• Anonym (förtv­ivlad)
    Äldre 2 Nov 14:59
    13872 visningar
    115 svar
    115
    13872

    Tror inte på att han inte har nå känslor

    Mannen jag har ett "förhållande" med säger att han inte har nå känslor för mig, men jag litar inte på de. Enligt han har vi inte ett förhållande utan en kk-relation. Men vi umgås precis som i ett förhållande, skillnaden mellan de och kk kanske är hårfin men ändå. Har träffat hans barn och hans mamma vet om mig också, så är de för mycket gos, vi gör så mycket annat och träffas utan sex. Nu vill han även para ihop en kompis med nån av mina kompisar.

    Vi har gått igenom så mycket, han har en jobbig separation i bagaget som jag har stöttat han igenom. Och jag tror att den är anledningen till att han säger att han inte har känslor och att han inte vill ha ett förhållande. Men vid 3 tillfällen har han efter några öl sagt att han hsr känslor, men va länge sen han sa de sist. Han vågar inte och va inställd från början att va singel många år. Han har varit där för mig när jag har haft de tufft med. Jag har försökt många gånger att gå vidare, men de går inte.

    Min magkänsla säger att de finns känslor där, och jag har inte fel! Jag känner han och de har varit flera saker han visst har ändrat sig om många månader senare. Tex va han helt inställd på att sälja huset, jag sa att han kommer ångra sig och visst blev de så, nu 9 månader senare ska han bo kvar. Har varit en del sånna saker, jag känner han och min magkänsla har rätt.

    Men vad ska jag göra?

  • Svar på tråden Tror inte på att han inte har nå känslor
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 2 Nov 15:24
    #2
    Stårschan skrev 2015-11-02 15:04:19 följande:

    Skippa sexet och var vänner istället? Man kan ha många olika typer av känslor för folk. Om han säger att han bara ser er som kk så menar han nog det - att han tycker om dig, och tycker om att ha sex med dig, men att du inte är den han vill dela sin framtid med. Jag tror att du riskerar att bli väldigt sårad om du försöker klänga dig fast vid denne man, eftersom han förmodligen kommer att dumpa dig så fort något "bättre" dyker upp.


    Jag tror inte att han kommer dumpa mig. Han tycker att vi har de helt perfekt, sa att han kan fortsätta träffa mig hur länge som helst (på de sättet vi gör nu då). Men absolut blir jag sårad, har jag blivit flera gånger om redan. Jag har avslutat kontakten, bett han dra åt helvete men vi lyckas alltid komma tillbaka till varandra.

    Vi försökte va vänner en gång, men de finns för mycket där. Vi är inte bara vänner, han bryr sig på ett annat sätt. Hela hans beteende tyder på känslor. Han ligger och verkligen håller om mig, i soffan och sovandes. Åker till mc donalds mitt i natten för att jag är hungrig, fast de finns mat hemma. Han planerar in utflykter och vill åka på en romantisk spahelg. Anstränger sig för att lägga personliga saker på minnet Osv. Finns så mycket. Han går liksom steget längre än va man gör som vänner
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 2 Nov 15:50
    #4
    Stårschan skrev 2015-11-02 15:37:11 följande:

    OK. Så vad tycker du själv verkar lämpligt att göra? Orkar du fortsätta leva i det ni har nu? Det funkar ju bra för honom, så han ser nog ingen anledning att bryta mönstret.

    Vad vill du ska hända? Tycker du att det är dags att ni flyttar ihop? Att ni firar jul ihop? Är han beredd att offra något annat för att kunna ha kvar dig i sitt liv? Händer det att han tackar nej till att göra saker med andra för att istället kunna vara med dig?


    Jag vet att du har rätt, hjärnan är ju med fast hela magkänslan säger annat. Jag vet att han är väldigt nöjd med att ha kakan och äta den. Jag vill att han slutar vara så förbannat envis och vågar satsa!

    Jag skulle kunna flytta dit nu. Fast med tanke på att han har barn skulle jag aldrig göra de nu utan att lära känna dom först. Han brukar hellre vara med mig än att göra nåt med kompisarna. Han har hoppat nån fest för att göra nåt med mig, han har haft mycket "måsten" som har struntats i. Men han skulle inte vilja fira jul, eller jo han skulle säkert vilja fira med bara mig men inte de typiska fira jul med släkten.

    Jag skulle vilja börja med att han bjuder in mig i sitt liv lite mer igen. I somras träffa jag barnen några gånger och vi hitta på lite saker med dom. Allt funka bra, men sen fega han liksom ur. Jag skulle vilja komma dit igen.

    Han har åldersnoja med, skiljer 13 år mellan oss. Har berätta att han skulle tycka att de va pinsamt att säga att han är tillsammans med en 25åring. Då har han ju iallafall tänkt tanken på ett förhållande
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 2 Nov 20:29
    #9
    Stårschan skrev 2015-11-02 16:18:31 följande:

    Ah. En viktig pusselbit. Han är en medelålders familjefar som kanske känner att han redan har de barn han har tänkt skaffa, medan han räknar med att din biologiska klocka tickar och att du förr eller senare kommer att vilja ha barn. Om han redan nu vet att han absolut inte ska bli pappa igen så är det inte så konstigt om han inte ser någon framtid för er, utan räknar med att släppa dig till någon annan som du kan bilda familj med.

    Har ni ens pratat om detta? Att det kan vara en anledning till att han håller dig på avstånd? Det är ju i så fall lite orättvist att kalla det åldersnoja, om det i själva verket är rätt så genomtänkt.


    Ja de är precis här jag tror skon klämmer mycket. Han vet ju att jag vill ha barn, hus och hela familjelivet. Och han har ju precis lämnat de. Vi har inte pratat om de på djupet, han sa nåt i somras att han känner sig för gammal för fler barn men han lät inte bestämd att de va hugget i sten. Han har sagt att han nog har nån 40årskris, vilket jag också har sagt till han. Tycker att han är otroligt töntig (sagt de med till han), han tänker så mycket på va alla andra tycker men tror knappast att nån skulle bry sig då jag är en mogen 25åring.

    Jag har hoppats på att åldersnoja ska släppa, vilket den har gjort massa. I början hade han problem med att bara handla pizza tillsammans, men han upptäckte väl att ingen höjde ögonbrynen och nu gör vi ju mycket och är som vilket par som helst offentligt. Vet inte va jag kan göra för att han ska släppa de helt? Man märker ju ingen ålderskillnad när vi umgås, vi har ganska lika liv och intressen (har inga egna barn, men massa runt mig i vardagen ändå)
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 Nov 09:37
    #12
    Stårschan skrev 2015-11-03 09:18:16 följande:

    Tycker du att han är otroligt töntig för att han är i en annan livsfas än du? För det är ju det det handlar om, i praktiken.

    Det som i dagligt tal kallas 40-årskris brukar snarare handla om ett vägskäl, där man hr avverkat småbarnsåren, och plötsligt får mer tid över att själv ägna sig åt den person man vill vara. Det är ingen tillfällighet att många tar upp MC-åkande, Vasaloppsåkande eller skaffar häst i 40-årsåldern, utan det beror ofta helt enkelt på att det först då finns tid och möjlighet. Kanske kan man rentav satsa på en hobby tillsammans med de lite större barnen?

    Missförstå mig inte. Småbarnstiden är väldigt mysig, men samtidigt inte något som alla är beredda att gå igenom flera gånger i livet. En del har inga som helst problem med det, utan trivs allra bäst med småttingar omkring sig, medan andra trivs bättre i rollen som förälder åt äldre barn. Var period har sin charm.


    Nej jag tycker att de är töntigt att han grundar mycket på va andra ska tro.

    Ja du har rätt. Han har fått en fritid att göra precis va han vill på nu när han har har barnen varannan vecka. Jag förstår ju att de måste va en otrolig frihet, att hitta sig själv igen.

    Men så hade inte dom ett bra förhållande, det är helt otroligt att dom hade det som dom hade. Jag vet att han inte vill ha så igen. Så vill han inte stå på samma ställe igen om några år med separation och barn. Jag tror att de är mycket rädsla med.

    Jag är nog bara korkad, tror de jag vill tro
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 Nov 10:09
    #14
    Anonym (Oj...) skrev 2015-11-03 09:47:52 följande:

    Menar inte att vara taskig nu men "mogen" menar du mest inte bara "allvarlig"... Känner igen mig delvis i din berättelse. Var 19 och ihop med en 27-åring. Han tyckte också det var pinsamt men släppte det och blev insläppt i hans familj och kom ofta och besökte honom på jobbet (!) såhär tio år senare hade jag nog inte besökt hans jobb varje dag. Snacka om att ta sig an friheter. Jag har alltid tyckt att jag varit mogen i alla mina åldrar - men såhär i efterhand - nä. Betyder inte att jag inte tror på ert förhållande, men ja, kan förstå att han tycker det är pinigt. Tycker det låter som att han gillar dig. Men man kan väl också anta att han är tillräckligt gammal för att formulera sina känslor. Han har nog ett omtänksamt tänk för dig - vill inte göra dig barnlös pga honom. Kan du tänka dig det?


    Nja jag menar mogen som i mogen :) de har jag hört från andra med, på sättet att va och prata. Jo jag kan förstås också förstå varför han skulle tycka de är lite pinigt. Men är ingen som har brytt sig alls, vilket han också började fatta. Han mamma vet ju om mig, men tvivlar starkt på att han har sagt hur gammal jag är haha. Men barnen kanske har skvallrat :)

    Jag kan inte tänka mig att inte skaffa barn (om de va de du menar?). Jag skulle troligtvis känna mig hur nöjd som helst med han och hans barn nu. Men om det skulle ta slut i framtiden är jag säker på att jag skulle ångra mig så mycket om jag offra de för han. Men jag skulle vilja ta upp den diskussionen, jag skulle absolut kunna tänka mig att bara skaffa ett. Jag vill inte ha ett ensambarn utan syskon, men då får den ju 2 syskon ändå.
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 Nov 10:46
    #16
    Påven Johanna skrev 2015-11-03 10:34:14 följande:

    Du pratar och resonerar alltså väldigt annorlunda mot hur du skriver?

    Personligen skulle jag tycka att det vore absurt att ta upp barnfrågan till diskussion med en människa som inte ens anser sig ha ett förhållande med dig. Jag tycker att du ska utgå från och lita på att han menar vad han säger och fatta dina beslut utifrån det. Det är orättvist både mot honom och mot dig själv att inte göra det. Att han numera går med dig och beställer pizza är ett mycket obetydligt incitament för att tro att han i själva verket skulle vilja bilda familj med dig och leva så som du önskar att han skulle vilja. 


    Jag är väl dålig på att formulera mig kanske, med känslor och allt..

    Det är väl klart att jag inte tänker ta upp nån barnfråga, men jo egentligen vill jag att vi pratar om de. Men fattar väl att de inte är speciellt lämpligt nu. Du tror att jag bygger allt på pizza? Inte på att vi faktiskt gör så mycket mer? Vi umgås som vilket par som helst i ett förhållande. Vandrar, shoppar, badar och solar, gjort saker med barnen, osv. listan är lång. Han släpper in mig långt in på de privata. Det är inte bara pizza och sex
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 Nov 15:47
    #19
    Anonym (Utnyttjad) skrev 2015-11-03 15:05:19 följande:

    Och sen så finns det alltid två versioner om hur det egentligen var, glöm inte det. Lätt också att efterkonstruera en verklighet som kanske inte var så illa egentligen, om du lyssnar på båda sidorna. Låter som en klassisk historia och sorry, jag tror fortfarande han har dig för att han kan, för att du låter honom. Så bekvämt och enkelt för honom just nu.

    Låt mig gissa, någon av dem (din kille eller hans exfru) var otrogen?


    Ja så kan de va. Men han har inte fått de att låta hemskt bara, han har pratat mycket positivt med. Har väl varit mycket bråk, väldigt olika liv och intressen. Det är ju ingens fel att man är olika och inte fungerar tillsammans. Han har aldrig skyllt på henne. Han förklarade de väl som att dom träffades på krogen, blev blixtförälskade, flytta ihop och innan dom kände varandra riktigt, så fick dom barn.

    Strax efter barnet va hon otrogen ja. Dom gick i familjeterapi och fick de ganska bra igen. Sen blev de det där klassiska "ett till barn fixar allt", så skaffa dom en till. Han inser ju nu hur korkat de är, inte så att han ångrar barnen men ja du fattar. Han önskar att dom hade lärt känna varandra bättre och insett att dom inte passa ihop istället för att kämpa så som dom gjorde i 10 år. Det verkar ha varit en blind blixtförälskelse.
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 Nov 15:52
    #20
    Anonym (hjk) skrev 2015-11-03 15:25:03 följande:

    Man kan också ha "känslor" för en person utan att vara kär och utan att känna att man vill dela livet med den personen. Jag tror också det bästa du kan göra är att backa, säga att du vill ha ett "riktigt" förhållande eller inte alls. Men om du väljer den vägen måste du också vara beredd på att hålla det, och inte träffa honom mer.


    Det är väl kanske lite så de är. Med tanke på att vi är olika i livet.. Men tror att han har mer känslor än va han erkänner.

    Ja jo de gjorde jag. Jag har sagt upp kontakten flera gånger men de hålls inte (båda hållens fel). Jag vet att jag borde hålla de, att de vore bäst. Men jag vill inte, jag vill inte..
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 5 Nov 16:02
    #25
    Anonym (been there) skrev 2015-11-05 09:30:27 följande:

    Jag har varit i din sits. Han och jag hade superkul ihop, hans föräldrar visste om mig, hans brn visste om mig, jag träffade hans pappa vid ett par tillfällen. Pappan frågade tom om han äntligen skulle få fler barnbarn nu, med glimten i ögat.

    Jag upplever att kvinnor som vill ha ett kk förhållande i princip har sex med killen, men inte resten av förhållandebiten, medan män även vill ha gos och allt annat som 'tillhör' förhållandebiten, men vill slippa ansvaret som ändå kommer med ett förhållande.

    Ni är inte på samma plats i livet, ni har inte samma livsmål och du slösar bara bort din tid om du läser in det DU vill ha i ert förhållande. Han vill inte samma sak. Just nu har han det bästa av två världar: egen tid som han gör vad han vill med och en kvinna som han får närhet och sex av. Varför ska han ändra på det?


    Ja jag vet att du har rätt
Svar på tråden Tror inte på att han inte har nå känslor