år och att jag kommer få genomlida en massa hemska gynundersökningar och misslyckanden!! Känner mig så otroligt ledsen och frustrerad. Är det någon som kan relatera och komma med lite stöd? Känns verkligen som att det behövs nu..

Vad ställde kuratorn för typ av frågor? Vill hen kolla så att ni är lämpliga som föräldrar? Jag är så sjukt nervös för att det ska vara ett svårt samtal och att man inte ska bli godkänd och få ta emot donerad sperma.

Nu har vi fått våran insemination. Testdag om ca 2 veckor. Låt nu dessa dagar gå fort och att turen är med oss :)

Vi får ta och slå en signal dig och höra vad dom säger.

Alla får väl ett antal försök från landstinget eller? Är det skillnad på insemination och IVF, alltså att man har ett visst antal för båda totalt eller är det var för sig?

Vad har utredningen innefattat förutom biopsier, är det många "steg"?

Hoppar in här jag också :) Ett år, nio månader och 15 dagar stod vi i kön för spermiedonation. Den tredje september förra året fick vi äntligen det magiska samtalet om att vi var framme kön och nästan sex månader senare gjorde vi vårt första insemination vilket var i fredags. Nu håller vi tummar och tår för att allt ska gå vägen så vi slipper vänta ännu mer :)

Jag hoppas att jag också "vänjer" mig vid gynundersökningar, men jag har extrema problem med att göra dom och får världens ångest när jag ska göra dom, jag blir nästan..deprimerad?

Men vad härligt att det gick på första försöket med er lilltjej :) Jag hoppas verkligen på samma tur när det blir vår tur! 

Liten uppdatering :) Första försöket tog sig inte. Tråkigt men samtidigt så förväntade jag mig inte så mycket med tanke på att det just var första. Efter en väldigt seeeegväxt liten blåsa blev det i alla fall en glad gubbe på ägglossningstickan igår, en spruta i magen och idag åkte jag in för vårt andra försök. Har en väldigt bra känsla den här gången så nu håller jag både tummar och tår att det tar sig :)

En liten uppdatering :) Efter fem år och nästan åtta månader fick äntligen se hur ett pliss ser ut på stickan! Kan inte riktigt tro att det är sant, känns väldigt konstigt men också helt underbart. Nu hoppas vi bara att lilla knytet vill stanna kvar ända vägen fram.

På tal om symptom så kan jag nu lägga till några till som jag trodde var något annat innan. Var så säker på att jag hade fått magkatarr men nu börjar jag fundera på om det inte är graviditeten då jag vid vissa tillfällen mått lite små illa till och från men också extra känslig mot dofter. Härom veckan blev jag också så jäkla förbannad och irriterad över en småsak på jobbet, det var precis som att vända på en hand, vilket jag i vanliga fall hade struntat i fullständigt, tänkte att det var tidig pms :) Trött som satan har jag också varit men med tanke på allt som sker på jobbet, hemma, inseminationerna, valpen och att jag lite smått var på väg tillbaka in i väggen så har tröttheten nästan blivit som en vardag. Det sista är också att jag de senaste två veckorna varje dag har vaknat ca en timme tidigare än när jag behövt gå upp, inte undra på att man heller har varit trött. I torsdags började även brösten kännas lite annorlunda :)

Ringde i alla fall till Sahlgrenska i torsdagsför att berätta och har nu fått det första ultraljudetinbokat :) Spännande!!!

en uppdatering! Jag har PLUSSAT! Efter 3 år av längtan..! Andra inseminationsförsöket gick vägen... Jag hoppas innerligt att hen stannar kvar där inne.

Känner inga konstiga symptom förutom det vanliga mensliknande med molande värk och ömmabröst. Killen säger att mitt humör har ändrats och ja det kanske stämmer...

Lycka till alla ni andra som fortfarande försöker!

Hur känns det? Har ni passerat v.12? Har ni berättat det för någon? Vi går uppe i Umeå :)

Nu är det bara 11 dagar kvar till ultraljudet... Jag tänkte ta ett till graviditetstest snart bara för att se om det har stegrat något. Jag fick utslag på BIM -7 första gången så ibland undrar om det kanske är två där inne ;)

Har ni tänkt något mer att det är donerad spermie? Vi har inte tänkt alls på det faktiskt, det känns verkligen som "vårat" barn och naturligt... Man kanske kommer att tänka mer på det när barnet är lite äldre och inte liknar ena föräldern så mkt i utseende...

 

hur går det med graviditeten? Har hon kommit?

Jag är i vecka 16 idag... Känns sjukt konstigt! Jag är lycklig trots graviditets krämporna... men det är mer än välkommet! Jag kände fosterrörelser redan i v.13. 1-2cm ovanför blygdbenet. Barnmorskan menade på att det var fostret och inte gaser då vi inte har tarmar så långt ner i skrevet  haha! Fick även första mjölken (om man klämde så klart) i vecka 14... Helt fantastiskt! :) Hur var det för er?Hur går det för er? Hur känns det? :)

wow grattis!!!  Måste vara helt fantastiskt underbart!

Vi väntar fortfarande på ultraljudstid men vi vill gärna veta vad det är för kön. Det spelar ingen roll egentligen men det är mest nyfikenheten som vill stillas  Ja det känns skönt att ha passerat v.12 men man är såklart väldigt orolig för att något ska vara fel men när jag känner sprattlet varje kväll så känns det hyffsat bra iaf :)

Har ni visat upp henne för familjen? Var ni öppna med att ni hade donerat?  

Har gjort 4 inseminationer på ivfklinilen i Falun. Inget har gått vägen. Har nu blivit förflyttad till ivf kliniken i Umeå eftersom dom i Falun inte gör ivf med donerade spermier... Ringde idag och fick höra att väntetiden är på minst 1 år. Hamnade ju såklart längst bak i kön.. Någon som har erfarenhet av ivf i Finland eller Danmark ? Eller som har någon annan idé. Känns som jag inte har lust att vänta ett år när man inte gjort annan än att vänta dom senaste 3 åren:(

Tack så mycket! Min sambo ringde till Örebro och det var 6 månaders väntetid, va nog lite längre för oss eftersom vi bor i Västra Götaland. Men 6 mån känns ok!

Ni blev gravida på första försöket alltså? Så underbart!!

Gott att höra! De sa 3-4 mån för första besöket hos läkare och sedan allt som allt 6 månader till insemination. Sen verkar det som vi kan göra ultraljud på hemmaplan. Vi har bestämt oss för Örebro nu så ska skicka remiss etc så fort det går.

Hoppas det tar sig för oss också direkt =)