Jag har just fått veta att jag inte kan få barn på naturlig väg. Jag har därför börjat att fundera på adoption. Dock har jag nyligen påbörjat en utredning av bipolär typ 2. Kommer jag automatiskt att sorteras ut som adoptionsförälder? Är fördomar kring psykisk ohälsa något som påverkar en utredning om adoption? Någon med egen erfarenhet?
Jag skulle tycka det var mycket olämpligt om du fick adoptera. Barn som adopteras bort har haft en jättetuff start då ska de inte tvingas ha det jobbigt i sitt nya hem också.
Jag vet inte vad reglerna säger om just bipoläritet, men har man exempelvis diabetes eller är överviktig är det jättesvårt att adoptera så jag gissar att bipolära inte får adoptera heller.
Tyvärr men det finns inte på kartan att du kan bli godkänd. Menar inte att vara elak men det är kört. Det finns fall då det kan vara tveksamt, men du är långt förbi den gränsen.
Ingen sjuk får adoptera. Man måste vara 100% frisk. Men när du säger "på naturlig väg" vad menar du då? Pg.a egna ägg eller egen livmoder så du inte ens kan bära ett barn? Jag menar det finns ju ÄD och ED också.
Jag skulle tycka det var mycket olämpligt om du fick adoptera. Barn som adopteras bort har haft en jättetuff start då ska de inte tvingas ha det jobbigt i sitt nya hem också.
Jag vet inte vad reglerna säger om just bipoläritet, men har man exempelvis diabetes eller är överviktig är det jättesvårt att adoptera så jag gissar att bipolära inte får adoptera heller.
Mina barn skulle inte ha det svårt i mitt hem. Jag är en stabil person med väldigt lindriga symtom på bipolär typ två. Det betyder att jag inte fått en diagnos men att jag sedan tidigare fått hjälp mot lindrig depression. Jag har mycket energirika perioder vilket gjort att läkare misstänker att jag har bipoläritet. Men med det i mina journaler så gissar jag att jag precis som ni säger, kommer att bli bortsorterad.
Om det är så lindrigt och okomplicerat låter det som att du inte behöver hjälp alls, ingen kommer sätta en diagnos på dig heller om det är som du själv säger.
Men nej. Don't. Sett så många unga som blivit riktigt trasiga av att ha uppfostrats av föräldrar som inte borde vara föräldrar. Har man en psykisk diagnos ska man inte skaffa barn. Barn är INtE en mänsklig rättighet.
Jag har två vänner som är bipolära. Den ena har typ 1 den andra typ 2. För den med typ 1 är läget såklart värre. Hon åker in och ut ur psyket och socialen har blivit inkopplade där ett flertal gånger (trots en fullt fungerande pappa).
För den andra personen så ser läget lite annorlunda ut. Hon har sina ups and downs men jag minns innan hon blev gravid. Hennes läkare sa, sådär på sidan av, att hen personligen inte ansåg att man ska skaffa barn när man är Bipolär.
Har läst mycket om just människor som är Bipolära och efter berättelser av barn (nu vuxna) som berättar om trasiga och tragiska uppväxter med bipolära föräldrar.
Med det sagt så menar inte jag att du är en dålig människa (eller att alla som är bipolära ska dras över samma kan). Ej heller att dina framtida barn skulle få en trasig uppväxt. Absolut inte! Allt jag menar är att detta kan vara sådant som man tar hänsyn till vid en adoption.
Hoppas hur som, att du på något sätt får bli mamma en dag !
Men nej. Don't. Sett så många unga som blivit riktigt trasiga av att ha uppfostrats av föräldrar som inte borde vara föräldrar. Har man en psykisk diagnos ska man inte skaffa barn. Barn är INtE en mänsklig rättighet.
Ja då kanske jag ska vara tydlig även om folk själva borde kunna dra den gränsen... Har man pågående och relativt "permanent"/långvarig psykisk diagnos ska man inte skaffa barn, då det kommer att påverka barnets livs allvarligt, har man haft depressioner som tonåring men idag är fullt frisk kan man ju rimligtvis anta att det inte kommer påverka. Och förlossningsdepressioner brukar generellt sett vara tillfälliga och kunna hanteras hyfsat väl (i de fall personen varit hyfsat stabil innan graviditet). Det jag pratade om är fall där någon har permanenta problem men väljer att skaffa barn ändå för att de själva tycker det vore mysigt/längtar. Och sätter sin egen önskan framför barnets välmående.